Jag gillar inte att vi är rädda för varandra

En gång ringde det på min dörr.
Jag var hemma med två små barn.
Jag öppnade.
Utanför dörren stod en mycket reslig ung och okänd man.
Tungt flåsande och sa
Släpp in mig släpp in mig. Jag är jagad.

Jag blev först rädd och tvekade.

Sen släppte jag in honom och ropade samtidigt in en granne som gick förbi.

Han var jagad av en psykiskt sjuk man med kniv som hotade att döda honom.
Tacka tusan för att han ringde på första bästa dörr och ville komma in.
Sen ringde han polisen och de kom och hjälpte honom.

Tack att det var min dörr.
Där fick jag se att det är inte JAG som ska vara rädd utan det är han som står UTANFÖR dörren som är rädd.

Mannen som närmar sig med hastiga steg i nattens mörker är med största sannolikhet en vänlig man som skulle hjälpa dig om du råkar ut för något.

Man blir kanske rädd
Men man måste bekämpa rädslan. Strypa den. Tänka om.

Öppna dörren!




Fortsätt med presentationerna
De är underbara
Fast det kommer ett nytt inlägg.
#1 - - monica:

Det var tufft av dig att våga öppna dörren.Min första tanke var när jag läste första raderna att mannen som knackade på dörren hade konstiga tankar och såg saker som inte fanns. Men det var ju tur att du tänkte annorlunda. I staden där jag bor blev för några år sedan en liten pojke på väg från skolan, dödad av en man som var sjuk och trodde att pojken var en fiende. Jag blir ledsen varje gång jag går förbi platsen där det hände, och tänker att det kunde likaväl varit mitt barn.

Vi lever i ett samhälle som blir hårdare och hårdare med människor som mår psykiskt mycket dåligt och som skulle behöva vård,men som aldrig får någon. Psykiatrin är överbelastad på grund av att det ska sparas pengar. Vi har ju de senaste åren sett alltför många exempel på hur det kan gå när psykiskt sjuka människor inte får vård.

#2 - - KaosJenny:

Jag håller med, bort med rädslan. Det är inte farligare att leva nu, v vet bara mer om allt elända. Kram

#3 - - Skramlan:

Jag skulle inte våga släppa in en främmande sådär, tyvärr! Man vet ju aldrig. Men tur mannen fick hjälp och himla tur det inte var en psykiskt sjuk man du släppte in. Det är synd att det har blivit såhär hårt och tufft i samhället.

I övrigt måste jag skriva att jag är helt impad av alla kommentarerna till förra inlägget! Helt otrolig läsning så jag satt och läste och glömde till och med bort att dricka min andra kopp te vid halv tio jag alltid gör, men nu har jag tagit igen det. Fin läsning det Håkan skrev om Gerd, givetvis tragiskt och orättvist få både Cancer och ALS, att en del kan få så tuffa liv. Hon verkar ha varit en levnadsglad person.

Vilka olika öden det finns.

#4 - - Harpasione själv:

Finns det belägg för att vi skulle leva i ett hårdare samhälle? Än när då?

Titta på Anno 1790. Då kunde barn bli ihjälpiskade av polisen för att de knyckt ett äpple.

Mord har alltid funnits. Psykiskt sjuka har alltid funnits.

Om du också vill tro att vi lever i ett ganska bra samhälle vad gäller brottslighet - undvik kvällstidningar för gott.

#5 - - Mattias:

Jag säger som Tina: tidningarna är inte att lita på. Ni skulle se där jag bor, Chile... Många lever i ständig skräck. Inte minst för rymdskrot och världens ände, som lär ska inträffa nästa år. Enligt vad åtminstone en av TV-kanalerna pumpar ut som nästan fakta, dag efter dag. Rejting...



För övrigt tror jag att man i ett sånt där skarpt läge som du TIna beskriver, ganska väl vet, om man är vid någorlunda sunda vätskor. Du förstod helt enkelt att karln menade allvar. Dåren hade du knappast släppt in. Du hade känt det på dig. Tror jag.



Det finns alltför många, tycker jag, som försvarar rätten att vara rädd och att vara offer. Offret är alltid oskyldigt, har ingen del av ansvaret, anses det. Men det där håller inte riktigt när man skådar hållningen i sömmarna. Ofta - fast förstås inte alltid - är det ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar bara.



På spanska säger man när något faller till marken: "den föll sig" eller "den föll för mig". Även om det var jag som klantade mig och på svenska nog skulle ha sagt: "jag knuffade till den så den föll"! Lättare att se ansvaret i den svenska konstruktionen. På liknande sätt säger vi på svenska "jag blev lurad". Men tänk om vi skulle vänja oss att säga så här istället: "jag lät mig luras". Då framstår jag inte i lika oskyldig dager. Men då får jag en trådände att börja nysta i, nåt som det står i min makt att förändra - för bedragarens inställning lär jag inte kunna göra särskilt mycket åt. "Nästa gång ska jag inte vara lika dum, jag ska inte låta mig luras!"



Fast det är svårt det där med att avgöra vad som är sant och falskt. Jag har skickat många tiggare från min dörr. En del hade kanske behövt hjälp på riktigt, jag vet inte. Det är som sagt var svårt att avgöra. Fast i ett skarpt läge, när det riktigt behövs, då ser jag förhoppningsvis skillnaden. Men säkert är det inte. /Mattias





#6 - - Taran:

Droger,anabola steroider,alkohol,ökade klyftor i samhället,en djup känsla av förtvivlan ensamhet och utanförskap,ingen "bygemenskap",tonvis med antibiotika och stresshormoner i köttet,medicinrester i dricksvatten,bekämpningsmedelsreter i frukt och grönt,gift i fisk,avfällningar ur plast etc etc.Illa blir värre när folk självmedicinerar sin ångest och depression med tabletter,droger och blandar med alkohol och går bärsärkagång bland sina medmänniskor utan minnesbilder,med röster i huvudet.

1790 var det ju svårare att få tag på all skit via nätet och hur mycket än vanligt folk arbetade så hade de bara råd med drömmar.Medellivslängden var ju också över 30 år kortare och då hinner man ju inte per capita åstadkomma så mycken bedrövelse.Psykiskt sjuka var byfånar och gick inte runt med ihåliga ögon och minst 10 olika kemiska preparat i sig.

Vi lever nog i ett ganska bra samhälle, men väldigt många fler än vi tror och vet om, mår väldigt dåligt,kommer inte ur sina missbruk,har inte meningsfulla liv,bär på aggressioner mot samhället,är arbetslösa och ser sig som losers:då är det lättare att följa stundens ingivelse,strunta i ev. straff,spela cool,langa skit och bli rik,få uppskattning av sina lika när samhället inte ser något värde i en etc.

Gamla människor råkar ofta ut för rätt brutala rån i sina hem när de öppnar dörren när "blombudet" ringer på.Och jag tycker så synd om gamlingarna då,när glädjen byts till chock.Ligorna blir specialiserade på stölder och rån i hemmen.tjuvhedern är borta och man stjäl av gamlingar med rullator/i rullstol för att finansiera sitt missbruk.Drogmissbruket har ökat och ger upphov till kriminalitet i alla former etc .



Vi skulle ju alla försöka se till på våra sätt att samhället blir en barmhärtigare miljö för alla,och vi bryr oss om varandra och verkligen ser våra närmaste!Vi gör nog så gott vi kan,tro jag.Men det hjälper ingen att bara vara blåögd.

#7 - - Francke:

Vi människor betedde oss som svin 1790 också, men då var det ordning på svineriet. Bara högre stånd fick slå på lägre. (Nejdå, ordningen var inte OK, men en viktig faktor 1790.) Nu är vi alla glada Hattar och Mössor och markerar status hela tiden och alla får slå på alla, nästan. Det är som Leif G W säger, att om man är 'missbrukare' (typ), då kan man inte räkna med samma uppbackning.

