Vad ska jag säga nu då??? Det finns inte ord som räcker till för att tolka det jag känner. Kaos i hjärta och hjärna.
Ja fy fan. "Konstigt nog" vill jag dock protestera mot, inte för att vad jag vet allt som förevarit men de har nog sina minnen och sina skäl att komma. Även om ungdomen ger dem rätt att vara distraherade. /M
:-( .... :-) .... :-(
Klart det är svårt, du var ju van att se barnen varje dag.... Och även skilda föräldrar brukar oftast se sina barn varje dag varannan vecka..... Och då både morgon och kväll och hela lördagen och söndagen..... Jag hoppas du bor någorlunda nära dem eller där de går i skolan. Så det är lätt för dem att titta förbi..... Och när de inte är där får du skriva brev till dem....att stoppa under näsan på dem då de kommer nästa gång. ...
Nu "bor" jag på avd 84, Vitsippan". Det betyder inte att jag aldrig kommer härifrån. Jag kan ångra mig, jag kan ta permisar och bo hemma med LAH. Det är jättefint här. Personalen är fantastisk. T.o.m. läkaren har gott om tid. T.o.m. maten är godare. T.o.m.ligger det strukna dukar på alla bord. Detta önskar jag alla som behöver. Tina?
Läser och läser kommentarer och upptäcker att jag suckar, djupt. Vet inte riktigt vad det betyder, vanmakt, framtidsångest eller kanske så nära empati man kan komma.
Jösses vilken respekt jag har för dig. Jag tycker du är mycket bättre än bäst. Tack för all inspiration jag får av dig för mitt liv.
Oh!...
Sen läste jag de andra raderna
och då blev det lite bättre,
men bara lite.
Det är svårt det där med allt nu,
och det blir så långt mellan nuen.
Jag är ju frisk
men det är långt emellan besöken.
Önskar verkligen att raderna här kan vara lite som besök, annars kommer jag gärna.