Uselt
Ni kan säga vad ni vill men jag vet att det är så.
Jag är stressad när jag skriver.
Över att allt ska försvinna helt plötsligt.
Över att ögonen inte ska orka.
Jag kan inte gå tillbaka i texten och ändra.
Kan väl, men det tar oändligt lång tid.
Så den där extra tomraden där uppe, den får vara.,
Jag måste tänka noga innan jag skriver, om det ska bli bra.
Fast nu har jag bestämt mig för att inte skriva så bra, men oftare.
Få se vad ni tycker.
Vi hänger kvar såklart, om du frågar mig. Prova du olika former. Du vill väl också utvecklas som författare!
Stress är ett elände, det tröskar sönder mycket. Men du hinner väl med det du hinner, brukar jag säga till mig själv. Hade stress varit en insekt och flugit runt i huset, hade det varit enklare; då skulle jag jaga ner den med alla till buds stående medel. Det är det vi är byggda för. Nu när jag jagar omkring med alla möjliga medel, kan jag plötsligt inse att stressen sitter i mitt huvud (Hur ska jag hinna!) och beteende, som båda närs av känslan (kraftigt obehag) och mitt farande med getingracketar, radarsprayer, flugsmällor, uppsatta flugklisterremsor och smygandet efter individer som vilar i fönstersmygen ter sig som Don Quichotes vevande mot väderkvarnarna. Så gör vi allihop. Det måste bara vara så mycket mer akut för dig, den känslan och tänk om vi alla som följer dig här kunde lyfta lite av ditt obehag och ta det ifrån dig. Skriv du, det blir som det blir. Tänk på Bob Dylan, som nästan aldrig kan göra om nåt, han förändrar t o m sina gamla grejer. Kram från skogsbryn med nygrävt avlopp / Franck