#2 -
-
Ann-Marie Alexandersson :
Det visste jag inte. Är det ett nytt problem? Och undrar som O, kan du använda datorn då? Kan du blunda? Tina, jag blir galen av frustration. Jag vill kunna hjälpa.
#3 -
-
Mooseeyes:
Jag har suttit vid den här kommentarsrutan två gånger tidigare. Efter det här inlägget menar jag. Men har helt enkelt blviit svarslös.
Det är helt enkelt svårt att föreställa sig din vägs alla knöggligheter. Än svårare att säga något om det, annat än med svordomar och kraftord.
Verkar som att fler reagerar som jag. Få kommentarer. Tror inte att det betyder att folk inte läser och tar till sig. /Mooseeyes
#4 -
-
Kristina S:
Mooseeyes har rätt. Så rädd man blir.
#5 -
-
Ann-Marie Johansson:
Hej!
Jag har ingen kommentar men skulle vilja ge dig en kram, så via datorn, kram Tina från Ann-Marie
#6 -
-
Håkan med Gerd:
Jo det är sant Mooseeyes, jag var här i går, när det var 0 i kommentarsfältet men hade svårt med det blanka pappret.
Lyssnade samtidigt på Totta och Wiehe som sjunger Dylan på svenska. Det duger bra i natt också.
Har varit och simmat i badhuset i dag. Nu rinner ögonen och varje gång jag torkar en tår tänker jag på dina ögon H.
http://open.spotify.com/album/5g7BjLzuVcsOzoE5J8Xvmc
#7 -
-
monica:
Jag tänker på hur många saker man gör varje dag utan att man ens reflekterar över det. Hur många blinkningar gör man inte, bara så där utan vidare. Självklara saker för oss, men hur blir det om det inte fungerar? Funderar lite över hur du gör när du ska sova, dina ögon måste ju trots allt få vila. Jag känner som de allra flesta gör som läser din blogg, en frustration över hur jäkligt livet kan drabba vissa. Hittar inte ord för det. Men samtidigt en oerhörd tacksamhet över att du orkar ta med oss på din svåra resa och ge oss en chans att uppskatta det vi har istället för att bara sakna det vi inte kan få. Samtidigt vill jag bara säga: vilket gäng som skriver kommentarerna efter dina inlägg, så mycket klokhet och värme dom vill ge dig!
Kram, Monica
#8 -
-
Anita:
jag vill bara skriva o säga att jag tittar in här o läser vad du skriver jag är med dej..men har inga tröstens ord att ge..man vill göra så mycket men kan inte.<3
#9 -
-
Christina Ax:
Och jag blinkar och blinkar och inser att det inte är en självklarhet att kunna det. Det verkar visst som om jag har trott det hela livet! Du har verkligen hjälpt mig förstå vad jag har att vara tacksam över! Sådant jag aldrig har tänkt på. Tack. Jag tänker mycket på dig.
#10 -
-
Mooseeyes igen:
Prövningar. Det är ju det det handlar om, till syvene och sist.
Ett lerkärl blir tunt - det är idealet - med hand utanför och en hand innanför, som varsamt formar den. Men varför du ska drivas så till gränsen, och kanske över den, det är ändå svårt att förstå.
Men så här tror jag, helt naivt: du har det till godo i ett annat liv. I något liv blir vi alla prövade till det yttersta. I detta eller något annat. Ingen orättvisa, så sett.
Tro, inte vetenskap! /Mooseeyes
#11 -
-
KaosJenny:
Ja jösses om vi kunde blinka åt dig, ge dig bara ett par stycken blinkningar var... Kram
#12 -
-
Kajsa:
Jag trodde det var dina blinkningar som gav dig förmåga att kommunicera!?
Tina, hur orkar du? Får du ge upp? Kan du ge upp?Vill du ge upp? Under vilka omständigheter? Tröstar det dig att alla kanske ska plågas lika mycket nån gång? Om inte i detta, så kanske i ett annat liv?
Jag kan förstå dina provokationer!
#13 -
-
Maggan:
Vi sitter alla i samma båt på ett stormigt hav
Och vi är skyldiga varandra en fruktansvärd lojalitet
G K Chesterton.
Så känner jag mot dig, Tina. Så lite jag kan göra för att göra det lite lättare för dig, men vi hoppas alla att du känner vårt stöd här ute. Min lojalitet mot dig är stark och jag hoppas att läkarna gör vad de kan för att underlätta så mycket som möjligt. Du är min stora idol och mitt föredöme genom alla dina vackra ord där du beskriver din verklighet. Den är viktig för oss för att kunna förstå, hur ska vi annars kunna veta om ingen berättar. TACK.......
Styrka och Värme /Maggan
#14 -
-
Helena:
Jag läser och saknar ord. Försöker förstå och tror på något vis att det är omöjligt, men läser ändå, känner mig otillräcklig och oerhört lyckligt lottad för att mina prövningar hittills inte varit värre än vad de varit..Läser kommentarer och blir emellanåt varm i hjärtat, det gör gott för min tilltro till mänskligheten !
#15 -
-
Malena:
Tina, tina, vilket jävla elände. Jag förstår det inte, detta lidande, denna orättvisa. Jag beundrar dig så, och skäms över min gnällighet.
kram
Det låter jobbigt. Hur klarar du det? Med ögondroppar?? Du är ju beroende av ögonen för att kunna använda datorn!