Vad är det som händer?

Jag är avundsjuk på alla som dricker vatten.
Jag är avundsjuk på alla som åker till fjällen.
Alla som badar i havet, äter fläsk och åker på safari.
Man ska INTE vara avundsjuk.
Utan man ska leva på sina minnen.
Annars kan man bli DEPRIMERAD.
Avundsjuka TÄR.

Tur att det finns rondeller som lyser i natten.
De gula lamporna NÄR.

Och Owe Thörnquist.
Den musik jag hörde i bilen när jag var liten, den tycker jag om.
Kanske för att jag trivdes i bilen?
Lena Andersson sjöng om att längta bort från cement och betong.
Säkert rondeller också...
Men "Operettkavalkad" spelade vi nog aldrig.
Den bara låg där i handskfacket.
#1 - - Ann-Marie Alexandersson:

Jag är avundsjuk på din fantastiska förmåga att vilja och klara av att ge dig ut på bilresor med tillhörande aktiviteter som museibesök t.ex.(men du rekar för PCC förstår jag)

#2 - - Anonym:

Och jag är avundsjuk på dej som slipper leverera jobbresultat..



OK, jag fattar att det kanske skulle vara en positiv bieffekt för mej max ett halvår, och kanske inte ens så länge.



För dej var det nog ingen positiv bieffekt alls, eftersom du tvingades trappa ner gradvis och säkert inte var alls trött på ditt jobb.



Just nu är det så j-a segt i mitt huvud. Vill bara försjunka i en bok eller ett korsord nånstans.. Kan inte skylla på något eller någon.. Utom möjligen den amerikanska teapartyrörelsen. Den orsakar svåra anfall av mental andnöd.



Ge mig en såndär välutrustad permobil och låt mig gå bärsärkagång på deras nästa konvent..



Suck

#3 - - Maggan:

Och jag är också avundsjuk för du lyckas med det vi alla andra inte gör, fångar nuet, vi andra bara rusar runt för det mesta. Önskar dig allt gott....

#4 - - Kristina S:

Ibland när jag dricker vatten/ter/vin (och är deprimerad)så känns det ganska tråkigt och hopplöst. Då säger jag till mig själv: Du din dumma jävel! Tina skulle ju vara avundsjuk på detta. Njut mer för helevete! Det hjälper inte speciellt mycket. Så du behöver inte vara avundsjuk, i alla fall inte på mig.

#5 - - Mattias:

Ska och ska och ska.



Det är mycket man ska. Eller inte ska.



Allt har sin tid.



Själv tänker jag bli upplyst. När den dagen kommer. /Mattias

#6 - - Taran:

Du har så poetiska och vackert sorgströdda inlägg så alla 328 lärjungar blir alldeles stumma!Inte alla förstås;)För att denna avundsjuka som du pratar om tänker jag på(och säger mig lida av också ofta)nästan varje dag.Och jag tror inte att det heter avund egentligen utan sorg och saknad iaf för mig.Jag kan också kalla det så som du gör t.ex. när jag pratar med min gamla granne(född samma dag som du,40 år före dig!)när hon påtar i trädgården eller rensar(på knäna)i rabatterna,bakar bulla så det doftar i hela huset,talar om sina barnbarn som sina änglar osv.Ja...,det sticker nog bara litet i mitt hjärta,när jag ser allting jag aldrig mera kommer att få uppleva.Och det hjälper inte så mycket heller,när jag talar om för folk att jag får göra allting i nästa livet:människan är ju skapt så att saknaden kan kännas så stor när man tittar på det saknade i vitögat flera gånger varje dag:ett blödande sår som aldrig kommer att ha tid att leka...DÅ är det en stor lycka om man lyckas göra meditativa resor i sitt medvetande till alla de ställen man önskar att se,äta och dricka allt man bara kan föreställa sig;förföras av musik,människor,språk,djur och allting man önskar,endast fantasin,nej..inte ens den,sätter gränser....När du har rest på detta sättet Harpasione(och alla som vill förstås!) så minskar suget på resande otroligt mycket,jag lovar!Och så kan man ju också gotta sig allt man önskar...man blundar...och dricker kallt vatten direkt ur en källa...känner skogslukten i alla sina atomer...har trollsländan på handen och byter bilder med den...häller varm choklad ur termosen och tar fram mackorna och bullarna...(man blir ju inte tjock i denna värld utan bara vackrare och klokare och behagligare,lenare och mera väldoftande så alla skogens invånare dras till en...)Man längtar ju ingenstans längre:man kan trolla alla trevliga härliga minnen till sig när man vill;och stanna i minnen så länge man vill..

