Om skolmedicinen bedömer det som att njurarna är tillräckligt bra, då tar jag dom mycket gärna (om jag behöver). Om du, eller nån annan, har gulsot eller nån annan belastning, nej då varken vill eller får jag ta den. Just din njure eller annat organ, har det nåt med ALS att göra? Det förstår jag inte.
Om jag är frisk och dör, då får väl inte jag heller ligga och smådö i en vecka, då vill väl ingen ha mitt hjärta eller njure? Men om de hittar nåt kvar av mig efter en olycka, gud eller nån annan förbjude, då hittar de kanske lilla kortet att de får ta mina organ, om de nu duger.
Kanske ska du fråga fler läkare (via webben) och låta andra fråga din läkare (om sig själva). Han kanske är konservativ, skeptiskt lagd, försiktig eller så följer han bara riktlinjer. Vilka riktlinjer finns det för organdonation?
Kolla här: "en möjlig organdonator, dvs en person utan medicinska kontraindikationer till organdonation, som avlidit under sådana omständigheter att en
organdonation är möjlig att genomföra." Från http://sfai.se/files/SFAIs_riktlinjer_for_donation_av_vavnader_och_organ.pdf. Nyckelorden tycks vara "medicinska kontraindikationer till organdonation". D v s finns det omständigheter som gör organen olämpliga ur medicinsk synvinkel? Inte känslomässiga, poetiska, slumpmässiga eller andra tillfällighetssynvinklar. MEN kanske kan allt tolkas? Nja, fråga doktorn igen. Vill du donera, som många av oss vill (vilket inte är samma sak som att man vill dö, eller hur!), då hoppas jag du kommer kunna det, givet att donatorn "avlidit under sådana omständigheter att en organdonation är möjlig att genomföra"!!
Jag har fått upplysningen att ALS sjuka inte får donera organ, inte ens hornhinnor. Intressant och höra om du får ett annat besked.
Om man står i valet att dö eller ta emot en njure från en ALS sjuk - skulle jag nog chansa på en njure då finns det ju hopp.
Om man blir "godkänd" som donator så är de inga som helst problem. Då tar jag gärna emot en njure eller vad det kan vara.
De här med att donera tycker jag är intressant, för jag har själv flera gånger tänkt kolla upp om jag kan bli godkänd för de..
Jag tror inte att jag kan bli de nu med alla mediciner jag äter, eller de är vad jag har hört att jag inte kan bli.
Ha en så bra kväll som du kan ha. Kram ♥
Olycka,hjärnblödning/snabb hjärndöd(ingen aktivitet kan registreras i hjärnan).Människan som ger sina organ är död,andningen hålls igång med respirator och hjärtat slår en tid.Då brukar man kolla i donationsregistret om människan slälv önskade donera.Om inget ställningstagande hittas så frågar man anhöriga.Då har man ju tagit alla blodproverna också och kan se om levern,njurarna,hjärtat sviktar eller fungerar tillfrädställande.Sedan tar man ju hänsyn till åldern,skadorna ef olyckor,laster(om man vet t.ex.rökning,50 års boende vid Hornsgatan etc).Men det brukar ju alltid(?) finnas hornhinnor,hud,annan vävnad som kan vara jättevärdefullt för många levande människor även om många organ skulle bli etiskt diskutabla att operera i behövande patienters kroppar.I hela världen pågår ju ständigt diskussioner om etik vid organdonationer:dåliga rökarlungor transplanreras i unga cystisk fibros-patienters kroppar bara för att vinna tid?(tjäna pengar!),likadant med svårt hjärtsjukas "nya" välbegagnade hjärtan från riktigt gamla människor etc.Ämnet är ju alltid "hot stoff" och högintressant!Man kan nästan tycka att om man själv skulle vara i behov av ett organ och bara bli sjukare/svagare/få komplikationer hela tiden så skulle man ju inte själv vara så kräsen?!?Men professionen bestämmer ju dugligheten hos organen och mottagaren, och man måste nog förlita sig på transplantationskirurger/intensivvårdsläkare i alla frågor kring transplantationer/donationer(tror jag)
Men det är intressant att de flesta ställer sig positiva till att få ett organ,men bara 1,7 miljoner finns i donationsregister(som mest!)SKAFFA ETT DONATIONSKORT OM DU SKULLE TA EMOT NÅGONS FUNGERANDE ORGAN!Så mycket liv man kan skänka till så många människor efter sin egen död.Hoppas någon som är mera insatt vill dela med sig av sina kunskaper.Denna fråga var aktuell för min omgivning 1991 och jag skaffade då ett donationskort(nu finns det ju ett donationsregister vart man också bör meddela sin inställning till organdonation)Det är ju skonsamt mot anhöriga också(och ibland är det ju jättebråttom och man har svårt att få tag på dem:glöm inte in case of emergency på mobilen framför närmaste anhörigas telnr,speciellt vid utlandsvistelser)Jag måsta tydligen skriva en bok varje gång jag är här?!?Men du tar ju bara upp mina hjärtefrågor!;)Om du skulle hastigt avlida så finns det mycket värdefullt liv till andra att ge i din fina kropp!Men vi har dig så länge som möjligt kvar,hel!!Så det är så!!!/Kram
Visst, under förutsättning att mina är dåliga!