Beklagar verkligen att Tarans uppräkning här har mycket stöd i verkligeheten. MEN en skillnad från 1790 är att vi VET så mycket mer, så MYCKET mer. Och då faller domen hård på oss. Hur kan vi låta världen se ut på detta viset? Varför väljer vi inte politiker som hjälper oss att genomföra förändringar till det bättre på lång sikt och för oss närmare varandra på kort sikt (mitt lilla önskescenario)? Nej, det hjälper ingen att vara blåögd. Bara om vi vet vad problemet är, kan vi närma oss lösningarna. Det är snudd på skamligt 2011 att med Doktor Pangloss (i Candide av Voltaire)säga att vi "lever i den bästa av världar". Nej, låt oss istället ODLA VÅR TRÄDGÅRD ("hårt slit och nyttig verksamhet"; tack till Wikipedia och sonen som just har upplysningstiden och Voltaire på schemat!). Vad betyder "odla vår trädgård"?

#8 - - Taran:

Tack Francke(igen) för en härlig frågeställning,och en liten lektion,när man kollade på upplysningstidens ideal:bara genom hårt slit och nyttig verksamhet kunde man uppnå framgång dvs. tex.odla sin trädgård.Litet paradoxalt med tanke på att Voltaire själv var tänkare och filosof!Året var ju 1759,inte så långtifrån 1790.Man försökte få de stora massorna att acceptera sin lott,arbeta hårt,inte filosofera eller protestera,betala till kyrkan och stanna vid sin läst.

Härlig upprepning av upplysningstiden(+knivskarp politisk uppmaning!),tacka din son så hjärtligt!Och grattis till sonen för att han har en så klok far!/Taran

Ursäkta Harpasione(igen)!Men du tog ånyo upp jätteintressanta saker,;)

#9 - - Mattias:

Som vanligt går mitt tänkande stick i stäv mot Franckes.



Vi lever i den bästa av världar!



Voltaire i all ära, och jag har höga tankar om honom. Men i sin kritik av kristendomen slängde han ut barnet med badvattnet. Det andliga synsättet.



Som lär oss... Nej, det får var och en själv gå efter, som så önskar.



Det skulle ändå bara leda till missförstånd att försöka förklara, tror jag.



Men hur en pessimistisk syn på världen ska kunna leda till en förbättring av densamma, det är mer än vad jag begriper. Detsamma säger jag om en utopistisk; som är samma sak, bara med omkastat.



Först realism. Vad är verkligt? Ja det må man först av allt reda ut.



Kan ta sin tid. /Mattias

#10 - - Mattias igen:

Förresten undrar jag om inte det var Pangloss hållning Voltaire drev med, mer än själva satsen. För frasen går ju till att använda till att vifta bort all världens flugor med; "kom inte här och gnäll". Precis oavsett vad det gäller. Alla ord låter sig korrumperas, tror jag.



Undrar om jag själv börjar lära mig att hålla klaffen? Kanske lite. /Mattias

#11 - - Francke:

Jo, Dr Pangloss ska ha varit Leibniz, en liknöjd fis i sitt torn, och Voltaire var ute efter honom. Men världen är den bästa av världar! Innan vi började pilla på den. Vi har ruckat på ordningarna och en människa idag, kan åstadkomma nästa samma förödelse som Pizarro och hans mannar på sin tid (vi pratar början av 1500-talet), i din världsdel. Vi är potenta som bara den.

Det spelar ingen roll vilket synsätt jag har, jag måste omfatta en omsorg om Jorden. Är min andlighet sådan att Jorden inte spelar nån roll, då har redan conquistadorerna varit framme och spritt sin död.

För mig är Jorden och dess möjligheter det vackraste vi har och kan omskrivas i vackra hymner till den Käraste. Och vice versa.

Jag kan aldrig förlåta mig själv om jag överlämnar framtiden åt mina barn med orden "jag visste inte". Eller "jag förstod inte". Eller "jag skulle bara". Men jag är dödlig och svag och når inte fullt ut, än, men jag gör så gott jag kan. Tror jag.

#12 - - Taran:

Ja,Jorden för sig och orättvisorna och klasskillnaderna el -klyftorna(om man så vill) för sig!Och kyrkan kanske också som förtryckande makt redan i Voltaires böcker.Jorden tar väl mycket skada av att människan roffar åt sig,agerar hänsynslöst mot både naturen och sina medmänniskor och många människor lider,för att vi vägrar att se det!Barnen sniffar lim,bor i kloakerna,plockar på soptipparna,inte får gå i skolan,blir vräkta,bor med sina alkoholiserade(marginaliserade utstötta fattiga, fula som Kunigunda på slutet!)föräldrar etc.

Jag undrar om Voltaires kritik mot kristendomen främst inte var samhällskritik mot kyrkans makt på människor?Och mot kyrkans roffande och förtryckande?!

Och vi lever inte i den bästa av världar så länge orättvisorna,klyftorna,fattigdomen,miljöförstöringen och ojämlika förutsättningarna får pågå som om de vore en norm!Och allting var bra??!!

Skyttar tycker om att bråka men är humana,godhjärtade och vulnerabla i botten,eller hur Mattias?Och vi stenbockar:vi är inte så allvarliga som vi låter;)

#13 - - Mattias:

Taran: Du tar mig i försvar Taran, det tackar jag dig för. Jo det är nog så. Just nu bråkar jag ändå mest med min egen självmotsägelse, detta att det mindre handlar om vad man säger än om hur man säger, mindre om vad man gör än om hur man gör det. Går i min egen fälla; tar folk på orden, tar mig själv på orden, fast jag säger mig inte tro på ord. Jojo. Nej, det går inte ihop sig.



Sorry Francke, om jag missförtod dig. Jorden? Jo det förstås. Fast själv sprungen ur miljörörelsen (det var pusselbiten som fattades i min presentation: jag är gammal fältbiologvän till Tina) vet jag att går att vända även den saken till sin motsats. Vi tror att vi räddar Afrika - t ex - eller människorna där, med vårt bistånd, och så visar det sig att vi ställer till mer elände, många gånger. Varför? Tja, högmodet tar sig många uttryck. Viljan att styra och ställa är en.



Nej, jag tror inte att det handlar om jorden egentligen. Jag tror att det handlar om en själv. Men det är fullt möjligt att vi pratar förbi varandra, du och jag Francke. Att jag pratar om framsidan medan du beskriver baksidan, och sen springer om varann och gör samma sak fast tvärtom...



Taran: Stenbock? Jag är ihop med en. Vi går väl rätt bra ihop va, eller vad tycker astrologerna?



/Mattias

#14 - - Francke:

E-möten är vanskliga. Det blir lätt svart och vitt. Möjligtvis var det ditt, Mattias, envisande med att karma är karma (typ öde), that's it, som jag går igång på.

I själva verket spelar vårt ordutbyte mindre roll för Jordens framtida liv, än det vi gör i nästa stund. Det handlar inte om SIDA-stöd till Afrika eller nåt sånt. Det handlar mer om att inte tömma Afrika på dess resurser för att vi behöver dem nu (fisk, metaller, olja, palmolja, kakao). Eller ge dom vad vi själva ska ta hand om (giftigt avfall, it-skräp, lågkvalitativ mat som coca-cola mm).

Det är ingen fara, Mattias, du kan vara både Kräfta och Krabba för den delen, det blir bra.

E-möten är som sagt inte optimala, kräver en hel del reflektion och vi hinner inte med oss själva alltid, så är det bara.

