proppmätt

Sluta nu.
Säg inte mer att jag är klok och underbar.
Jag är inte mer fantastisk än du.
alla människor är underbara.

Men Nelson Mandela, han är väl ändå lite mer underbar än de flesta?
Jamen prova själv att sitta på Robben Island i hundra år så skulle nog du också bli lite förädlad.

Det beror ju på vad vi går för kurser, som taran uttryckte det.
Vad vi får för upplevelser.
Vilket språk vi har att uttrycka oss med.

Jag är mätt på beröm faktiskt.
Tack!
Men jag orkar inte ens en tunn mintkaka.
Så sluta bjussa.

Berätta om dina kurser, ditt Robben Island?
#1 - - cruella:

Mina ungar. Eller, bilda familj över huvud taget. Talesättet "Dig har jag fått för mina synder" har alltid låtit hemskt och skuldbeläggande, men jag har min egen tolkning: Jag har fått en gåva som består i att jag får självförbättra mig - och då behöver jag mothugg.

#2 - - eva:

Käraste Tina!



tack för den kommentaren, den rensade luften lite.

Påminde mig om när jag kom in på hospis till min lillasyster tillsammans med hennes man och hon rev i: Viska inte!!

Vi var så andaktsfulla så vi kunde knappt andas.

#3 - - Olivia:

Mitt Robben Island -har det gjort mig förädlad ?

Där fick jag något att tänka på - ibland känns det tvärtom.

#4 - - Bitterfittan:

Mitt Robben Island....ja, det är som att vandra i en tung grå sörja. Inte i 100 år, inte i 27 år heller, men ett par månader. Varje steg är så förbannat tungt så det gör ont och varje morgon vaknar jag och längtar till kvällen så jag får lägga mig igen. Det är verkligen som ett slags fängelse. Det finns ingen förädling i det. Möjligtvis lite nya perspektiv,,,,men inte förädling.



Jag tycker dock att Nelson Mandela är underbar! Jag besökte hans lilla hus i Soweto när jag var där. Hans skor stod vid sängen och allt var liksom på sin rätta plats. Och jag tänkte, att här brukade han alltså vakna och ta på sig sina kläder...det var en skum känsla att stå där.

#5 - - maggi:

Det som förädlat mig är alla möten med människor i vården i mitt arbete. Patienter, dess anhöriga och kollegor som gett mig en ödmjuk syn på livet. Människors öden och hur man tar sig an och bearbetar svårigheter på olika sätt, ibland med en styrka som är svårt att förstå eller livet som sakta tar slut som en svag låga som slocknar. Kunskap och fakta, observationer och analyser har gett mig insikten att ödmjukt ta tillvara på min tillvaro med familj och mina vänner, att dela glädje med dom eller för egen del varje dag trots motgångar och otillräcklighet i jobbet och hemma.

Kramisar

#6 - - maggi:

Det som förädlat mig är alla möten med människor i vården i mitt arbete. Patienter, dess anhöriga och kollegor som gett mig en ödmjuk syn på livet. Människors öden och hur man tar sig an och bearbetar svårigheter på olika sätt, ibland med en styrka som är svårt att förstå eller livet som sakta tar slut som en svag låga som slocknar. Kunskap och fakta, observationer och analyser har gett mig insikten att ödmjukt ta tillvara på min tillvaro med familj och mina vänner, att dela glädje med dom eller för egen del varje dag trots motgångar och otillräcklighet i jobbet och hemma.

Kramisar

#7 - - Anonym:

Nja, de allra flesta blir nog tyvärr inte förädlade av sina Robben islands. Det är ju därför Mandela är så unik. Andra blir bara skadade.

#8 - - Åsamamman:

Skulle gärna slippa "mitt" Robben islands.

Förädlande, det vete tusan.

Jag vill till Gotland, där har jag aldrig varit....

Håller med Eva, SLUTA VISKA.

Bete er som folk...

Mycket bättre !

#9 - - Ann på Hbu:

Men en hyvens böna kan man väl få tycka att du är, Tina? ;}



Jobbigt för mig (inser att det inte är som en oändlig fängelsedom o att jag kan skatta mig lycklig ändå) är nog att inte kunna göra nåt avgörande när ungarna mina blir tilltufsade och olyckliga.



#10 - - Kristina S:

Du får orka med komplimanger, Tina. Det är bloggarens lott.