Tänk om man fick lite av den andra personens egenskaper också. Du donerar dina njurar, de som får dem upptäcker plötsligt att livet inte är så enkelt som de trott - utan ännu enklare, fast fler mångfacetterat. Börjar plötsligt tänka OM jag skulle stanna lite och leka spion i gathörnet, eller stanna vid korvmojen och äta en korv, fast jag är på väg hem till middagen eller tänk OM jag helt enkelt ska sätta mig ens stund på bänken och mata änderna.
Eller har jag sett för många amerikanska komedier som associerar så?
Javisst självklart. Tror du de kommer fråga mig: Den här njuren kommer från en ALS-sjuk, vill du ha den? Frågar de också: Den här njuren kommer från en våldtäktsman, vill du ha den?
ja.
Jag är väldigt kluven till organdonation för vad är det som säger att jag får andras egenskaper och kanske olägenheter? Jag vill nog inte varken donera eller ta emot andras organ vare sig de har sjukdom eller inte. Visst, jag tror ju på att själen lämnar kroppen och liv efter detta men i alla fall, min kropp är min! Det jag möjligen skulle kunna tänka mig är att donera organ till en nära familjemedlem och likadant ta emot från en när och kär typ en njure eller så om det behövs. Men annars har jag svårt säga ett klart ja eller ett klart nej till det hela.
Ärligt svar är att jag är kluven till organdonationer både att själv ta emot och att donera. Är absolut inte självklart fär mig man kan ju aldrig veta vad som sen händer i ens kropp efter ha tagit emot organ.
Jag är FÖR organdonation. Liksom resten av min familj, man och barn. Jag ställde mig själv frågan; om mitt barn akut behöver ett nytt organ skulle jag då vilja att det fanns någon som donerade det till honom? Ja, det skulle jag. Sedan var resten enkelt. När jag dör har jag ingen glädje av min kropp längre. Det har inte mina anhöriga heller. Den dagen hoppas jag att de tar allt som går att använda. Kan något hos mig rädda någon annan skulle det vara fantastiskt.
Jag vet inte om jag skulle ta emot ett organ från någon med ALS men kan läkarkåren garantera att sjukdomen inte förs vidare så är det inte något problem. Då säger jag jatack.
Organdonation handlar ju om liv eller död.. (väl.. oftast..) Skulle man känna sig tveksam om det handlar om år av liv.. och någon närstående inte har möjlighet att donera sina lungor just för tillfället?
Jag skulle ta din njure. Om det innebar att jag på något outgrundligt vis smittades med ALS skulle väl forskningen få en rejäl pusselbit att tugga på?
Nej. Jag säger nej, men då svarar en fullt frisk kvinna. Om jag skulle vara sjuk, och behöva ett nytt organ, så vet jag inte vad svaret blir.
Har alla (utom jag då!)märkt att det är ett palindromdatum idag:2011 11 02.Det ser symmetriskt ut.Det var bara det!/Kram
Jag fick en njure för ett antal år sedan och skulle den sluta fungera tar jag tacksamt emot en till om den anses passa mig. Självklart donerar jag de delar av min kropp som kan komma till användning då jag inte längre behöver dom. Om din njure passar mig så, självklart!
Jag fick en njure för ett antal år sedan och skulle den sluta fungera tar jag tacksamt emot en till om den anses passa mig. Självklart donerar jag de delar av min kropp som kan komma till användning då jag inte längre behöver dom. Om din njure passar mig så, självklart!
Problemet är att man inte vet orsaken till ALS.´
Kan tro att då har man en regel att inte tillåta en sådan donation. Och doktorerna är stenhårda med sina regler.
Då spelar det ingen roll vad jag som patient tycker.