Var vi än hålls på vårt klot, så har vi varann och Jorden. Och barnen, dessa härliga perspektivförskjutare! Jag kommer på mig själv att fråga dom alltför sällan, alltför sällan!

#15 - - Harpasione själv:

Nä nu tycker jag ni har kommit ifrån ämnet.

Kommer vi någonstans om vi blir rdda för varandra?

Ska man öppna dörren eller inte?

Ska man meja ner buskage i våra parker eller ska vi meja ner rädslan?

#16 - - Mattias:

Bra Tina!



Då tar jag till orda först. Man ska dit man vill. Det vill säga, det gäller att ta sikte. OK, ibland blir man tagen på sängen, som i din berättelse, då gäller det att bestämma sig på stående fot. Men annars går det ofta att ta sikte tror jag. Vill jag ut i det främmande och skrämmande eller vill jag inte?



I mycket en läggningsfråga, iofs. Men i ombonade Sverige är det lätt att bli skrämd i onödan och gå miste om många äventyr, tror jag.



Som fotograf vill jag ut i det, absolut! Fast de bostadsområden jag vill in i lär vara livsfarliga, varnar alla kringboende. Särskilt de i Valparaíso där de är vana vid turister. Ungdomsgängen bara väntar på att plocka kamerorna av gringos.



Men vafan... Ska det inte gå ändå?



Jodå, med rätt inställning så. Inte feg, inte övermodig. Jag förbereder mig som bäst.



Jag nämnde filmen Entrelobos häromdagen. Bland vargar kan man inte bo. De äter upp en. Om man inte gör sig till vän med dem. Tillämpbart på invånare i ruffiga förorter?



Min kontenta: det är värt att ta en och annan risk. För att få till ett och annat möte. Om man har min läggning. Eller din, Tina. Men kanske inte för alla. /Mattias

#17 - - Skramlan:

Visst är det härligt att kunna räcka en hjälpande hand åt varandra, men i dagens samhälle med all skit och droger och den så kallade tjuvhedern verkar ha försvunnit tänker i alla fall jag försöka passa mig och inte tro alla om gott. Sorry, det går inte göra det! Respekten för varandra och vad man helt enkelt inte ska göra har försvunnit mer och mer. Jag tror till exempel inte att det var särskilt vanligt att för bara 50 år sen gå runt och ringa på hos gamla människor och sen lura de och råna. Det finns mycket att skriva men det får räcka just nu.

#18 - - Mattias:

Förresten, för hemskt länge sen, nästan tjugo år sen, skrev jag en del dagsverser. Då skrev jag en apropå ett förslag om att legalisera pepparspray. Som jag menade - och menar än - lätt kunde skapa en falsk trygghet. Jag minns inte versen, men jag minns att den slutade såhär, observera frågetecknet:



"Våldsam får man aldrig va

men alltid vara rädd.

Säkrast är att alltid ha

sin pepparspray beredd?"



Vad jag menade var väl, eller är åtminstone nu, att rädsla ofta drar våld till sig. Så ur säkerhetssynpunkt är det ofta vettigare att inte ge efter för sina rädlsor.



Nej Francke, när jag talar om karma, om jag talar om karma, så menar jag inte "skyll dig själv".



Men vi är alltid medskapande. Och det är rätt underbart, för det ger oss ett ord med i laget. /Mattias

#19 - - judi:

Måste säga att sedan jag fick min ALS så är jag inte lika rädd längre väldigt konstigt men på något sätt så är det så att eftersom jag inte längre kan styra över min egen kropp så kan jag bara ha förtröstan till det som händer det händer..min assistent brukar säga hitta nu inte på något dumt när hon åker ta på dig ditt larm!!!

Men det käns som att det kan inte hända något mer som kan skada mig mer än ALs ..

Kanske jag har fel men på något sätt så är jag inte lika rädd längre..

#20 - - Francke:

Nu tror jag det är fler som är rädda. För att vi lämnar ämnet (rädsla?), för att vi pratar försoning, för att vi inte säger samma sak? Vi har just öppnat dörrar för varandra här, släppt in en och annan galning kanske, what's up?!

Det står en fattig en utanför allas våran dörr; denne har samma namn som vi, men är o-cool och liten och vill höra samman. Men den som skriker högst, motar bort denne lille fule typ. Varför är Lilla My så liten, så liten hos Tove Jansson tro? Hon är blott en lillasyster, får plats i fickan. För att hon skriker så högt, såklart. Men, hon gör mycket också, visst, för sig själv och inte bryr hon sig i vad de andra gör. Vi är dom vi än, förändring göre sig icke besvär?

#21 - - Mattias kliar sig i huvudet vid läsning av Francke:

Jag har ofta svårt att förstå vad du menar Francke. Så även denna gång. Jag ser ovan att din kritik av mitt tal om karma ett ord jag iofs inte brukat och inte ofta brukar, men kör till) går ut på att allt verkar vara givet och klart, "that´s it" skriver du. Men så har jag ju inte alls sagt! Snarare tvärtom! Vi måste ändra på oss själva, inte på världen. Så ändras världen. Nu riktar du en liknanade kritik, om jag förstår dig rätt, mot någons fatalism. Jag förstår inte vems.



Men jag vänder mig mot dina patetiska ordvändningar, det blir lite Flickan med svavelstickorna för mig. Lilla My har en helt annan läggning, hon hade bitit dig i skrivhanden, det ger jag mig tusan på. Henne bör du inte förminska! Lika lite som Pippi Långstrump behöver något barnhem. ;-) /Mattias

#22 - - Mattias om Francke:

Jag har ofta svårt att förstå vad du menar Francke. Så även denna gång. Jag ser ovan att din kritik av mitt tal om karma ett ord jag iofs inte brukat och inte ofta brukar, men kör till) går ut på att allt verkar vara givet och klart, "that´s it" skriver du. Men så har jag ju inte alls sagt! Snarare tvärtom! Vi måste ändra på oss själva, inte på världen. Så ändras världen. Nu riktar du en liknanade kritik, om jag förstår dig rätt, mot någons fatalism. Jag förstår inte vems.



Men jag vänder mig mot dina patetiska ordvändningar, det blir lite Flickan med svavelstickorna för mig. Lilla My har en helt annan läggning, hon hade bitit dig i skrivhanden, det ger jag mig tusan på. Henne bör du inte förminska! Lika lite som Pippi Långstrump behöver något barnhem. ;-) /Mattias

#23 - - Mattias om Francke:

Jag har ofta svårt att förstå vad du menar Francke. Så även denna gång. Jag ser ovan att din kritik av mitt tal om karma ett ord jag iofs inte brukat och inte ofta brukar, men kör till) går ut på att allt verkar vara givet och klart, "that´s it" skriver du. Men så har jag ju inte alls sagt! Snarare tvärtom! Vi måste ändra på oss själva, inte på världen. Så ändras världen. Nu riktar du en liknanade kritik, om jag förstår dig rätt, mot någons fatalism. Jag förstår inte vems.



Men jag vänder mig mot dina patetiska ordvändningar, det blir lite Flickan med svavelstickorna för mig. Lilla My har en helt annan läggning, hon hade bitit dig i skrivhanden, det ger jag mig tusan på. Henne bör du inte förminska! Lika lite som Pippi Långstrump behöver något barnhem. ;-) /Mattias

#24 - - Mattias om trippelpublicering:

Ingen syrlig kommentar den här gången om att min kommentar publicerats tre gånger, är du snäll Francke. Det är programmet som strular, inte jag. /Mattias

#25 - - Mari:

Nej, rädsla är ofta onödigt. Min egen rädsla vill jag jobba emot. Naturligtvis är den väl funktionell på något sätt, men oftast tror jag att den är förlamande och gör att jag fjärmar mig från andra vänner. Rädsla kan ta sig så underliga uttryck. Och jag tror inte att det var bättre förr. Jag minns när jag för länge sedan läste Alf Henrikssons bok "Sveriges historia" att jag slogs av att folk "förr i tiden" tyckte att det var självklart att till exempel slå ihjäl någon för att denne såg dum ut. Alla tiden har haft sitt "värsta", fast på olika sätt. Tror jag.