Jag har träffat på personer som hade varit ganska hänsynslösa och dumma, men blev mycket bättre av lite prövningar typ cancer. Deras förädling blev bra ffa för omgivningen.

Så kanske de som är trevliga, snälla och vettiga från början på ett naturligt sätt blir av förädlingen fantastiska, kloka och underbara.

Bloggommentatörerna har det lätt. Du ger alldeles rätt igen genom att kräva lite självutlämning.

Mitt värsta Robben Island var att få ett sjukt barn. Blev säkert förädlad, skulle dock gärna förbli oförädlad men att barnet var friskt...

#11 - - KaosJenny:

Hm, mitt Robben Island... är nog när vänner, släkt och personer som jag arbetat med dött på olika sätt, en del har även valt det själva... I sällskap med döden blir livet starkt och sorteringen på vad som är viktigt enklare :-)

#12 - - Anonym:

Mitt liv har nog varit tämligen förskonat från prövningar i klass med Robben Island... Friska barn o föräldrar och bra vänner. Helt utan utmaningar har det förstås inte varit t.ex jobb och relationer man inte trivts med och nå´n släng av ålderskris. Tror och hoppas att en viss förädling skett genom livet i sig ändå, för inte kan jag påstå att jag längtar efter hårdare prövningar - då förblir jag nog hellre o-förädlad.

#13 - - P*:

Att få krascha och möta sig själv ända ner till själens botten,och de trauman, bortträngnigar och brister som finns. Att det som dina föräldrar stod för och var, var mest omedvetenhet, en del fabrikationer och några lögner.

Det som var bra med det hela; att inse att det mesta som vi tror vi behöver är misch-masch. Men kombinationen av ett skickligt sätt att förmedla det på och vår litenhet och törst av bekräftelse i ett socialt sammanhang gör att vi köper det rakt av :-(

#14 - - Livet just nu:

Bra tanke det där. Jag tror också man förädlas av sitt Robben Island. Om inte annat kan det kännas som om det fanns en mening med det man tvingas gå igenom.

Mitt Robben är systerns självmord, förälders sjukdom och dödsfall, separationer och sjuka barn och egen sjuka.

Puss på pannan du kloka.

#15 - - Gudrun G:

Att min pappa dog när jag var knappt 14 år har påverkat hela mitt liv, allt vad jag gjort, de flesta val. Separationer blev ett jätteproblem som ett resultat av pappas död. Han blev min måttstock och vem klarar den jämförelsen. Tilliten? Svårt. Men, en enorm energi och arbetsdiciplin fick jag med mig. Så var pappa och så vill jag också vara. Underligt, barndomen betyder verkligen hur mycket som helst. När sjukdom sedan slog till hade jag andra sorger att jämföra med och därför klarar jag det rätt bra!

#16 - - Mattias:

Jepp. Vi kläms och pressas samman i en enda hop, våra namn och egon far all världens väg... och där nånstans i prövningarnas kaos... hittar vi oss själva. Inte för att det SKA vara så. Men för att det tenderar att BLI så. Inte många vaknar utan att ha prövats hårt.

#17 - - H:

Jag är inte i något avseende bättre nu än när jag var tjugo eller elva tror jag, utom möjligen vad gäller empatin för människor i den halvnära omgivningen. Den nådde ett bottenläge vid tretton, fjorton och har väl sen lyft sig lite. När det gäller möjligheten att göra gott för världen känns det som att vad jag vinner i insikter förlorar jag i energi. Jag ägnar relativt sett mer tid och engagemang åt att göra det trevligt för mej själv nu och mer fordonsbränsle åt att göra det lättsamt och kul. Barnen kräver inte mycket energi för närvarande. Det jag kan göra för dem är bara roligt. Det värsta jag upplevt var att min man (ex-) slutade tycka om mig. ((När jag säger så menar han att det är något jag "kör med".)) Finns det ett samband kanske? Möjligen, men i så fall på ett ganska ytligt plan. Han är inte heller någon storartad altruist (längre).



Jag har i alla fall en stark känsla av att jag kan och bör göra mer positivt för världen, och mindre negativt. Snart så.. när det här snarkolepsiartade tillståndet (= medelåldern?) gett med sig lite..

