Skönt att få ett livstecken ifrån dig men så ledsamt att du har det så svårt. Så mycket vi andra, som inte drabbats på samma sätt, har att lära. Tankar, hälsningar och mina innerliga önskningar om att du får må bättre.
Vad står på?
Sommaren rullar på, i gemenskap ibland och i ensamhet. Och så dyker det upp ett meddelande här och ställer begreppen på huvudet. Det är bra.
Du saknar en massa men bland allt det lyfter du fram ensamheten. Vi saknar dej i våra ensamheter. Och jag saknar G när jag sitter på klipporna vid Vänern där vi brukade bada. Men mest saknar jag förmågan att kunna göra något.
Jag gråter med dig.
Fast jag vet att det inte hjälper dig, fast...
Bara så du vet.
Poetiskt o så sorgligt :(
Åh.
Tänker på dig
Vi är med dig. /M
Å nej. Hoppas att det kan bli lite bättre.
Tänker på dig !
Om det är till någon tröst....som så vackert Mattias skriver " vi är med dig" så tänker jag också, "jag är med dig". I tanken, vid din sida. Som en medmänniska. Kram
Jag är med.
Jag kan inte bara gå härifrån utan att skriva något, även om jag inte vet vad jag ska skriva.
Jag skickar en stor varm kram till dig:
KRAM, STOR OCH VARM!!
Men jag hörde om en av de dina, hur hen gör planer för det kommande. Det var ändå lite trösterikt..
Du är som en samvetsfånge i en kal cell som sitter på obestämd tid - sannolikt livstid..
som har inte råd att se alla minustecken.
Förträng dem, förinta dem i ditt sinne.
Nollställ dig.
Se bara det som ger ljus och färg. Erkänn bara det som lyfter..
Det är ändå inte förgäves. Du har skapat så mycket positiva tankar hos mej och oss alla följare. Precis som Gerd gjorde runt sig.
Hoppas du kan hitta något som lindrar.
Kan du blinka till din dator, andas själv och typ that's it tvad gäller din fysiska status? Förlåt att jag ställer en sån fråga i det här läget.
Att ständigt tvingas ha assistenter runt om sig måste vara otroligt ajobbigt samtidigt de förstås behövs.
Hemskt att höra det du berättar. Samtidigt blev jag så glad att du är tillbaka på bloggen. jag har kollat varje dag.
Hoppsan! Jag har tittat efter inlägg från dig flera gånger i sommar. Men nu har jag visst inte hängt med: Missat en hel vecka. Skyller lite på värmen.
Men värmen måste väl också vara jobbig för dig.
"Skickar lite viftande med solfjädern" och tänker på dig!
Jag är glad att du kom tillbaka tidigare än du lovat
Vad hjälplös jag känner mig. Att du inte kan finna någon glimt av ljus - antar att du är van vid deppiga perioder och att denna känns oändlig? Alla infall jag får tycks mig beskäftiga :/ Vermeer eller Bruegel att sjunka in i? Tove Janssons Pappan och havet eller Kennedys Amys ögon att lyssna på? Längre sömnperioder så du får en stunds vila från tankarna?
Har också hoppat in här då o då trots det datum du satte...Även sorgsna tankar behövs...
Jag försöker ofta tänka mig livet lite som en bok. Det består av många korta eller långa kapitel. När ett avslutas, tar nästa vid. Många gånger har jag trott att den bästa, mest intressanta biten har passerat. Så är det sällan. Man blir ofta överraskad av livets vändningar. Jag önskar så att ditt alldeles nya fräscha kapitel kommer att innehålla många intressanta tankar, fina aktiviteter som du gillar, gott sällskap och framför allt, färre tårar än just nu.
Minnen skapar vi hela tiden, ett av dem som gjorde sig påmint här idag är från vår resa till Villeneuve-sur-Lot. Mindes vistelsen när jag imorse valde och satte på mig halsbandet jag köpte på marknaden där. Du sa att det var "mycket användbart till vardags" och du hade rätt. Som alltid. Den där resan känns som igår...
Idag är luften lite lättare att andas, inte sant? Regnet har rensat lite. Håll ut, vännen! Det kommer att kännas bättre.
Kramar från CA
Tankar och kram från din namne
Det måste vara hemskt att vara fången i sin egen kropp o inte kunna rymma på nåt sätt mer än i tanken:( att känna sig så ensam fast man har människor omkring sig...att inte få gråta ifred vilket är en mänsklig rättighet...jag tänker på dig varje dag en stund , lyssnade på ditt program tittade på filmen som du lät oss ta del av..de känns på nåt konstigt sätt som att man känner dig...jodå jag vet att de låter lite flummigt...men jag har då lärt mej en hel del som du delat med dej av med din jättefina blogg jag älskar din fantasi o din humor ,de har varit både roligt :) o sorgligt :( att följa dig ...tänker på dej! kram
Sitter här mitt i natten, med dödsångest, eftersom jag är trygghetsnarkoman, och har lite "ont i ryggen" (kan det vara cancer??). Inbillar mig att jag skulle leva tryggare om jag försäkrades om att få en "sömnspruta" om och när ångesten blir för svår när det är dags ...
Den här värmen kan knäcka alla, att aldrig kunna vara ensam och fjättrad vid en lungmaskin man hatar, jag förstår att du kan gråta av ilska, frustration, sorg, ångest och att det kliar, ja mängder av saker, alla i hela världen kan gråta med Dig, med rätta, för livet är så sanslöst orättvist och mitt i den smeten sitter du fast. Jag gråter inte med dig jag är arg åt dig, otroligt arg för att du för en kamp i förtid som är så vidrigt, otroligt vidrigt, meningslöst vidrigt. Jag skulle inte kunna ha ens en tomte som assistent, och ingen skulle stå ut med mig som brukare. Att inte få uttrycka sina känslor, inte kunna slänga både rosor och dynga verbalt i sekunden att mötas utan maskiner mitt emellan, jo jag vet lite om det, är det som jag medlider mest, men vad vet jag, mer än att du finns med mig i mina tankar om vad som gör livet meningsfullt, så meningsfullt att man ändå står ut, även om du inte har så mycket val som nästan resten av befolkningen.
Jag vill tacka Dig för att du skrev, har saknat dig!
Hi, I read your blog on a regular basis. Your story-telling style is witty, keep up the good work!
Blä. gråt!
För mig betyder det så mycket att höra från dig.
Kram
Om det bara fanns någonting jag kunde säga eller göra för att lindra din börda ...
ännu en som vill skicka dig en varm tanke! <3 <3 <3
/K
Fortsätter du ditt sommaruppehåll nu, till september som du "hotade" med från början? Jag väntar varje dag! Tänker på dig! Men det hjälper ju inte dig.
Finns ju inget att skriva som på något vis kan förefalla vettigt eller klokt, inget som kan lindra eller hjälpa och samtidigt så vill jag så gärna försöka förmedla att jag läst vad du skriver och jag försöker förtvivlat förstå hur eländigt du har det... Men det går inte.
Jag blir så ledsen, så arg, frustrerad och förbannad. När jag tänker på det hemska du måste genomlida. Om jag ändå kunde göra något, något vad som helst, för att livet för dig skulle bli drägligt. Fan, helt enkelt. Orättvisa liv! Kram <3
:-( .... Bara :-(