#26 - - Francke:

Så tokigt, aj, bit inte! Ursäkta det var Lilla My. Hur hade Mumindalen sett ut om muminfamiljen haft Mys sinnelag och Lilla My ensam varit en fundersam, generös och kanske långsam natur?

Kanske rör jag till det med mina korviga metaforer/bilder. Det är inte meningen. Man förstår att du tryckt tre gånger. Jag hejdade mig själv förut, för att systemet är trögt just nu.

Härute funderar man på vem som knackar på dörren utan att ha förvarnat. Men oftast är det en granne, jägare eller överraskande kompis. Inne i stan minns jag att det var lättare att öppna dörren, det fanns ju massa grannar. Men det var modigt av H att öppna dörren historiskt, det är ju oftast vi män som står för besvären (men gudarna ska veta att kvinnor och kan stå för besvär).

Du är för rolig du, Mattias, att du tycker mina ordvändningar är patetiska. Det är ju för att du inte förstår dem! Så är det nog för oss alla. Fattar vi inte så tar vi till storsläggan enligt gammalt beprövat recept. Men när du skriver att du inte förstår, som du gör först, då vill man ju förklara sig (vilket jag försökte härovan).

Hejhopp!

#27 - - Mari:

Oj, jag läste inte igenom mitt inlägg innan jag skickade iväg det. Jag skrev visst "vänner" i stället för "människor". Men det kanske är samma sak?

#28 - - Taran:

Man får ju skratta åt era tokerier,Francke och Mattias.På något vis är det ju konstigt att ni båda verkar ha så bra relationer till era barn,läser sagor högt,fotograferar och respekterar dem och beter er som olydiga stridstuppar mot varandra här!? och använder älskade sagor som vapen!?Fast det blir ju vackert när Lilla My och Pippi får cyberförsvarare!Det kunde nog Tove och Astrid inte föreställa sig när de skapade sina karaktärer.

Och Harpasione!Vad glad man blir när du figurerar bland kommentatörer!Är liksom på hugget?!Och vilket långt inlägg om man tänker efter;tog väl 3 timmar att skriva.Det måste vara ditt hjärteämne,på någon fredlig och lycklig planet?Inte i Sverige,var vi håller på att montera ner välfärden för att alla skall ha litet mera i plånboken(de som är friska och arbetsföra och inte fattigpensionärer eller arbetslösa)Vi blir försiktigare för vi vet att alla inte får del av den goda kakan,kanske är de arga på oss eller vill ha sin del med våld?!Man vet ju inte vad de bedövar sig med?Inte undra på att man blir rädd?Alla tider har sina gräsligheter,men vi är alla delaktiga och medskyldiga för VI ÄR SAMHÄLLET.Som Skramlan skrev:Detta ämne är stort.



Kanske du kan förtydliga dig litet till Harpasione,för jag känner mig helt tappad bakom vagnen!Som de säger:det finns alla slags människor,till alla tåg.Och sedan blir det många kvar på perrongerna också!(åtminstone i Sverige)Det passade väl kanske inte just här och nu,men berättar litet om hur olika vi är ändå.Vi tänker nog på väldigt olika sätt om samma saker?

#29 - - Mattias svarar Taran:

Bra relationer till våra barn, vad har du fått det ifrån??? Skojar bara; jo men det ena utesluter väl inte det andra, man har bra kemi ibland och ibland dålig; inget att sticka under stol med att jag har svårt både för Franckes sätt att se på sakerna och det sätt han uttrycker dem på. Och han för mitt, av vad jag tycker mig förstå. Men det är väl inte helt fel med slagsmål heller, eller vad säger du Taran? Som underhållning betraktat, menar jag.



Om vi nu inte kommer för långt från ämnet, fast det gör vi ju... Och tar kanske luften från de andra.



Äh, de får mopsa upp sig de med! ;-) /Mattias

#30 - - Lotta Axelsson Sandin:

Jag tänkte hålla mig till ämnet och helt sakligt torrt konstatera att det finns inget statistiskt fog för att det är farligare att öppna dörren idag än tidigare. Det finns inga statistiska tidsserier från 1790, men bara de senaste årtiondena har världen faktiskt blivit lite säkrare.



Enligt FN (UNODC) så går antalet mord ner i världen. Liksom bilstölder och inbrott. Antalet kidnappningar har varken ökat eller minskat. Förvisso har våldtäkterna ökat något, men inte i närheten av den bild man skulle kunna få om man läser kvällstidningarna. Vill man byta ut dem mot positivare läsning så finns rapporten på http://www.unodc.org/documents/data-and-analysis/Crimestatistics/International_Statistics_on_Crime_and_Justice.pdf



Så visst ska vi fortsätta öppna dörren. Jag kan t o m tycka att är det något vi bör göra för att tvinga bort rädslan och skapa en ännu säkrare värld så är det ju just att öppna dörren. Både bildligt och verbalt.;)

#31 - - Mattias om Lottas inlägg:

Vilken sval skön vind som blåste in! Precis så där tror och menar jag också. Du sa det bara så mycket bättre. /Mattias

#32 - - Skramlan:

Rapporter och statistik i all ära, men allt kommer ju inte till kännedom om vad folk får vara med om. Siffror och dylikt tar inte bort rädslor. Att strunta i att läsa tidningar och se nyheter i olika media är väl heller ingen bra grej, för vad är det i så fall man vill fly ifrån? Verkligheten? Knivöverfall och annat i den vägen hör ju till vardagen och att då våga erkänna att man känner viss rädsla tycker jag inte är fel. Jag kommer inte att öppna dörrar hur som helst eller att gå ensam i stan mitt i natten. De flesta av oss människor är hyggliga och vill inget illa, men så finns det ju avarterna som får spelet och tar fram kniv eller gör andra dumheter. Om det nu är så himla bra så varför händer det så otäcka saker då kan man ju undra.

#33 - - Helen:

Jag hade nog inte tänkt utan släppt in honom, i efterhand hade jag kanske klandrat mig själv för att jag var oförsiktig. Jag funderar ofta på det här med rättvisa. Texten om Håkan och Gerd berörde mig djupt, vackert och tänkvärt skrivet. Finns det någon rättvisa i alla sorger, besvärligheter och sjukdomar man drabbas av? Kan man tänka sig någon slags skala? Jämnar det ut sig på slutet tro? Jag har t ex varken cancer eller ALS. Däremot har flera personer som stått mig mycket nära efter lång och smärtsam kamp alldeles för unga dött i cancer. Mina barn är skapligt friska (en dotter har diabetes och dyslexi – inte riktigt rättvist kanske). Jag har haft en stor sorg på senare tid när min syster dog på ett brutalt och chockartat sätt. Vad tänker du om detta? Du Harpasione som i mitt tycke drabbats av en av de vidrigaste av sjukdomar. Finns det någon rättvisa eller är det bara otur?

Jag hittade, som många andra, hit efter ditt sommarprogram. Fortsätter läsa eftersom dina ord fascinerar mig. Äter helst mammas mat, gillar boken Den vidunderliga kärlekens historia, hatar insekter och ska jag bli uppäten vill jag helst vara död och då av maskar.

#34 - - judi:

Det kunde varit ALS som kom springande in genom dörren som jagade den stackarn som insåg sin dödlighet hjälp jag kan dö.