#18 - - Ylva L:

Håller med om teorin. Tror t ex mina år av nattsvart ungdoms/olycklig-kärleks-tillvaro, min uppväxt med en underbar, men mycket orolig, mamma och min Jekyll & Hyde tillvaro som slutkörd bebismamma gjort att jag har större förståelse för mina medmänniskor.



Men jag tror också att lyckliga stunder kan göra en ödmjuk och förädlad. Inte minst alla nästinpå andliga stunder i vacker natur.



Det viktiga är nog att man har tid att reflektera, inte bara rusa vidare. Med ett alltför högt tempo kan man nog susa genom livet utan att lära sig särskilt mycket....På Robben Island är det väl nästintill omöjligt att rusa - det hör väl till själva poängen att tiden ska släpa sig fram?

#19 - - Mattias igen:

Förgudligandets psykologi är ett kapitel för sig förresten. Gandhi sa hans själ skulle pinas om en -ism startades i hans namn efter hans död. Tror inte precis att Jesus heller syftade på någon exklusivitet när han kallade sig Guds Son - självklart måste han ha menat att vi alla gudomliga, om uttalandet ska ha någon befriande mening. Men efterföljaren valde att upphöja honom, och därmed särskilja honom från oss andra - och därmed tog de ut all dynamit ur hans lära och exempel och förvandlade den till dess motsats. "Du kan INTE, för du är inte Gud!" blev budskapet, fast han såklart menade tvärtom. "Vem fan tror du att du, tror du att du är Gandhi?"

Javisst, varför inte? Poängen är ju att han inte hade några gudomliga fördelar, lika lite som Jesus eller Nelson Mandela, men gjorde det han gjorde ändå. Kunde de så kan väl vi, eller?



Så du gör helt rätt i att slippa upphöjelse, Tina. Att du sen har givit och ger ett djävligt strongt exempel, det är liksom en annan sak. Egentligen samma sak, men sett i rätt perspektiv.



Ah, förgudandets psykologi var det ju... Är det inte mest för att själv slippa ställa krav på sig som man väljer att upphöja andra?

#20 - - Helen.L:

Mitt Robben är min Als sjuke man sen 7 år tillbaka och att våran äldste son dök för 6 år sen och blev förlammad från bröstet...endast 19 år.

Men vi är 2 i familjen som kan gå och prata sa vår yngste son för några månader sen ,när jag sa att jag kände mig "lite låg" just den dagen...ja och det tyckte vi bägge att det va ju bra odds ändå.....

Det gäller att "se" och ta fatt i alla "halmstrån".......och efter hand blir det rätt mycket att glädjas åt .....fast man prioreterar om en hel massa under vägen......

#21 - - Francke:

Jag har inget Robben Island. Men mitt Robben Island är att vi inte lyssnar på varandra (vi har ju trots allt fått två öron men bara en mun). Vi är så snabba med att döma och fördöma; våra negativa antaganden om varandra begränsar, snävar in och ger oss tunnelseende. "Den enda förnuftiga människa jag känner är min skräddare, för han tar nya mått på mig varje gång vi träffas." G B Shaw tror jag, en rolig tänkare.

Fördomarna är våra gravar, vi gräver dom åt varandra. Därför är Jesus/Joshua stor, för han såg den föraktade människan. Därför var Gandhi stor, för han var både muslim, kristen, jude och hindu, sa han. Därför var Elin Wägner stor, för hon såg de beteenden som skilde (de flesta) kvinnor från (de flesta) män och såg att omvårdnanden om varandra och Jorden var så självklart mycket större än konkurrens, krig och oförmåga att leva oss in i varandras liv. Nelson Mandela, ja han är stor tycker jag också. Det finns gott om fina och stora människor omkring oss. En del blir stora ljus, som Mandela och Aun San Suu Kyi.

När jag läser om era svårigheter härovan, så förstummas jag över de svårigheter många av er bär.

Mina största svårigheter var i barndomen; men det fanns alltid några själar som bar och såg och det räckte. Så ska vi bära och se varandra, inbillar jag mig.

Jag kan inte veta vad min granne genomgått för svårigheter eller står i, egentligen. Vår ödmjukhet är vår räddning. Den kommer att tillåta oss förändras och tillåta oss förbättra.

Att vi inte alltid räcker till är bara motivation att förbättra oss. Stillhet ger oss reflektionsutrymme.

Att vi dessutom inte talar samma språk är inte anledning att förtala det andra språket. Det ger oss bara anledning att lyssna bättre. Vi lever väl inte av bröd allena?