Tack för att jag fått en påminnelse om att anmäla mig som donator. Det har jag tänkt göra så länge men det blir aldrig av. Men det har aldrig varit närmare än nu ;)
Heja Mari(och Gudrun.G också!)!Enkelt via http://www.donationsradet.se om man vill.Och In Case of Emergency förkortas ju ICE(framför de närmastes telefonnummer på mobilen);kanske alla har det nuförtiden!?
Verkar vara datastrul just nu,provar skicka i alla fall:)
ja om jag behövde en ny och ´den som fanns kunde hjälpa!
Hejsan.
Vi är tre tjejer som läser på sjuksköterskeprogrammet i Kristianstad. Vi gör ett projektarbete som handlar om hur det är att leva med ALS. Vi undrar om vi skulle kunna få använda oss av din blogg som en informationskälla? Om du skickar ett mail till [email protected] så kan du få mer information om hur vi tänker gå till väga. Mvh Amanda, Emelia och Sofia.
För att svara på din fråga och inte spekulera i vem som får göra vad - jag skulle ta emot det jag får. Allt för att få leva!
Nu fick vi något att tänka på igen!
Fast jag tror som några andra i gruppen här att om man behöver få något organ så får man inte veta något om donatorn. Inte åldern, inte kön och inte varför organet finns tillgängligt. Det är läkarna och koordinatorn som bestämmer vad man får. För egen del skulle jag väl bara vara tacksam över att få en ny chans till liv.
Jag fick veta ålder, kön och dödsorsak vid min transplantation.
Ärligt - jag vet inte om min hypokondriska läggning skulle fixa en njure från en person med ALS, fast å andra sidan vet jag inte heller om den hypokondriska tendensen skulle ha givit med sig när man har verkliga problem att oroa sig för - såsom en icke- fungerande njure...
Så då kanske jag skulle vara benägen att ta emot njuren iallafall...
Svårt, med denna hypotetiska fråga och som alltid givande att fundera över tillvaron tillsammans med dig !
Tina - du vet ju, liksom alla här, att läkarna väljer organ efter alla konstens regler, vetenskap och beprövad erfarenhet.
Är dina senaste inlägg ditt sätt att tvinga fram också vår medvetenhet om att du inte finns kvar så länge till? Att låta oss känna på den upplevelsen, lite, lite, lite?
Nu måste jag berätta att jag har känt människor som har levt över 15 år m. gammaldags respirator(sk. järnlunga,tror jag?!)och på 70-talet kände jag en ung man som var totalförlamad efter en bilolycka i 3-årsålder,i respirator.Så med tanke på att de moderna respiratorerna är väldigt utvecklade och precisa jämfört med de gamla museala maskinerna,borde livet med hjälp av dem nyare också kunna vara längre!?Då vet jag inte om man kan vara medveten om annat än att vi alla skall dö någongång?
Den unga mannen(som jag berättade om) hade en gammal papegoja som kunde några enstaka ord men verkade vilja prata hela tiden.Så tänker jag litet: vara med och lyssna på Harpasiones tankar och funderingar;och vara den papegojan och upprepa glatt de ord jag kan,långt framöver!!!Även om jag förstår att orken,tålamodet,känslan av meningsfullhet kan svikta av mindre,och egentligen oftare också.Men jag har sett att sviktandet i de frågorna,frustrationen,ilskan,sorgen över allt skit ändå inte ofta är annat än mänskliga dipp i den tunga sörjan av tex en svår sjukdom och kan vara tyngre än bly att bära.Men jag reagerade på evas ord: "medvetenhet" och "känna på upplevelsen".Och blev litet ledsen,och jag kom ihåg mina ungdomsvänner...kände att jag ville berätta om dem.Även om jag känner mig som Tommys gamla papegoja...den risken får man ju ta...och ha...Det gör ingenting,jag kommer säkert ännu ,flera gånger skriva såhär(som kommer av bara farten,som Mari beskrev det!)Men jag är också helt övertygad att universum är så barmhärtigt att man får dö,när man inte längre orkar/när det är ens största önskan(och man själv och omgivningen är tillfreds med denna önskan).Alla får ju ha sina egna övertygelser och tankar.S. Hawking kallar ju flera liv för sagor,som rädda människor har som tröst.Det bevisar ju bara att man kan leva med ALS 49 år utan att tro på sagor!
Frestelsen att sudda bort allting(igen)är stor,men:om jag kan så några erfarenhetens tåliga plantor så försöker jag ändå få dem att gro och växa starka.Entschuldigung! från Taran(papegojan kunde förlåt på tyska ;))
Taran - be inte om ursäkt. Ditt "babblande" har substans :) Kram till er alla!