Snart har jag tyvärr förstört mångens känsla for feeling,I´m so sorry.Det var inte meningen,alla gör ju alldeles egna önskeresor eller reser ingenstans ens i sinnet.Jag försöker sticka i väg så ofta jag är litet ledig(lät kul!!),det finns ännu mycket jag inte har testat.Livet kan vara härligt utan sprit,droger,mat och dricka (och inte minst fungerande kropp!!)också!Det är väl att friska människor inte skulle förstå ordet sorg på rätt sätt som man kallar allt det borttappade för avundsjuka;för att de med sitt medlidande ännu skulle öka på den sorgen!?!?Och det ordet låter mindre sorgligt för en själv också!?Och jag fortsätter att säga till den snart 87-åriga Inga,hur avundsjuk jag är på hennes vitalitet och goda hälsa och lycklighet...och fisk med pepparrotssås ....och bullar bakade på hennes MORMORS RECEPT!..FAST ALLTING ÄR MYCKET GODARE PÅ MINA MEDITATIONSRESOR!!!Det känns befriande att skriva fritt när det bara är Harpasione,Franck,Mattias,Håkan,Mari,Gudrun.G,O,och några till som verkligen verkar läsa kommentarer?!Och ni alla vet att aha...det är Taran igen,inga andra:vi kollar i morgon om någon annan har kommenterat då...Nä,nu har jag inga krafter kvar;)



PS Går det syntetiska talet att förprogrammera så man kan "spela upp" svaren på TV om man har fått frågorna i förväg?Ett svar i taget?Inför ditt framträdande på TV,ja.Det skulle vara bra att veta.

#7 - - KaosJenny:

Förstår att det ibland måste tära alldeles väldigt (jag vet, klent ord men)... Länkar till köpstället av din bok från min Blogg och tänker förära en och annan ett ex (så fort jag slutat köpstoppa). Kram

#8 - - Mattias:

Taran... Vet inte var jag ska börja att svara på det där. Mest att jag gläds med dig. Att du har hittat den dörren. Och verkar veta hur du ska använda den. Sen var det bra skrivet också! Både om avundsjukan och hur den kan tolkas - och nog är det förståeligt om även vreden kommer smygande och blandar sig i leken. Och så om meditationen då förstås. För så är det ju, att allt finns i oss, fast det inte är helt lätt att upptäcka det. Eller möjligen tvärtom: så lätt att vi går förbi den dörren, gång på gång. Så enkelt kan det väl inte vara?



Om mitt förra inlägg: kände att det på nåt sätt kan uppfattas som spydigt, "jag tänker bli upplyst jag" som i "vilka orimliga önskningar har du egentligen?". Så menade jag inte! Förresten tror jag att du är en upplyst redan, Tina. Verkligen! Och Taran... är du inte där, så fattas det nog inte mycket. Kanske i detta livet. Annars högst ett eller ett par stycken till! ;-) /Mattias



#9 - - Håkan o G:

T.o.m. nu skapar du minnen att leva på, som stocholmsresan, konserten, resan till stugan. Kanske åtminstone delar av läkarbesök och tandläkaren också kan ge minnen värda att vårda. Tankarna på dej som the leader of the pack absolut! Det ska jag tänka på nästa gång jag sätter mej på Hondan.

By the way, en mc-klubb i Skåne, en snäll, har en årlig tur till förmån för ALSforskning.

#10 - - Lotta Ax Sandin:

Sorg över det borttappade... Jo, så kan det ju vara. Men att sorgen här ta sig ett ilsket uttryck, avundsjuka är väl egentligen en förbannad känsla. Och den blir man väl inte deprimerad av, den blir man kreativ av. Jag tycker gott att man kan få skära hälsenorna av folk, i tanken. Och att få vara så där härligt missunnsam ibland för att veta att man lever och har så starka känslor att det nästan ryker ur öronen.