#22 - - Åsa:

Fyra veckor och en dag kvar till premiären av Mästarnas mästare... Tänkte att du ville veta.

#23 - - annika:

Mitt första stora Robben Island var när mamma dog i ALS och jag var gravid med mitt första barn. Jag föll handlöst ner i ett svart hål. Sedan har min familj blivit min frihet och lycka och när jag fick några diskbråck, samtidigt, och inte kunde gå fick jag en försoning med mig själv och min kropp. Idag som yogalärare känner jag stum beundran inför alla stela kroppar jag ser och kommer i kontakt med, men där de ändå försöker, på sin nivå. Det ger mig oändligt mycket. Och Tina, som bloggare kan du ju inte styra våra kommentarer :) Det är din lott! Du kan välja att ta bort dem, men vi skriver ju det vi vill, eller hur? Precis som du gör. Så jag skickar famnen full av pussar till din lilla panna och säger det igen, jag älskar ditt sätt att uttrycka dig, även om det inte gör dig mer underbar än någon annan!

#24 - - Raggoparden:

Min komplimang får vara att jag läser och återkommer till din blogg, och det skulle jag göra vad du än skrev om.

Och kurs/Robben Island.. livet som sådant tror jag. Det måste väl finnas nån vits med det här med att leva, att man lär sej nåt under tiden.

#25 - - Linda:

Jag känner en kvinna, som lever ditt liv, fast baklänges. Det är nog hennes Robben Island. Hon föddes på femtiotalet, som en slapp liten fågelunge, inte mycket liv, inget som fungerade. Lämna bort, glöm bort sa läkarna. Så lämnades hon åt välmenande sköterskor att duschas i kallvatten bäras, sondmatas och klappas på huvudet.



Så gick åren, minst trettio. Alla är snälla, alla ser att det finns nåt men ingen tar tag i saken, ingen hittar "in"



Så möts vi, hon och jag. Jag ser till att hon får glasögon, trots att läkaren tycker det är onödigt. Jag ser till att hon får en rullstol värd namnet trots att arbetsterapeuten tycker att livet skall levas liggande, liggande så hon mest ser taket och därför inte behöver några glasögon. Jag ser till att hon får en kommunikationskarta, dit ögonen kan vandra, så att ögonen kan kommunicera, så att ögonen kan visa att hon är hemma! Jag ser till att hon får en dator, så att hon kan bevisa för flera att hon når ut, att hon har vilja, tanke och förstånd. Så blir hon en gourmet, för när hon väl kan sitta, tycka och kommunicera så får vi veta att hon vill äta kaviar och smarriga ostar. Hon vill dricka gott vin och whiskey efter det. Hon har ett liv värt att leva.



Hon och jag brukar tillsammans läsa Din blogg, hon skrattar åt att du har så kort tålamod med schampot i munnen, det är väl ingenting att bråka om tycker hon. Jag förundras. Jag vill att din bok ska delas ut till oss som har till yrke att hjälpa såna som Dig, såna som Hon. De mäniskor som har något att förmedla och säga trots allt!



"Om alla mina öjligheter togs ifrån mig utom en, skulle jag välja att behålla möjligheten att kommunicera, för med den skulle jag återta resten." (Sagt av nån som nu föll ur minnet)



Tack för din blogg, den gör skillnad!

#26 - - Ninni:

Hälsningar från Skid SM i Sundsvall. Idag har jag hejat på min systerson som kört SM i sprint. Tyvärr gick han inte vidare till final eftersom han och ett gäng andra gick omkull i semifinalen. Gillar du skidåkning?

#27 - - En annan Tina:

Sitter på ett hotellrum i ett snöigt Sundsvall och funderar på om jag har ngt Robben Island. Vi är här för att heja på vår son under SM i längdskidåkning. Jäklar vad nervöst det är att stå bredvid spåren och heja utan att kunna påverka resultatet ett enda smack.

Jo, jag har visst ett R I, som påverkat mig en hel del. Känns kanske mer som en öppen anstalt än RI, men trots allt något jag behövt kämpa med och som föjler med som både en börda och en erfarenhet, som gett förståelse och ödmjukhet. Något jag helst velat vara utan men som möjligen gjort mig till en mer empatisk människa. "Svinalängorna light" var mitt RI.