Sympatiska röster i etern, samlade hos dig som vanligt, H! Se där en vridning och vändning av din fråga, som är en bra början. Bollen har säkert flera sidor, nu har vi sett några. Men en papegoja fyller också viktig uppgift, underskatta inte de tjatiga; till slut hör vi vad de verkligen säger och det kan göra skillnad.
I sammanhanget måste jag citera ur Steven Hayes 13 regler för framgång i yrket (han är psykolog och psykoterapeut i USA). Regel nr 2 lyder: "Tala och skriv, så mycket du kan. Tala och skriva är förmågor som kräver övning. Så snart du har något att säga, säg det. Om du är tveksam till om det du tänker på är värt att säga, säg det ändå."
Järnlunga förresten, det trodde jag var en metafor, sa vi förr, men att det var en tidig respirator har undgått mig! Det blir inte roligare med respirator för det, men nog blev det respiratorperspektiv med historiens vingslag där. "Il ne faut pas s'excuser!", lärde mig en hotellägare i Paris, som uppenbarligen hade en personlig ådra i sitt hotellägeri. (Jag var brydd över en detalj som ter sig högst omodern idag.)
Trodde jag skrev ett inlägg här i början av veckan men det tycks ha försvunnit i cyberrymden. I motsats till allt annat vi skriver här som bevaras i samma cyberrymd. Tänk på det en stund.
Tankarna är som transplanterade, de kan leva vidare hos någon annan men då också formas om, anpassas, kanske forma om men inte mer än mottagaren bestämmer.
Jag bestämde mej för att bli blodgivare när jag blev 18 och därmed godkänd.Därifrån är inte steget långt för att anmäla sig som donator. Jag har inte upplevt något än som har fått mej att ändra på det ställningstagandet. Jag är 61 nu.
När det gäller att ta emot ett organ eller vävnad tänker jag att ingen läkare skulle försöka transplantera något till någon om det inte fanns ett hopp om att livet skulle bli bättre för mottagaren. Om jag var i behov av en transplantation skulle jag därför tacksamt ta emot.
Men jag vill inte veta vilka personer som fått mitt blod, eller produkter som tillverkats av det. Lika lite tror jag att jag vill veta vem som eventuellt donerat till mej om det skulle hända. Så känns det i alla fall just nu - men det kan ju ändra sig.
När jag tänker lite mer på saken kanske det finns ett undantag från att inte känna till. Det är om donationen sker inom familjen eller till en nära bekant; speciellt om både givare och mottagare lever vidare efter transplantationen. Det skulle bli en mycket knepig situation om någon eller båda inte visste.
Gerd tänkte på samma sätt men hon hade också en cancer som utvecklades ganska snabbt och kanske spred sig på slutet, så det var nog aldrig aktuellt med donation.
Funderar dessutom på det eva skrev här ovan om att du H. kanske vill medvetandegöra oss om att du snart kan vara borta både från bloggen och livet. Vi skriver ju mycket om liv och hopp och mirakel och annat men inte så mycket om döden. Det är inte så lätt att skriva eller tala om döden på ett positivt sätt och vi vill ju vara positiva. Men donation är ju trots allt en positiv handling som ofta också hör ihop med döden.
Jag vet en som dog förra veckan här i närheten där jag bor. Han hade svår cancer som han inte orkade med och han visste han skulle dö och ville dö hemma och innan bad han sina nära och kära ta farväl och hans familj var hos honom och han dog någon dag senare. Innan hade han legat på sjukhus ett bra tag, han var så dålig. Han fick sin önskan och jag är övertygad om att han dog i frid. Även döden är viktig, för tänk om ingen brytt sig om hans önskan!
Det, Skramlan, var ett viktigt inlägg. Tänk om ingen bryr sig om vad jag vill i livets slutskede? Vad arg jag skulle bli och har jag då otur kanske ingen märker min ilska. Huvva!
Om njuren bedömts frisk och användbar så absolut! Jag sjukdomsdiskriminerar inte;-)
jag kan inte så mycket om din sjukdom och liknande, tittar in här ibland och har aldrig kommenterat. Varför skulle jag inte ta emot ditt organ? Ditt organ är väl precis som alla andras. Sålänge dina organ inte bär något smittsamt som hiv eller canser skulle jag gärna ta emot det, om det inte fanns några större risker (än de som redan finns vid donationer). Kramar
japp!