Det gör ont att vara avundsjuk. Det är ett problem förstås. Det är kanske det som tär. Men om man låter sig bli heligt ilsk på fjällenåkarna, fläskätarna och pepparrotsås-makarna, går inte det onda över efter ett tag? Då har man kanske bara kreativiteten kvar och då kanske man till slut lyckas öppna dörrarna som Taran öppnar. Tänk om det är så det funkar. Nästa gång jag blir genuint avundsjuk ska jag testa.



#11 - - Helena:

Min spontana tanke är : att det är heller inte meningen att man ska leva med en fruktansvärd sjukdom som berövar ens förmågor undan för undan - så när nu livet är så jä-ligt kanske det faktiskt är "tillåtet" att vara avundsjuk....

Troligen gör det inget bättre, men som alltid tror jag på att vi behöver tillåta oss att vara och känna exakt det vi upplever för att sedan kunna berabeta och kanske kunna ta oss vidare. Ingen enkel uppgift ?!

Minns ett samtal med en god vän som har en klok inställning till livet och människor och i samband med en jobbig period - så dryftade vi vad som kunde vara "meningen" med just detta ? Hur kunde hon hantera det som hänt, vad fanns att lära ? Vad kunde hon ta med sig och göra annorlunda nästa gång ?? Och vi hittade faktiskt inga "bra svar" förutom att kanske var meningen - bara att lära sig att det faktiskt inte finns en mening eller en lärdom att dra och att det faktiskt också är en "lärdom" ...

"Megafilosofiskt" - och så garvade vi istället....



#12 - - Malin:

Hejsan!

Det är helt vanligt att vara avundsjuk!

Det är så mycket vi har förlorat!

Alla är vi människor, jag tror alla lever med någon slags sorg!

Som jag har skrattat om dina inlägg om PCC!

Jag hänger på om jag får?

Varma kramar / Malin

#13 - - Maria:

Man får vara avundsjuk, men kanske inte missunnsam?

#14 - - Taran:

Nu har jag skickat ett kort mejl om dig till efter tio!Kanske flera andra också har gjort det?!Jag varnade dem om att de kanske kommer att få många förslag på just dig.Vem vet,de kanske har ett halvårs kö,eller längre?!?Vi hoppas att de hör av sig snart!?Det går ju bra via bloggen också om de skriver sina kontaktuppgifter eller önskan om att komma i kontakt med dig,så kan du sätta någon i arbete,antar jag!?Det är svårt,när man inte kan ha sin mejladress officiell,och definitivt inte jag,för då skulle mejlboxen explodera av beundrarpost:)Vi kanske kan lämna Ylva L´s mejladress!?Nej,jag skojar bara!!!(Ylva lämnade den,om den fortfarande gäller,i ett annat sammanhang och så kan man ju bli litet offentlig på kuppen!som t.ex. kan stalkers gratulera 2 dagar i efterskott på födelsedagen!usch! hemska Internet!)

Så jag lämnade min mejladress till redaktionen,vi får se hur de väljer att kontakta(jag har ju naturligtvis Harpasiones adress och telefonnummer,men jag ville inte lämna dem utan lov!)Jag skrev i mejlet,att jag gärna skulle känna Malou personligen för din skull,men gör inte det tyvärr.Det blev väl en alldeles för anspråkslös presentation av dig,men de kan ju göra bättre research själva med hjälp av din bok,bloggen,artiklarna i olika tidningar,radioprogram etc etc.Nästan som en liten julklapp till tv4?!Eller vad tycker du Harpasione?Liksom före den andra boken,som uppvärmning?;)

#15 - - Håkan o Gerd:

Bra Maria, jag vill också ha, men jag vill inte ta.

I dag känner jag mej både dyster och avundsjuk, mittemellan Gerds dödsdag den 27 nov. och hennes födelsedag den 1 dec. Tur att vännerna kommer på Soppatorsdag första torsdagen varje månad. Det är en bra idé.

#16 - - Anonym:

Bra Maria, jag vill också ha, men jag vill inte ta.

I dag känner jag mej både dyster och avundsjuk, mittemellan Gerds dödsdag den 27 nov. och hennes födelsedag den 1 dec. Tur att vännerna kommer på Soppatorsdag första torsdagen varje månad. Det är en bra idé.