Vad dödar mer jävligt än ALS? detta en fråga från en ALS -brud till en annan ALs-Brud .Så var inte rädd för du har inget annat att välja på!!

#35 - - Mattias till Skramlan:

Men du Skramlan... Vilken verklighet? Det du ser på TV:n är ett smalt och vinklat urval. Hälsan tiger still, vet du. Inte är det verklighetsflykt att stänga av TV:n, snarare ger man den verklighet som angår en själv en chans att göra sig hörd. Den som handlar om... helt andra saker, för det mesta.



Det man faktiskt behöver veta kommer till en ändå, tror jag. Utan TV. Om man övar sig på att öppna upp sina sinnen.



Men vår hjärna är egotrippad och vill att allt i världen ska angå oss. Och så gillar den problem. Man kan faktiskt bli beroende av det, problem. Och drama. Hellre sönderstressad och vettskrämd än uttråkad, tycker många, även om få skulle medge det.



Inget fel i att känna rädsla, det säger jag inte. Men roligare att utmana rädslan. Om det nu är så att vi alla ska dö av en mördare som går lös, känns det inte bättre att våga se honom i ögonen då? /Mattias

#36 - - Taran:

Du skrev om rädslan ifjol också,i november!Och jag var tjatig,Francke "sagofilosofisk",Mattias pratade om sin pepparsprej etc. Allting upprepar sig,säg inte att vi börjat upprepa oss!?

Men allvarligt,säger du till dina barn att öppna dörren,när de är ensamma hemma och någon ringer på hos er och vill ha litet vatten?"Mamma har sagt,att vi mejar ner rädslan"."Mamma har strypit(!) rädslan,öppna dörren!""Tur att karlstackarn ringde på just hos oss,när han var jagad av sin törst,eller en psyksjuk med kniv el vad det nu kan vara"."Släpp inte den som jagar in,det gjorde inte mamma heller!"



Jag tänkte att jag inte skulle upprepa mig,inte heller "smöra" och ha själv också litet annorlunda läsning nästa november,när du kommer att skriva om din antipati mot just rädslor,och jag kommer att kolla på tankarnas sprattel i november 2011;)



PS Det var nästan på dagen för ett år sedan?!Mörkt och kusligt!Och spöken överallt,och du levde då och du kommer att leva om ett år igen.Sanna mina ord,vem skulle jag tjata till annars?!?!Men litet försiktig med dörröppnandet kan man väl få vara?/det kanske kommer en liten lätt kram genom cyberrymden om du öppnar din famn,från Taran(eller vad du än väljer bland sortimentet att ta emot;eller öppna kanske;))

#37 - - Malin:

Man klipper ned häckar i parkerna och tänder gatlampor mitt i skogen. Man låser ALLTID ytterdörren - även om man är hemma. Man tar inte upp liftare. Man liftar förstås ALDRIG själv. Man låser ytterdörren så fort man går ut med soporna. Man lever i misstänksamhet mot alla omkring sig. Men lever man de facto tryggare? Känner man sig tryggare? Eller blir man bara räddare och ensammare?

#38 - - Mattias till Taran:

Taaaaran!!!



Tack för speglingen, är väl egentligen allt jag har att säga. Ännu en påminnelse om att jag ägnar på tok för mycket tid vid min datorskärm. Därtill nödd och tvungen, mer eller mindre. Men nästa år ska det bli ändring, banne mig! Tack för påminnelsen!



Kram!



/Mattias

#39 - - Taran:

Grattis Catarina på 45-årsdagen!!!!!!



Önskar Taran och alla här på bloggen;)

#40 - - Skramlan:

Mattias, jag är ingen tv-tittare av stora mått och inte vältrar jag mig i nyheternas oftast eländesrapporterande men å andra sidan vill jag ju veta lite vad som händer i världen. Det går ju inte skapa sig en drömvärld och stänga allt ute då gör jag bara mig själv en stor otjänst. För den delen skäms jag inte över att jag säger till min son att inte öppna dörren när det ringer när han är ensam hemma, hoppa inte in i främmande bilar och lifta. När polisen var ute i hans klass i våras och pratade droger och annat sa de bland annat att inte lifta hur som helst eller att inte gå ensam i stan på kvällar och nätter utan i så fall i ett större gäng.

Den som nu vill utmana sådana saker och få ett äventyrligare liv får gärna göra det, men själv avstår jag gärna! Jag avskyr och är skraj att åka hiss också, gör det med motvilja och paniken ligger alltid nära där. Jag anser att rädsla är en lika naturlig känsla som lycka, skratt, gråt och sorg.

En rädsla jag lyckats i stort övervinna är rädslan för allvarliga sjukdomar. Har följt mig genom livet i omgångar men nu får jag skärpa mig för annars förstör jag de bra dagarna tänker jag.

Tänk också på att det är modigt att våga erkänna sina rädslor. En del kan man träna bort men jag vill inte träna bort att vara på min vakt.

#41 - - Mattias till Skramlan:

Det är väl som med allt annat i livet: ett evigt balanserande. På slak lina till på köpet.



"För mycket och för lite skämmer allt" lyder ett gammalt uttryck.



Klart man ska vara på sin vakt! Men samtidigt inte. Det är en såndär omöjlig figur som är så lätt att lösa att det är hart när omöjligt. Om du förstår hur jag menar.



Bästa lösningen jag sett på problemet är aikido, rätt utfört. Men det tar några år att lära sig.



/Mattias

#42 - - Francke:

En gång om året, Taran, tar jag upp kampen om sista ordet, med Mattias. Varje gång förlorar jag, den här gången också. För mycket och för lite skämmer allt, som sagt. Inte är det så stridtuppigt, mer som en övning i att livet inte är en kamp, man kan bara släppa också. Och se att det är OK. Det är också en rädsla för många, tror jag.

Såklart upprepar vi oss och där har vi nåt att lära - tack!

#43 - - Taran:

Francke och Mattias:Tacka inte mig för någonting!,är ni snälla!Min mening är inte att lära någon,jag bara pratar(och tjatar)och tänker högt:it´s my one weakness;)Däremot vet jag inte alltid hur ni kan tappa fokus,tålamod och koncentration till den grad att ni faktiskt verkar strida med varandra och bara slänga ord ifrån er som helt saknar sammanhang.Visserligen använder ni ofta väldigt vackert språk som är få förunnat men säger ingenting?!?Är det bara skådespel,teater för folket?För ibland kan ni ju hålla fokus och humöret i schack,och ni bokstavligen sjunger era ord genom etern?Conquistadorer och gladiatorer,det kan ju hetta till mellan er,Asterix och andra figurer är alltid närvarande;):det kan ju kallas mångfald.Ni är nog integrerade,älskade och saknade(min statistik som bevis)men jag tror inte vi alltid orkar läsa så noggrant när ni strider?!



Och:vi kan väl ha olika slags tankar utan att ryka ihop eller är det så roligt att fightas?Mattias har ju olika adresser och platser för era strapatser eller måste ni ha publik här?Smörandets tider är över,Harpasione är också trött på mintkakor hon får hela tiden.Nu pratar jag dock bara för mig själv så jag skall inte blanda henne i detta.Jag,och ni pratar hos Harpasione och får tacka för gästfriheten

Steven Hayes med sina 13 regler talade ju också om att vara ärlig mot sig själv(rule 11),vara trygg(inte nödvändigtvis känna sig trygg) och kanske ännu bättre regel i detta sammanhang:rule 10:Wanting to be right is our enemy,wanting a specific outcome is it too....WANTING TO FIND OUT IS OUR FRIEND....Vi kanske kan vara ärliga mot oss själva och mot varandra...och tillsammans här på bloggen komma till olika slutsatser och hitta lösningar,och tröst,och respekt?!Jag skall försöka ,är ni kloka med?Kram

#44 - - Franck:

Absolut, Taran! Att läsa Hayes regler här är så fint och såklart valde jag att tynga på "Om du har nåt att säga, säg det" och "om du inte är säker (...) säg det ändå". Så enögt och mänskligt.



