harpasione

I all ödmjukhet, ett varmt tack för dina tankar!
Livet är inte rättvist, så, vad hjälper det då att önska dig lindring. Men med dårens envishet gör jag det i alla fall. Jag önskar dig att få ha det så bra du kan. Känn alla kärleksfulla tankar från mig och alla andra medvandrare.

En stillsam vårhälsning!
Kram och viftande med solfjädern.

Långsamt har jag gått i skogen igår och idag. Ibland flyger tankarna snabbt som fåglarna.
På er, som inte ens kan gå sakta som jag, tänker jag också. Och att jag vill se och höra; gå och sitta åt er.

Det är djupt orättvist hur det blir för dig. Jag har tidigare när jag arbetade med vuxna, mött människor som var helt husbundna. De gick aldrig ut och om, så var det under verkligt speciella omständigheter. Det finns också människor som är fjättrade vid tvångstankar, som om de var trollbundna vid någon aspekt av livet (dörrhål, duschar, spisar, kvitton, vad som). I litteraturen har det förekommit människor som inte 'levt' ett liv ute på 20-30-40 år. Hur återvänder man?
Är det dags för en ny blogg? En anonym blogg? En hemsida? Hawkings fortsätter och jag tänker att han får mycket hjälp. Vi tror oss ibland inte klara saker, överväldigade av nedstämdhet, svartsyn och på något vis utan framtid. Deprimerade kan faktiskt tro att de inte har en framtid, de ser liksom inte framåt. Här måste t o m de som alltid klarat sig ta hjälp. Det är så tragiskt att du känner att hela livet förtvinar, det är inte svårt att förstå och bördan du bär är säkert övermäktigt.
Vilken metafor skulle få dig att se något annat?
Kram från skogen

...Vi tror oss ibland inte klara saker, överväldigade av nedstämdhet, svartsyn ...

Att få vara till för någon annan skänker mening åt livet. Och då är det inte fråga om vem som är beroende av vem, i ömsesidigheten och i nätverken är alla beroende av varandra. Det är lite (fast tvärt om) som de där som möts på en smal väg och den ene upprört säger - Det är väl för f*n den som möter som ska väja!

Tack för att du delar med dig harpasione. Dina skrivna ord uppmanar till eftertänksamhet och drar till sig de bästa i här i cybern (se ovan). Du är en fantastisk människa! Värme och kärlek till dig <3

Det finns inte ord helt enkelt. Tack för att du delar med dig... Håller med föregående skribenter om att det djupt orättvist... Vi andra kan bara skrika, skratta och sjunga högre så länge vi kan... Åhhh, säger några svordomar högt åt dig Harpasione... Kram

En superkross helt enkelt. Såg en sån i meditation en gång. Det finns ett annat sätt att se på saken. Men lätt är det inte, det är det förbanne mig inte. Ändå en tröst med perspektivet Ylva föreslog för lite sen, om man är kapabel att ta det till sig: om vår stund på jord är en fis i vinden och våra verkliga liv så mycket mer och så mycket längre? Det enda som kan bringa någon tröst, vad jag kan komma på. Varför då allt lidande? För att vi ska lära oss släppa taget. Påstår inte att det är så, men det är åtminstone en rimlig förklaring. /M

... och så vänder jag mig mot vad Franck säger om att det är orättvist. Vad vet vi om den saken? Livet fick vi gratis vad jag vet, hur ska vi kunna veta vad som är rättvist och inte? Vad jag tycker illa om folk som reser efter turistkatalogens löften och bockar för: sol ska vi ha, och det ska vi ha, och en SÅN ska vi ha... Om de vet hur resan ska vara och vad den ska gå ut på redan innan de ger sig av, varför ger de sig överhuvudtaget ut på den isåfall. Ja, skulle vara för solen då. Men även den får man faktiskt begripa går i moln till och från. /M

Varför skulle du börja på en ny blogg?

Långt sen senaste inlägget. Tråkigt. Jag tittar in var dag. /M