#17 - - Håkan:

Som förståss skrev det förra anonyma!

#18 - - Taran till Håkan o Gerd:

Måste hälsa till er också!På något sätt har man lärt känna er båda via bloggen och ni har varit en trevlig bekantskap!!Genom dig Håkan saknar vi också Gerd.Det är jag säker på;du har skrivit om allt fint och våra tankar är hos er nu när minnena och sorgen belyses starkare nära viktiga dagar.Det är sorgligt att Gerd inte kan vara med oss också men vi får ha henne som vår skyddsängel och ledstjärna!Det är jättefint att vi har lärt oss känna er(tack vare Internet)och jag önskar er ljust födelsedagsfirande på torsdagen!Jag försöker låta mitt hjärta bestämma numera och det ville skriva till er,hoppas ni inte misstycker!/Taran

#19 - - Franck:

Avund är en följeslagare, till slut vänder man sig bara åt sidan och säger "-Tjena, jaså du är med, glömde dig nästan." Så går vi vidare tillsammans. Men avunden är bara följeslagare, inte den som leder. Ibland vet man inte vem som leder, man är som en hord av mumlande röster som går vägen fram. Men mest sympatiskt är detta:



När hjärtat leder

följer jag gärna spåret

av dessa blommor



Och på samma gång; på min vänstra sida min följeslagare förnuftet, utan henne vill jag inte vara. Se där ett gäng att värna. Som här!



#20 - - Mattias om avund och om vad Maria sa:

Man får vara missunnsam! Eller vadå får? Fast man mår förstås inte så bra av att vara det. I längden.



Vad jag menar är att det blir tokigt när vissa förhållningssätt upphöjs till dygder, medan andra fördöms. Det blir moral och pannkaka av alltihop. Är du en högstående person eller en lågtstående? Hör du till helgonens och de upplystas skara, eller är du en outvecklad stackare?



Vettigare då att tala i termer av hälsa, tycker jag. Jag tror att det är så de sju dödssynderna bör uppfattas också: förbryter vi oss mot dem så förbryter vi oss mot oss själva, men skit i gud, liksom.



En gång på en terapitjosansession som jag var med om var det en dam som våndades för att hon inte lyckades stiga. Andligen alltså. Hon ville upp till, ja just det, helgonen och de upplystas nivå.



Helt fel - förlåt om jag har berättat det här förut, ni som har läst det får strunta i resten - sa handledaren/psykologen/shamanen eller vad han nu var för nåt. "Du ska inte upp, du ska ner." Och så kommenderade han ner henne - det här var i trans eller nåt liknande - i underjorden. Och där fann hon vila och ro. För att sen kunna återvända till sin normala nivå.



Uppåtsträvan leder ofta fel. Bättre då att erkänna sina tillkortakommanden och brister, i viss mån bejaka dem. Acceptera. "Jag är avundsjuk." "Jag är vred." O s v. Så viker skuggorna. I sinom tid.



Vad säger t ex Taran om den saken?



Ah, om Gerd. Jag saknar inte Gerd. Jag känner att hon är högst närvarande, genom Håkan. Hennes ande svävar här. Minst lika närvarande som om hon hade varit i livet, för mitt vidkommande.



/Mattias

#21 - - Håkan o G:

#22 - - Håkan o G:

"får" inte ... om man vill/ska må bra. Så förstår jag Maria och menar jag.

Skriver på telefonen, som har olika hyss för sig.

#23 - - Mattias svarar Håkan:

Ja Maria menade kanske så, det finns ju inget i det hon skriver som motsäger det. Men håll med om att det ofta blir fel, att sånt som borde handla om hur man bäst tar hand om sig istället ofta blir ett mätande och vägande som vore det andliga prestationer vi talade om?



Eller helt enkelt: att fokus när andlighet kommer på tal för det mesta ligger väldigt lite på hur vi mår. Och vad vi kan göra för att må bättre.



Men i grunden verkar vi ju vara överens./Mattias

#24 - - Skramlan:

Jag instämmer med dig Mattias! Gerd är självklart med oss här! Jag är helt seriös för jag tror på liv efter liv och att även de från andra sidan är närvarande. Sen är det ju såklart en stor saknad för de anhöriga som mister en när och kär, det har jag ju själv upplevt, men ändå finner jag styrka i det jag tror.

