Vilka svåra val. Jag försöker föreställa mig detta. Skickar du aldrig ut assistenterna en stund? Hur många är de sammanlagt? Får du säga ifrån när någon inte känns "rätt"? Förlåt min nyfikenhet. Men du får ju dela så mycket av ditt liv med dem... Nästan som om de blev en del av dig.
Förstår dig fullt ut!
Lycka är att ha mannen snusande intill sig liksom hunden ;.) Men du har minnen att ta fram och du kan memorera fram doften och ljuden och då ... så kanske du somnar om så gått ler /kram
Jag har förpassat mannen till soffan sedan två år tillbaka. Han är stor och bullrig, snor mitt täcke och tar allt syre i sovrummet. Dessutom har han svenskt rekord i snarkning, runt 86 decibel. En motorcykel ligger på 90, diskotek på 100.
Så kan det också vara ;-)
JAG är så glad så länge maken
STÅR UT
HAN och mina barn turas om att ASSISTENTA
på natta...
Förstår dig,
Känslan av UTSATT ensamhet....
GÅR inte att beskriva...
Så mycket man kan finna sig i, vänja sig vid och till slut känna som en trygghet. Kan tänka mig att i början är det är svårt att sova, när någon sitter och tittar på. Du förbereder oss verkligen för resten av livet. Att se möjligheter istället för hinder!
En sak jag funderat på är... "Hur kunde du känna igen mig på biblioteket??" Gissa om jag blev förvånad!!
Ser jag ut som ett stort O eller som en nolla :)
Ha en skön helg.
Kan assistenterna vara som de vänliga änglarna i "Himmel över Berlin"? De vakar och lyssnar över människorna dag som natt och det är bara extra observanta personer som ens känner att de är där. Bli inte förvånad om du en natt ser att en av assistenterna liknar Columbo - som lämnade ängeluppdraget för att bli människa. För att känna värmen i händerna.....
När jag tänker på dig är det gula och rosa färger i ditt trähus och din familj är solig och assistenterna hängivna. Det är lite lugnt och tyst med undantag av slemsugning och apparaterna. Den bilden har jag fått.
Och jag är säker på att mannen saknar att sova med dig. Som Jeremias i de tröstlösa säger - man borde inte sova när natten faller på, man borde se på stjärnorna, man borde vara två.
Livet är föränderligt och orättvist, tydligt är att man klarar mer än man någonsin skulle kunna drömma om. Tack för dig, oack för din blogg och tack för din bok.
Du ger mig styrka.