#28 - - Ann-Marie Alexandersson:

Hur det nu är Tina, så har jag alltid gillat dig skarp, och det tänker jag fortsätta med!

#29 - - O:

Att ha tonårsbarn gör en också lite förädlad.

Små barn, små bekymmer...

större barn, större bekymmer.

Vuxna barn! Tar bekymren slut då? Aldrig.

Man vill väl ha något eget "Robben Island" och hoppas det inte ska bli värre.

Du hjälper oss ändå se lite längre än in i vår egen lilla vrå.

Carpe diem!

Puss på pannan och ha en skön dag i solen.

#30 - - Agneta:

Vilken poesi du kreerar ! Mitt Robben Island bestod av en 7-årig sjukdomstid. Sjuk till både kropp och själ.

Själen värkte mest, ångest som gjorde att jag ville hoppa genom fönstret, men den skadan vill man inte orsaka sina barn.

Sedan långsamt men stadigt bättre.

Nu kan jag njuta av livet igen och visst har livet varit en sträng skola.

Tacksamt tar man återigen emot livet.

Det skulle jag önska även dig.

Tack för din fantastiska livspoesi.

Fast jag förstår att du hellre skulle leva ett någotsånär okomplicerat liv!

Agneta

#31 - - Sussie:

Jag är så glad för det som du skrivit nu...anledningen till att jag läser din blogg ofta men inte skriver kommentarer lika ofta är att jag inte vill verka dum i huvudet...Alla som skriver i din blogg har så mycket fantastiska ord som de skriver och verkar så väl formulerade och förbannat kloka...ta inte illa upp men det är lite hämmande ibland. Jag älskar din blogg och dig! Det räcker för mig att skriva så känner jag, för det är allt jag vill säga!! Sen har mitt Robben Island varit så förbannat mycket innan jag hittade din blogg för det som ändå ska sägas är att ditt sätt att se på ditt liv är så bra för då har mitt Robben Island blivit mer hanterbart och jag känner att kan du så kan jag!! Puss och kram och ta hand om dig!

#32 - - Åke Åström:

Jag vill ge er ett boktips och det är Döden är livsviktig av Elisabeth Kübler-Ross. Den är otroligt bra och lärorik.



Kram till er alla

Åke

#33 - - Kaa:

Visst har jag varit på Robban Island (ett par gånger om). Hårt, men jag tycker att jag har kommit ut lite klokare efter varje vistelse.

Nå'n sa' nå'n gång att varje människas liv är värt en bok. Det tror jag.

//Kaa

#34 - - Lia:

"Bamthatha, bambeka e Island. Wasuke wakhala. Wathi amandla" sjöng vi en gång i kören. Det var en sydafrikansk kampsång som översatt betydde "Han fängslas, förs till Robben Island. Vi ska inte sörja. Makten åt folket"



Sydafrikanerna försökte genom sång hitta ett sätt att hantera att han fängslats och förts till Robben Island. Jag tolkar texten "vi ska inte sörja" som att kampen fortgår oavsett om den främste förkämpen är med, och det känns ju sympatiskt.



Undrar om Mandela någon gång fick höra sångerna från folket under tiden han satt på ön, och hur det påverkade honom. Kände han sig också proppmätt ibland?

#35 - - Taran:

Du och ditt blogg med alla tänkvärda kommentarer får en att fundera på allt möjligt:Lindas kloka ord från minnet om vikten av att kunna kommunicera med omvärlden.Var det Helen Keller,som blev blind och döv före 2-årsåldern och fick ett bra liv fr.o.m 10-årsåldern tack vare en ihärdig (själv synskadad)lärarinna,som lärde henne att kommunicera med omvärlden,som sade ungefär så?Kanske någon vet?Hälsningar från "fängelsecellen" så länge och tack för alla intressanta "väckningar"!

#36 - - Mattias:

När jag läser Kaas inlägg inser jag att där har jag varit också. Depressioner. Och det har varit "så värt det", ungefär som Kaa också skriver. Man blir klokare och lugnare, om man bara dricker kalken i botten! Men det är viktigt att man har exempel som Mandela, ditt Tinas och ditt Kaa med sig på vägen, så att man någonstans vagt hör det eka: "du kommer igenom, det lönar sig, släpp inte taget!"

#37 - - Anne:

Underbart inlägg iaf.. Kanske kan pressas in som en Noblesse?