På tal om avundsjuka så erkänner jag gärna att visst fan är jag avundsjuk och kan även vara missunnsam ibland. Ok, jag ställer inte till illasinnade grejer för folk men kan i mina tankar och ibland även i ord ha mina åsikter om folk som alltid tycks få allt och alltid ha sån himla tur med allt. Visst kommer eftertankar om att jag ju också faktiskt har tur i en del grejer som jag borde uppskatta och då mår jag bättre. Och vad vet man om människor, de som man tror är så himla lyckade kanske har det jävligt ändå fast man inget vet.

#25 - - Ylva L:

I år tillhör jag de som har åkt till fjällen. I ett antal år innan var jag omväxlande avundsjuk, sorgsen eller halvgalen av längtan. Trots att jag ju inte direkt var permobilsittandes kom jag inte över alla egenpåhittade hinder för att åka iväg. Så kan det också vara. Jag hoppas att jag inte tjatade om det, för det har jag själv svårt för. Folk som beklagar sig över sådant de skulle kunna ändra på. Fundera högt på hur man kan förändra är bra, älta är bara dåligt.



Du och jag verkar ha liknande bilminnen, Tina. Definitivt om hur det var att sitta i förnöjsam halvdvala när man kom till de gula ljusen i tunneln på Essingeleden. För er som inte minns den texten: http://harpasione.blogg.se/2008/february/jag-alskar-att-vara-med.html Jag tror aldrig jag tänkte så tydligt att det inte gjorde något om vi alla dog, men det var en fullständig trygghet, som betydde samma sak. Däremot hade vi ingen musik i bilen, om inte någon sjöng. Vilket hände, och då var oddsen hyfsat stora att det var just Owe Thörnqvists bitar mamma eller pappa sjöng. De kan fortfarande många texter utantill. Hela låtar. Att höra dem sjunga Gun från Dragarbrunn nu är som att fylla på förrådet av fullständig trygghet där i baksätet igen.



#26 - - Taran:

Mattias:Taran saknar Gerd med Håkan, som en människa,sörjer och minns med dem som har sorg så att säga.Men om avund och missunnsamhet:om man lär sig att känna sig själv(genom t.ex. astrologi,med hjälp av sina mänskliga kontakter,genom meditation och konteplation osv)och känna sina tankar så är man ju på god väg till personlig utveckling.Där gör vi olika framsteg i olika liv beroende på de aktella livs målsättningar,och medel till förfogande.

Jag börjar låta som jag skulle vara en vis människa men ni vet ju bättre!Och Mattias:vi alla har lidit,kommer att lida(enl mig)i många liv,men det gör oss tyvärr inte upplysta,men kanske visare?!De som inte "tröstar sig" med många liv och möjligheter kan väl sudda bort den tanken och endast tänka på utveckling.Jag tror ju också på personligheten och gudsgnistan("det inre ljuset"?)/själen i varje människa.Personligheten med alla dess brister är ett verktyg med vars hjälp vi får klara oss(med elden brinnande inombords,ibland skrattandes åt våra tokerier åt alla möjliga missunnsamheter stoltheter fåfänga ilska osv)Och naturligtvis tror inte alla alls på detta sättet,men många av dem som mediterar!För då kan man ha fått kontakt med sin själ,alla svaren;när personligheten/egot i den stunden är tyst! och inte stör!

Kroppen är ju också ett verktyg man får hållas med så länge det går,med sin skönhet och bräcklighet,smärta och njutning;men också alla insikter som den har hjälpt oss att skaffa(och utan att prata om allt det praktiska som mångas kroppar har hjälpt/hjälper med!)