Tänk att svenskar är så känsliga för de små ord av tacksamt bekräftande som t ex "tack" - jag limmar inte eller smörar! Vi bygger atmosfären tillsammans och uttrycker oss på olika sätt, som du själv säger. Då får vi läsa varandra välvilligt och inte kasta ord som 'patetiskt' hit och dit. Avsikten var f ö att verkligen säga något, varje gång. Vem vill säga "ingenting"?



Vem har tolkningsföreträde? Harpasione? Hennes vänner? Etymologiska ordboken? Eller varje skribent om sitt eget inlägg?



NU lägger jag av.

#45 - - eva:

...eller entomologiska ordboken...

#46 - - Taran till Franck(mest):

NÄR du kommer tillbaka Franck så måste du berätta vad du menade med "så enögt och mänskligt"?Jag ville verkligen inte såra dig!Jag ber om ursäkt om jag gjorde det!Jag måste säga att jag älskar ditt språk, också den (o)avsiktliga komik som uppstår tex när du skriver "vem vill säga ingenting",eller "etymologiska ordboken".Du skall väl inte gå i Mattias´"fälla" när han bara vill bråka och vinna.Han brukar ju själv säga:han som sade det,han var det(patetisk denna gång).Det blir ju iofs så att man inte så lätt kan fortsätta diskutera,så är det ju.Och du säger verkligen viktiga och lärorika saker(det gör ju Mattias också)ofta som man är tacksam för att läsa här!!!!

Och om smörandet:det var mera menat som att "jag skrev ärligt min åsikt trots att ingen önskade få höra den"".Och ditt tacksamma bekräftande var enbart fint,trots att jag inte förtjänade det.Till mig:den som ger sig i leken får leken tåla;jag försökte ju säkert bara berätta hur era ordkamper verkade ur min horisont.Och nu ter sig allting bara ledsamt,och bekräftat komplicerat!Jag är innerligen ledsen över min interference./Taran



#47 - - Kristina S:

Jag skulle antagligen bli rädd och jag hoppas att jag hade vågat göra som du gjorde. Men säker är jag inte. Kanske hade jag smällt dörren i ansiktet på människan? Kanske hade jag ändrat mig sedan och öppnat igen? Det beror lite på hur många sekunder man har på sig att tänka innan det blir för sent.

#48 - - Mattias:

Nå, jag har nu inte sagt att nån är patetisk. Bara att vissa uttryckssätt var det - som jag uppfattade dem.



Dock i ordets grundbetydelse, jag har kollat med NE: "starkt känslosam vanl. på ett högstämt sätt", men visst används det ofta mer nedlåtande än så, och kan uppfattas så. Jag borde kanske ha tänkt på det. "Högtravande" ligger nära, men rätt ord för vad jag menade ÄR patetisk.



Kritiken står jag för. Ofta stöter man på ett högtravande mässande - i Lars Ahlins texter t ex, och från predikstolar - som brukar få höga humanpoäng bara för att det innehåller en massa positiva värdeord och är späckat med empatiord. Men som för mig mest känns som att nån breder smör över alltihop och gömmer undan det som ska ses. Jag vill se!



Diskussionen bekymrar mig inte, och vad gäller orken så får jag den ur själva debatten; jag gillar strid! Men var sak på sin plats. Det som stör mig är att vi breder ut oss - och inte minst jag då - på andras och inte minst det givna ämnets bekostnad, som det känns. Den saken stör mig. /Mattias



#49 - - Ylva L:

Jag öppnar också dörren.

Jag nattvandrar.

Jag låser inte när jag går och lämnar soporna.

Mina barn öppnar dörren när de är ensamma hemma.

De är inte rädda när de går hem i natten.

Jag läser inte kvällstidningar.

Jag är inte rädd för okända.



Om jag dör i steget i natten, eller när jag öppnar dörren, så har jag åtminstone inte varit rädd innan. Och det känns otroligt skönt att tro gott om min omvärld.



Att tro gott innebär dock inte att jag är helt tappad bakom en vagn. Jag passar mig för drogpåverkade personer, kliver inte in i ungdomsgäng och ber dem sluta kasta skräp på gatan och lär mina barn att hålla ögonen öppna. För visst finns det skit - men inte i den omfattningen som kvällstidningarna vill ge sken av.

#50 - - Franck:

Ja, det är tyvärr bra att ha lite koll på när man ska närma sig och inte. Nattvandrar man som du, Ylva, så är det väl självklart att man är minst två. Kanske har värderingar i samhället förskjutit sig en aning, men fr a finns det droger som förändrar folk.

Vi borde läsa mycket mera goda nyheter eftersom vi påverkas av katastrofskriverier (ja, katastrofer finns, men deras prevalens överdrivs hos oss när vi exponeras så frekvent som vi gör). Alltså man tycker det händer hela tiden här, för att media alltid hittar nåt (där). Mest rädd är jag själv för mina barns skull och tillskriver mig - antagligen - alltför stort omdöme.

Och vi tar ut svängarna här, det tror jag H också skulle gjort som gäst (?). Men vi har fått två minuters utvisning nu några av oss och återkommer efter avsittning. Det är jag som är enöga, T.

#51 - - Skramlan:

Tja, kanske skulle jag lära mig kampsporter. Kanske skulle jag bli mindre rädd, jag vet inte.

Ett bra tips är ju att skaffa säkerhetskedja till sin dörr för då kan man öppna men ändå ha en del koll.

#52 - - Mattias från utvisningsbåset:

Haha, älskar den tolkningen Francke, det är precis vad vi har fått - utvisning. Hur många minuter fick du? Själv fick jag minst fem skulle jag tro. Men aldrig matchstraff, väl? *s



/Mattias

#53 - - Anonym:

En gång ringde det på min dörr. Det var en grannfru som stod utanför med ettårig son och blåtira. Jag släppte in henne och hon ringde kvinnojouren. De hade ingen ledig plats utan undrade om hon kunde bo hos mig. Sedan ringde vi polisen. Då sa de att det kunde vara farligt även för mig att vara kvar eftersom jag hade hjälpt till och undrade om jag hade någon annan plats där vi kunde bo ett tag. Det slutade med att vi fick åka polisbil till min mamma och hennes pojkvän där vi bodde några dagar. Mammas pojkvän tog hand om min grannfru och sonen medan jag fortsatte med mina lärarstudier så gott jag kunde.

#54 - - Maria L:

Det var jag som skrev inlägget ovan

#55 - - Mini:

Angående rädsla, så tycker jag det är lite spännande att vi är så rädda för "svartmuskiga män i busken" som vi är rädda ska slåss, råna, mörda och våldta. När det faktiskt är så att en stor del av våldet och övergreppen sker i hemmet, av människor som känner offret. Jag undrar om det är så att det är så svårt att ta till sig att "vanliga" människor kan göra så mycket ont mot någon de känner, så att vi förlägger rädslan utanför den vanliga vardagsmiljön. Det är liksom så mycket lättare att vara rädd för en okänd genomond förövare, och lättare att varna barnen för det, än att hålla ögon och öron öppna i sitt eget hem?

