Diktatur

Ibland får jag en känsla av att vi bedriver någon slags verksamhet TILLSAMMANS.
Mina assistenter och jag.
Så helt plötsligt ska de gå hem.
Ha ledigt imorgon.
Ta semester.

Jag får aldrig ledigt.

De är två.
Jag är en.

Ändå är det jag som bestämmer.
Som en diktator.

Och det är bara jag som visar rumpan.

#1 - - helena:

Oerhört bra formulerat Tina - och då är du ju ändå väldigt bra för det mesta !! Men det här tänker jag skulle förmedlas till diverse assistansbolag - på pricken det dubbla i att vara anställd för att vara så nära en annan människa och samtidigt ha det som sitt jobb... Klockrent - tyckte jag !!

#2 - - Ann-Marie Alexandersson :

Jag tror att de är djupt engagerade i dig. Något annat är omöjligt. Men de kanke har sjuka barn,en äldre anhörig eller en man som vill åka på husbilsemester eller nåt. Du är inte en. Du är en av 5 i din familj som är delaktiga och djupt engagerade i dig och allt runt omkring dig. och glöm inte släkten.

#3 - - Mooseeyes:

Om fler diktatorer visade rumpan skulle världen se annorlunda ut.

Nä men alltså. Inte sjutton ville du ha läxa, när du var lärare, bara för att dina elever fick det. Eller få betyg. Men jag antar att det är en känsla du beskriver, inget du egentligen vill ändra på. /Mooseeyes

#4 - - Ruggugglan:

Underbart inlägg. Tack.

#5 - - Ann-Marie Alexandersson :

Läser assistenterna din blogg? De kanske skulle vilja?

#6 - - Karen:

Jag brukar ibland sätta på uppläsning av din blogg när assistenterna ska hjälpa mig till toaletten. Det blir ofta mycket skratt och igenkännande. Mycket uppskattat!

Svar: Vad glad jag blir!
Harpasione

#7 - - Kristina S:

Inte bara diktatorer, men även demokratiskt valda statschefer borde visa rumpan i TV minst en gång i veckan. Detta borde införas i konstitutionen.
Då ska de tänka sig för innan de kandiderar!

#8 - - KaosJenny:

Du är ju hur härlig som helst... helt enkelt :-) Kram

#9 - - Boman:

Hej Tina! Som assistent hos en kund men dubbelassistans kan jag ibland uppleva att en del är mera där för att umgås med sin kollega, än att just vara assistent.Jag har satt en gräns, umgås inte med kollegor utanför arbetet, är artig, vänlig och korrekt men inte mera. För att behålla det professionella när vi väl arbetar ihop.
Det är svårt att vara assistent, och ännu svarare att vara på mottagarsidan, tror jag. Man kan vara personlig när man assisterar men får aldrig bli för privat, för nära, då tappas lätt greppet.
Har bara provat att vara patient på sjukhus under längre tid, vilket var hemskt jobbigt med andras rutiner i mitt liv.

Beundrar ditt mod att visa oss ditt liv, dina tankar.Läser ofta.
Fram för fler diktatorer som du!

Svar: Intressant att höra. Det är väldigt svårt med det professionella. Det får inte bli för torftigt heller.
Harpasione

#10 - - judi:

jag har inte dubbelassistent men förstår hur du tänker jag har heller inte någon semester från min ALS aldrig utvilad alltid samma känsla i kroppen Styrkekramar tll dig