Du är som en lavinflinga Harpasione,eller ett guldfrö i hobbyalkemisternas händer?!Här kan alla skriva fritt och ingen behöver(även om man kan )bli ledsen över andras åsikter.Man får fria bildvackra tyglar och får själv ta sig upp ur diket emellanåt

när man blir omkullkörd.Det är kul snart igen:)



Mattias:visst har vi mycket kvar att prata om när det gäller att känna sig själv,ha litet hum om sina tankar,se klart och koncentrerat på sin omgivning,tygla sina känslor och impulser,visa andra uppmärksamhet och kärlek,vara oegoistisk och generös osv.Men vi är alla på god väg,dessutom i gott sällskap!Precis som du sade om att bejaka,acceptera,tycka om sig med sina brister,vara mänsklig med alla sina goda intentioner:det är en fröjd att hänga med dig;och alla andra här./Taran



#27 - - Mattias:

Taran: Om lidandet och erfarenheterna gör oss upplysta? Jodå, i sinom tid. Dit är vi alla på väg, tror jag. Själv är du nog på ungefär samma plats som jag skulle jag tro; vi har löst en stor del av pusslet (den del som det ankommer oss att lösa, förstås finns det myyyyyycket mer att komma underfund med!) i våra intellekt, men vi har en del kvar när det gäller att flytta ner insikterna en våning, till känslolivet. Ser inte du det också så?



Kroppen ja. Nu får ni förlåta om jag tjatar, det här har jag förmodligen sagt förut: En vis person lärde mig: Jord - kropp. Vatten - känslor. Luft - tankar. Eld - själ. Allt det ska vara i balans. Knepigt.



Skramlan: Återfödelse tror också jag på, alldeles självklart. Men jag har inte alltid gjort det, jag bestämde mig för att börja tro på det, halvt på skämt, när jag för ett tiotal år sen kom till insikt om att det rent känslomässigt är en bra tro. Som ger en tid och nya chanser och så. Sen kom jag att tro det "på riktigt", med tiden. Jag menar... Det ÄR ju på det viset... Jaja.



Bilmusik: I vår gröna Ford Taunus handskfack låg ett antal kassettband, bland annat med Haydns Pukslaget. Jag har inget minne av att vi någonsin lyssnade på det, som med dina operetter, Tina. Mina ungar fick sig en duvning med Roxette vid bilåkning i helgen. Inte mitt val! Min sambo, som nyss har tagit körkort och tillskansat sig makten över CD-spelaren. Hon får ljuva chilenska barndomsminnen av den musiken. Inte jag. Vi lyssnade på Ray Charles också. Yeah! /Mattias

#28 - - Taran:

Jag vet inte längre om någon orkar med just mina ord,men...Man måste agera när andras ord är aktuella.Roligt att läsa om bilresor och barndom;för min del i den gulliga vinröda Hillman på väg till Skåne(som liten höll man inte reda på hur många gånger man stannade för att fylla på vatten i kylaren mellan Stockholm och Lund).Bara de böljande åkrarna sjöng sin tjocka visa i vinden.

Och Mattias:Jag vet inte ens med intellektet våra respektiva platser på upplysningssträckan,litet vanskligt att jämföra tror jag!Många tiger om sin visdom och kanske inte har så många liv kvar att "göra".Känns litet igen att jag redan sagt detta,tål väl att upprepas?!Jag tror att "kurserna" i olika liv är litet olika,som t.ex. för din del eld,expansion,energi,strid osv. utåtriktat i detta liv(och i nästa också i Vädurens tecken?!,enl astrologer som tror att det går att läsa från planeternas och astrologiska punkternas position)och de lärorika känsloliven får vänta enligt kursprogrammet.I astrologin är tyngdpunkterna litet olika:Vattentecken har huvudkursen i känslor(familj,död,kropp osv)eldtecken i aktiviteter och startanden(njutningar av sex och mat och kropp och rörelse,sökande)jordtecken i ordnandet och byggandet(tryggheten,stabiliteten,det egna bostället)lufttecken i tankar,intellekt,kulturella upplevelser,kommunikation(gemenskap,föreningar,globala rörelser) etc etc.Egentligen stämmer soltecknens beskrivningar med vad din vise person sade,Mattias.Alla som vill:vattentecken är kräfta,skorpion och fiskar;eldtecknen är lejon,skytt och vädur;jordtecknen är oxe,jungfru och stenbock;lufttecknen är vattuman,tvilling och våg.Det är grova generaliseringar men allting som främjar sjävkännedom är till godo anser jag./Taran

#29 - - Mattias, mest till Taran:

Haha, hur rätt har du inte... Om mig till exempel. Och jag är mitt i det må du tro, men baske mig tror jag att bojorna håller på att falla av! Hoppas det iallafall, och håll tummarna för mig; bed också om du kan, för böner tror du väl på? (uppmaningen gäller alla som känner sig manade) Imorgon klockan tio ska jag på medling med min exfru för att möjligen, om jag sköter mig och inte minst har vett att ta det lite lugnt, lösa flera års konflikter med ett pennstreck, till min, hennes men allra mest vår dotters fromma. Planen är utarbetad och klar, det handlar mest om att... ja, du sa det!