Mini

#56 - - bitterfittan:

jag är livrädd, har alltid varit kommer sannolikt tragist nog alltid vara. I bland begränsar det mmig så att jag blir ledsen, ibland är det bara en del av mig och mitt sätt att leva. I bland utmanar jag mig och går emot. Jag tror jag har stor andel fog för min rädsla. Jag har varit där. Det räcker att vara där en gång för att bli rädd för ex mörker eller att öppna dörren för främlingar. Men har man varit där flera gånger blir det svårare att försöka förändra. Man måste respektera rädsla hos andra. Det är oerhört kränkande att den bagatelliseras och görs till något som så självklart borde upphöra. Det är som en käftsmäll varje gång. vaddå sluta vara rädd? Som om man bara trycker på en knapp så är det bra sen. Korkat tänkt! ta i stället den rädda i handen och följ med så kanske lite lite av rädslan kan pysa i väg. Men genom att säga att rädsla är fel, tokigt dumt och sluta genast. Ja, då har man bara gjort den rädda mer ensam, mer utanför och sannolikt mer rädd för fler saler

#57 - - Ylva L:

Jag vet att det finns människor som har varit med om saker som sitter kvar i kropp och själ. Det jag är upprörd över är hur media lyckas göra större delen av befolkningen så förbannat rädda för varandra.



Eftersom jag nattvandrar och eftersom jag jobbar med integration i en s k "utsatt stadsdel" så möter jag så ofta argument som bygger på medias bild och inte det jag själv möter i vardagen. Och jag tycker det är en enorm samhällsförlust att flera inte tar sig igenom myten och ser vad som verkligen finns där.



Mina händer är fulla av andra händer. Jag leds och leder folk hela dagarna, genom det som någon är rädd för.



Jag kan respektera rädsla, utan att acceptera den.

#58 - - Taran:

Jag är glad att Ylva och andra hjälpare finns,naturligtvis ... men.Som jag,och Francke skrev här,i början av kommentarerna,så finns det mycket att göra för oss,politikerna;flera skall vakna till verkligheten!Jag bodde "i verkligheten" i 8 år,sedan 12 år "bredvid verkligheten" och hann se mycket elände i form av bråttslighet,trakasserier,skadegörelse,prostitution,langning etc.Polisen tyckte att man skulle flytta från de områden!?Unga tjejer rånade andra unga tjejer,socialen gick på knäna,kriminella avlyssnades från skåpbil synlig från vardagsrumsfönster etc.Nej,rädslan är tyvärr befogad ännu,många händer till behövs och politiken måste ändras från grunden så alla människor kan inkluderas i ett mänskligt,till samma riktning arbetande samhälle.Och då måste man SE bristerna,UTCECKLA STRATEGIERNA,FÖRSTÅ att alla har någonting att bidra med,DRA NYTTA av allas kompetens och erfarenheter,UTBILDA flera händer att ta hand om varandra,naturen och djuren.



Harpasiones upplevelse här var kanske för 10 år sedan,och det har tyvärr blivit värre segregation:de svaga och fattiga håller på att marginaliseras alldeles.Vi får bli mera rädda samtidigt som vi får det bättre ekonomiskt,medan de förstnämda får ägna sig åt sämre hälsa, grövre kriminalitet,djupare förtvivlan,gråt och tandagnisslan etc alltefter läggning,sällskap och ork.

Litet grovt generaliserat,(från Stockholmsperspektiv)får man ju än sålänge acceptera att folk är rädda; och respektera både rädslan och människorna så mycket att flera kommer till insikt,och undsättning!!!!!



Jag tyckte att det fanns utrymme här på slutet att vara litet extra tjatig(inte så många kommer att läsa kommentaren ändå!)Detta är ett jättestort ämne som vi säkert kommer att få anledning att återkomma till(=träta om?).



PS Det är ju positivt att du jobbar med integration Ylva så länge du orkar simma motströms(och hålla andra ovan ytan dessutom)!Synd att det har valts politiker som inte ser ån!Med djup respekt Taran

#59 - - Taran:

Jag måste bara litet förtydliga mina "verklighets"förorter ,som jag pratade om.Den första var inte en problemförort,när jag flyttade dit(ja...alla förorter kan bli det när jag flyttar dit...)Men den blev det med åren:svenskarna flyttade bort,arbetslösheten(och därmed alla andra tråkiga företeelser) nedsmutsningen och laglösheten ökade etc.Till slut "orkar" man inte utan vill ha ett hem i en hemtrevlig miljö.Då flyttar man till en pittoresk,fashionabel förort ca 1 km bort och bor där tills vågen av brottslighet,rädsla,ligor etc har nått det området också,och:40-50 % av svenskarna har flyttat längre bort!Och naturligtvis vill inga skötsamma människor bo i sådana förorter med sina familjer,när situationen hela tiden blir oroligare(även om bara vissa brott ökar enl. statistiken):finns bilen på morgonen på parkeringsplatsen,har det varit inbrott i den?,har det varit skadegörelse på bilen,ytterdörren,låsen el inbrott i lägenheten?Alla (ca 30000 människor)lever med en viss oro,vissa med rädsla(spec om de eller deras omgivning)men kanske tänker att de i Rosengården,Fittja,Rinkeby/Tensta etc har det nog säkert ännu värre(så tänker folk!)?!Och det är väl likadant överallt?!Någonstans måste man ju bo och verka;och jag personligen blev aldrig utsatt för något brott under mina 12 år i förorten "bredvid verkligheten",men många av grannarna gjorde det.

Det är synd!För tex jag trivdes jättebra,nära till naturen med bra kommunikationer:jättefint och bra,men inte med dessa skuggfenomen,i längden.Och stadsdelspolitiken skall jag inte ens nämna här;)

#60 - - Mattias:

Bitterfittan: Vad betyder det då att respektera någons rädsla? Om man ser den rädda/e i ögonen och konstaterar, "ja, du är rädd" - visar att man förstår det, är det OK då? För man kan ju inte lägga ner alla krav på den personen för det. Eller rätta sin egen tolkning av verkligheten utifrån den personens känslor. Jag såg t ex ett inslag om en dinosaurifobisk kvinna i nån kvällstidnings-TV häromdagen. Hon var paniskt rädd att bli attackerad av en dinosaurie. Hennes rädsla var förstås högst reell, och måste som allt annat ha haft sina skäl. Så den förtjänar att ta på allvar, i så måtto. Men hon projicerade den på något helt orealistiskt. Om hennes "ta mig på allvar" betyder att vi måste börja bygga dinosauriestaket och sätta ut jättestora fällor i våra parker, ja då är vi uppenbarligen ute på villospår.



Bli nu inte arg på mitt exempel Bitterfittan. Jag använde det bara för att hårdra konsekvenserna av ditt resonemang, om det innebär något annat än att själva känslan ska tas på allvar, ett krav på att även verkligheten ska tolkas utifrån rädslan. Visst är det skillnad mellan att vara rädd för ett fantasimonster och ett tämligen reellt hot, och något som man kanske till och med har utsatts för tidigare som i ditt fall. Men kanske inte så stor skillnad trots allt. För rädslan handlar ändå först och främst om en själv. Man projicerar den, som regel, på sin omvärld. Det behöver inte betyda att rädslan saknar grund, jag tror bara att det inte riktigt hör ihop. Rädslan är som regel en dålig riskanalytiker.



Om alla kräver respekt inte bara för sin känsla - som är värd respekt! - utan också för sin verklighetstolkning, med känslan som grund, då hamnar vi snart i kaos. USA för sin del kräver t ex rätten att få slå till först, innan den andra gör det. På blotta misstanken om en attack. I Florida är det lagligt att skjuta en person om man misstänker att den tänker skjuta en först.



Så min fråga till dig Bitterfittan är: Vad betyder det att respektera någons rädsla?



