Visst är det sårbart! Alla hushåll borde bestå av minst fem.
Apropå "månggifte":det känns att jag har skrivit om den gamla damen,som fyllde 80 år!?Och det hon ångrade mest var, att hon inte hade skaffat sig en älskare under de 15 sista åren hennes man levde och var förlamad; hon var ju "ung", fortfarande pigg och frisk. Ja, varför gjorde hon inte det:det är ju förbjudet och skamligt i vår kultur, trots att alla egentligen skulle ha förståelse för sådana konstellationer, när den ena blir svårt sjuk( t.ex.)Sedan får man ångra sig sådant man inte har gjort;)
Men du verkar ju vara en riktig kollektivmänniska Harpasione, frisk som sjuk! Och även som sjuka, eller gamla, har alla någonting att bidra, så det är väl bara att realisera med likasinnade!?!Det låter kul om ni gillar det alla!Och härligt att du har haft det trevligt med vänner;)Kram
Glömde en sak: med fem stycken vuxna och tre barn så har ju alla barn en vuxenfamn, och två vuxna kan ta hand om markservice och varandra,eller vara i varandras famn;).Tänkte ursprungligen på katter nämligen: man skall ha maximalt så många katter i familjen som man famnar, sägs det.
Låter riktigt klokt!! Inte så där månggiftigt (eftersom det kan vara nog så svårt att komma överens med en) utan med att byta av, lite så där swing-aktigt men för att få famljelivet att funka :-)
Jo men så var det nog också, eller åt det hållet, på den riktigt gamla goda tiden? Att vi levde gruppvis, och så himla noga med vem som var vems herr eller fru och mor eller far kan det väl inte ha varit?
/Mattias
Tack för senast Tina! Vi är bäst på NEspelet!!!jag säger bara Yves... Att bo nära varandra är ju en bra början, att bara sticka in och sitta soffan en kväll önskar jag att vi kunde göra oftare.
Tina, jag har förstått att du en "kollektivmänniska", kanske många av oss. Då kan det vara svårt när det upphör, men försöka ändå att praktisera det så ofta man kan. Kram till dig...
Varför just fem? Såg nån gång för läbge sen ett reportage påTV från något muslimst samhälle i Afrika. En man hade 6 fruar. Alla hade egen hydda. Mannen skulle hantera fruarna rättvist och sov en natt i vars och ens hydda och den sjunde dagen vilade han sig i sin egen. Varje kvinna hade sina barn och mannen skulle behandla dem lika också. Kvinnorna hjälpte varandra med barn, mat och andra hushållsuppgifter. De var förvärvsarbetande inom jordbruk eller hantverk och var egna företagare. De turades om att åka till marknaden för affärer.OCH de var goga vänner och hade kul ihop. Vad mannen gjorde mer än att vara rättvis mot sina kvinnor minns jag inte.
Har du sett "Om en pojke"? Lite samma resonemang. Kram
Om jag inte har helt fel är ni väl tre vuxna vid det här laget. Eller typ 3,8.. Dela upp jobb och ansvar mer, vetja..
(Gör det själv, du.. hör jag en inre röst säga. Vi har periodvis lyckat fördela en kvällsmatslagning till den äldste samt en diskdag i veckan för alla, men perioden före jul förföll det igen.. Men det blev ju faktiskt så under fjällveckan efter nyår när jag tänker efter. Alla turades om att diska och O o H lagade mat en kväll.)
Men det är kanske inte såna praktikaliteter du tänker på. Det kanske mer är skjutsningar och alla föräldramöten.. Nu har man ju såna på gymnasiet också. Det är väl lite på gränsen. Jag gick inte på ett igår, men hade i gengäld en timmes samtal med O om det det handlade om (inriktningsvalen).
Jag tycker nog att vårt system med två i ett äktenskap kan fungera bra och så dagis till hjälp (fler vuxna och bra övervakad barnsamvaro). Sen är det ju väldigt bra att ha fler till hjälp när det kör ihop sig, men i grunden är det ju enklast om man inte lovar bort sig på för mycket när man har småbarn.. (eller turas om). Fast nu efter skilsmässan delar vi ju på tiden med barnen och då blir det lite känsligare när det händer mer än en sak på kvällen.
Rent allmänt, så tycker jag oftast att vi är för skruttiga på att våga be andra om hjälp... Inriktade på att klara sig själva, varje familj löser sina "egna" problem, sköter sina skjutsningr till träningar och sitt matlagande... Och så gör även jag, fast jag har blivit bättre på att be andra om hjälp, uppmuntra mina barn att be om skjuts, se till att försöka samåka, bjuda tillbaka med skjuts.. I det lilla försöka förändra det stora ?! Jag tror också att jag egentligen är en kollektivmänniska - det tror jag egentligen att vi alla är..
Ja du..
jag har mina barn varannan vecka andra veckan ensam ..
ingen att spela emot fast jag kan fortfarande spela ..
Förstår att du inte var rädd för Zombie filmerna
Att ha ALS ja då är man ju en Zombie mer eller mindre inte i själen men den förbannade kroppen är ju helt knas..Ha det så bra du kan och hoppas att du inte bryter några fingrar
Kramiz
Ja, det är sårbart. Och hela livet är ju skört. Det är helt nödvändigt att vi finns till för varandra oavsett familjekonstellationer och livssituationer. "Blanda in många människor i era liv" är i mitt tycke en helt riktig uppmaning. Men därifrån till månggifte är steget lite för stor för mig åtminstone ;)