Jag räknar med moraliskt stöd! ;-)



Kram! /Mattias

#30 - - Taran till Mattias och dottern:

Simplemente:Suerte para el hueves!/Taran

#31 - - Mari:

Å, vad mycket ni har skrivit och jag har inte hunnit läsa det ordentligt förrän nu! Men det är verkligen så att ni blivit en del av min tillvaro och det är en rikedom att få ha det så. Harpasione och hela hennes hov - vilken underbar samling människor:)I debatten om avund, bitterhet och liknande känslor som kan tära på både en själv och andra (men jag tror som många andra att det är bra att erkänna att man har dem)så vill jag tipsa om en fantastisk dokumentär som just nu startat på svt1 och heter "Han tror han är bäst". Den går i repris 3/12, 5/12 och 11/12. Se den!

#32 - - Taran igen tack vare Mari:

Tack för tipset Mari,hade annars inte sett dokumentären!Livet kan vara så sorgligt och kanske bli gladare mot slutet?Sluttexten var litet tankeväckande:Hämnd är en lat form av sorg.Man kanske skulle kunna "låna" det litet:Avund är en nedsläckt lykta av lycka?Harpasione vill ju att hovet håller sig till ämnet;)

#33 - - Mattias:

Txs Taran! Kl 14 svensk tid. Då är du uppkopplad mot oss? ;-)



Mari: En "fantastisk" dokumentär måste man förstås ge en chans. Ska försöka ratta in den på nätet, det bör väl gå?



/Mattias

#34 - - Mari:

Man kan såklart se den på svtplay i en månad till. Jag glömmer ibland sådana "nymodigheter"...

#35 - - Mari:

Mattias: Skruva ner förväntningarna så kanske du tycker att den är bra ;) Men visst är det fantastiskt när en sorglig berättelse ändå ger en känsla av hopp.

#36 - - bitterfittan:

ja, avundsjuka tär. Jag är trots denna visdom ofta avundsjuk. Skäms varje gång! Men vaddå, man är ju mänsklig försöker jag tänka.

#37 - - Mattias till BF:

Äh, inget att skämmas för! Gläd dig istället åt din upptäckt! Eller sjävkännedom. "Jaha, här befinner jag mig". Ifråga om andlig utveckling menar jag. Och så blir du kvar där - eftersom det uppenbarligen där du ska vara just nu - och känner det du ska känna. Innan det är dags att gå vidare. Allt har sin tid, det kommer en dag när avundsjukan viker. Man ska vara snäll och ha lite tålamod med sig själv. Det finns så många andra som straffar, det behöver man inte hjälpa dem med.



Mari: sant, värre spöke än högt ställda förväntningar finns knappast. Det är nog en ganska dålig dokumentär. Men man kan ju se den ändå... ;-)



/Mattias

#38 - - Taran:

Mattias:Jag borde säkert vara uppkopplad mot er med egen satellit ;)Du skulle behöva mitt lugn,tror jag.Men det går nog bra om du kan tänka dig att låta någon annan vinna bara litet,bara på låtsas?!Då vinner du din dotter och hon vinner en pappa och få bli riktigt lycklig?!Det är säkert verkligen tärande(som Tina pratade om)för barn när egna föräldrar strider om en.Du behöver ju inte ta det lugnt så lång stund ;)Bråka inte med mig heller om detta,jag vill bara allt gott till er alla där långt borta,kl 10!/Kram från Taran

#39 - - O:

Bra att du påminner oss att vi är avundsvärda.

Vi som kan dricka vatten, äta sås och potatis, ta en promenad, ge barnen och mannen en klapp på kinden och mycket annat som vi tycker är självklart. Att vi har mycket vi borde vara tacksamma för.

Jag tycker det är OK att vara avundjuk - men inte missunnsam.