Om jag ser dig i ögonen och säger: Ja, du är rädd. Men din rädsla handlar mer om dig själv än om din omvärld - har jag kränkt dig då? Och isåfall: Varför? /Mattias

#61 - - Mattias igen:

Bitterfittan: Kanske bör jag tillägga: Jag ser inget skamligt eller fel i att vara rädd. Tvärtom, alla känslor är gåvor. Men det gäller att ta väl hand om dem. Kommer Ångest på besök - bered honom (Herr Ågren) eller henne plats. Låt känslan uppfylla dig! Det gör en otrolig nytta, och det är därför känslan kommer, fick jag lära mig av en klok person när jag själv var hårt ansatt - som jag såg det - av ångest en gång i tiden. Just då råkade jag se Bergmans "Såsom i en spegel". Slutackordet i den filmen handlar om precis det här. Jag säger inte mer, se den gärna! /Mattias

#62 - - Mattias grunnar vidare:

"Man projicerar - som regel - rädslan på sin omvärld" skrev jag. Men jag är beredd att ta ett steg till. Det är så gott som alltid, kanske alltid, tror jag, ens egen rädsla som på något sätt triggar den andra/e till våldshandlingar tror jag.



Glöm nu alla resonemang om skuld, offer/förövare, vems är felet osv. Det handlar inte om det, jag försöker bara bena ut hur det faktiskt fungerar.



I Gandhifilmen ser vi hur Gandhi undvek att bli slagen en gång när han lugnt och ickevåldsutmanande mötte sina angripare. De vek åt sidan. Andra gånger blev han slagen och till slut blev han ihjälskjuten - så det är inte lätt, det är inte vad jag påstår.



Men möjligt. Det lär finnas en karl i USA som ägnat hela sitt liv åt lekar, att utveckla lekar och sådär, och som ibland inkallats som djurpsykolog. En gång gick han - åtminstone enligt historien jag hört - in till ett neurotiskt lejon. Som genast gick till attack. Han svarade med lek. Det blev lek av alltihop.



Nu säger de kritiska att jag gör offret medskyldigt. Den som inte lyckas avvärja attacken är medskyldigt, liksom, och är högst troligen triggat förövaren (i schablonen en man), får skylla sig själv. Nej det säger jag inte! Det här är inte juridik! Den som slår slår och är skyldig. Juridiskt betraktat. På det mänskliga planet.



Men varför ska vi - på det andliga planet - hitta skyldiga och oskyldiga, är det inte bättre att försöka se hur saker fungerar? Och utgå ifrån att vi alla är objekt i det som sker, inte subjekt för andras handlingar. /Mattias

#63 - - Mattias säger hoppsan:

... för mycket synapser på för kort tid där, tror jag bestämt.



Subjekt i det som sker, inte objekt.



Härmed rättat. /Mattias

#64 - - bitterfittan:

du skriver för mkt, jag, som är en bitterfitta, orkar inte läsa allt :) men jag ser en fråga och mitt svar är: att respektera är att inte bagatellisera eller be någon sluta vara rädd. Skulle man kunna sluta så skulle man ju göra det, det är en process!

#65 - - Mattias:

Isåfall säger jag tvärtom: Var rädd! Ta till dig rädslan! Bjud in den, låt den fylla dig till minsta fiber! Om du lyckas göra det, motståndslöst - vilket inte är så lätt, men fullt möjligt - så kommer den att lämna dig sen, och du kommer att känna ett stort välbehag. Med en gnutta vemod av saknad - ja, du kommer att sakna din rädsla.



Promiss! /Mattias

#66 - - Skramlan:

Diskussionen fortsätter tydligen här så det gör jag med. Dinosaurier finns ju inte i våra dagar men den här kvinnan kanske hade blivit skrämd av något och hennes undermedvetna sätter fokus på just dinosaurier fast det kanske var något annat hemskt som hände. Så kan det ju vara med mycket och jag tycker det är synd att resurser för hjälp inom psykvården och annan terapi är så små idag. En stor rädsla tror jag bland många är att man inte vågar visa att man mår dåligt av olika anledningar så blir det en ond cirkel. Man ska ju vara så himla lyckad och framgångsrik jämt.

Utan terapi hade jag nog inte lyckats bli av med rädslan för sjukdomar, plus givetvis att jag ville själv. Visst kommer tankarna på sånt även ibland nu men är inte alls i den form som innan. Stänga av-knappar finns ju inte till allt, fast ibland skulle man önska det.

#67 - - Mattias till Skramlan:

Jag tycker att du har lite rätt och lite fel. Helt rätt i att det är en missuppfattning att jaga lyckadhet och framgång, som ändå mäts med helt fel mått för det mesta. Och visst är det synd att resurserna inte räcker till - kanske. Eller också inte!!! Är det så självklart att vi ska lägga in oss som på en bättre verkstad jämt, att proffs ska ta hand om våra själiska åkommor? Var är tron på vår egen klokskap och läkande förmåga? Förresten så har en stor del av psykologin och inte minst psykiatrin fått de här sakerna helt om bakfoten, tycker jag! I synnerhet psykiatrin. Var finns de inom vården som säger: "Har du känslor? BRA! Utforska dem!!!" Och som lär människorna att inte vara rädd för det de känner!!??



Jag upprepar: Det är inte meningen att vi ska stänga av någon rädsla, det är meningen att vi ska känna den. Och när vi har gjort det, då är vi mer eller mindre av med den. Så hemskt mycket svårare är det inte, i många fall. Men såklart, om hela vårdapparaten och alla människor står omkring och ropar: "du är sjuk, du mår dåligt, det är farligt!", ja då är det inte lätt att koppla av. /Mattias

#68 - - Håkan (o G):

*"Vi har inget att frukta utom rädslan"* Jag kommer inte alls ihåg vem som myntade de orden men jag tycker att de är ganska relevanta.



Min kommentar är annars att vi är många som är rädda för olika saker(och i olika hög grad förstås)men de(eller det)vi behöver vara rädda för är i minoritet. Därför kan det vara bra att när vi bejakar våra rädslor också begrunda vad vi har anledning att vara rädda för och vad som "bara" är rädslan för skräcken. Och då menar jag inte Bitterfittan, att negligera någon rädsla, bara att gradera den och det kan ju vara bra nog.



Jag skrev i en tidigare diskussion om rädsla (jag tror det var i våras) om Harry Martinssons luffare Bolle. Han visste verkligen vad det innebar att frukta rädslan.

#69 - - Håkan (o G) till Judi:

När du skriver "sedan jag fick min ALS så är jag inte lika rädd längre" så är det verkligen något jag känner igen från Gerds tid med ALS.

I början kunde jag inte alls förstå den inställningen. Men jag lärde mej att förstå och har lyckats ta till mej det och kan, ialla fall ibland i mina bästa stunder, känna så. Det är också ett gott minne att ha.

#70 - - bitterfittan:

By the way:

http://www.godanyheter.se/

Den brukar jag läsa på i bland. Fast i bland fattar jag inte att vissa nyheter betraktas som goda. Kanske är det bara avsaknaden av ont som är kriteriet, men allt är då rakt inte intressant :)



Ylva, jag litar fullt på dig!!

#71 - - Skramlan:

Jag håller med dig Mattias att psykvården och all vård borde utvecklas som exempel inte bara proppa i folk mediciner etc. Man borde kunna kombinera den så kallade traditionella vården med hypnos och yoga och annat i den vägen samt naturläkemedel. Jag tror att mycket skulle kunna vinnas då. Jag själv använde mig av alternativ terapi men tyvärr betraktas ju mycket av detta som dårskaper och det är synd. Folk borde få mer valmöjligheter och att det inte skulle vara så dyrt utan det kunde ingå mer i landstingen.