Epilog

Jag förstår att ni vill veta hur det gick.
Själv gillar jag inte eftermälen.
Men kortfattat :
Jag var stressad hela tiden över tidplanen.
Den höll fram till hemresan.
Roligast var vännen
att alla barnen var med
och att jag köpte en tavla.
När jag kom hem kunde jag inte skriva på datorn.
Jag trodde att mina ögon hade kollapsat och att livet var över.
Datorstativet hade ruskat ur läge på hemvägen.
Nästa morgon kom jag på det och det var bara att dra det rätt.
Men en natt utan att kunna kommunicera kan ni inte föreställa er...

Idag har jag blivit förevisad igen.
Nakenfis.
För tre personer.
Två assistenter och en Arbetsterapeut.
Skulle testa andra armstöd på duschstolen.
Och jag förväntas ha synpunkter bara genom att säga ja och nej.
Snacka om underläge.
Men sånt är livet för en brukare.
Ingens fel.
Utom djävulens.
#1 - - Irving:

Spännande med en ny tavla, vad är det för motiv? Hur kunde du förresten få någon att förstå att stativet behövde rättas till? Låter hemskt att inte kunna kommunicera på något sätt. Här regnar det och är grått, kallt och ruggigt. Man börjar längta efter glögg faktiskt. KRAM

Svar: Gissa gissa gissa... Det råkade vara en av de mer logiska assistenterna så det gick relativt fort ändå.
Harpasione

#2 - - Ann2:

Hoppas att armstöden blev bekvämare. Att alla nu vet att datorstativets läge måste kollas om du tystnar o ser vild ut. Att du får lust att berätta om tavlan - eller skulle vi gissa. Akvarell? stor o färgrik?

#3 - - Catarina:

Något jag funderat på är hur tidskrävande det är för dig att skriva på det sätt du gör- med ögonen. Ovan skrivna inlägg: hur lång tid tog det för dig att skriva det?

Svar: Ska ta tid nästa gång.
Harpasione

#4 - - Anonym:

Eftermälen kan väl vara fina? Typ nakenfis.

#5 - - Ann-Marie Johansson:

Hej! Jag gillar din teologiska kommentar: "Ingens fel. Utom djävulens." Jag instämmer också. Jag tror att det är ett fruktbart sätt att förhålla sig i sådana lägen som du beskriver.

Apropå tavla och djävul, så ska jag kliva in i ett konstverk i morgon: Ansgarslidens kyrka i Sigtuna. Golv, väggar och tak är ett enda sammanhållet konstverk. Jag tror att det skulle tilltala både fältbiologen och bloggaren i dig. När man kommer in i kyrkan ser man ett vattendrag målat på golvet. Det "rinner" till en dopfunt som står nära dörren. Vattendraget "rinner ut från" fondväggen, där konstnären har målat hjortar som står och dricker av vattnet. De är omgivna av grönskande träd. På ena väggen är Maria målad, på den andra Johannes Döparen, men annars finns det också fruktträd målade på väggarna som sträcker sin kronor upp i taket. På den väggen, där ingången finns, är det målat motiv från Uppenbarelseboken, egentligen hur draken eller djävulen till slut blir besegrad. Konstnären är lik dig, i sin förmåga att beskriva hur vedervärdigt livet kan vara. Allra överst på den väggen finns liksom en vision av när allt det vedervärdiga är besegrat, människor i vita klädnader med palmkvistar i händerna. Jag vet inte vad du gillar den visionen . . .

Jag är gärna i denna kyrkobyggnad, där finns uttryck både för det sköna i tillvaron, men också det mycket svåra . . .

Jag är glad över att du kommunicerar vidare.

Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie

#6 - - Mooseeyes:

Då måste jag rekommendera en titt i Mariakyrkan också, Ann-Marie. Där finns kormattan "Lustgården" knuten av Ingegerd Möller. Har inte sett den själv, men jag vet vad konstnärinnan går för. Och det är inte så lite. En av våra mest naturnära konstnärer, om inte rentav den som befinner sig allra närmast marken. "Nära marken" heter en av hennes böcker för övrigt.

Vad gäller det teologiska; nån annan djävul än egot och intellektet undrar jag just om det finns. De som gör det så svårt för oss att acceptera saker som de är, därför att vi envisas med att tro att de borde vara på ett annat sätt. Som hindrar oss att se klart och begripa saker enkelt och direkt som barn gör det.

Sjukdomen av djävulen? Kanske är det tvärtom, kanske lidande, sjukdom och död är ett redskap i Guds hand för att vi ska tvingas växa i anden och även lära oss att överkomma detta livs begränsningar.

Den tanken förutsätter kanske att man tror på återfödelse. Vi får fler chanser.

Såklart betyder inte detta att egot eller intellektet inte behövs, eller djävulen för den delen. Men det ska till balans.

#7 - - Maggan:

Jag hoppas att det roliga övervägde det jobbiga ändå. Möte med vännen, barnen och att du köpte en tavla. Den kommer att göra din lägenhet mer personlig, lite mer som ett hem och mindre som ett boende. Jag är också lite nyfiken på tavlan du köpte.KRAM

#8 - - Håkan o Gerd :

Om jag över huvudtaget ska fundera på ont och gott Gud och Djävulen så är det onda från Djävulen och det goda från Gud. Dvs sjukdom och annat elände är ont från Djävulen och kraften att klara av det är gott och från Gud. Eller mer troligt från dej själv. En Gud som inte kan hitta en bättre pedagogik än sjukdom och plåga är inte värd vår tillbedjan.

#9 - - Mooseeyes:

Jag skrev ett svar på Håkans inlägg som inte kom med. Det kanske var lika så bra; låt det ligga kvar opublicerat om du hittar det Tina.

Håkan, med ditt sätt att beskriva sakerna förstår jag inte vad det finns för hopp. Då är ju allt lidande bara meningslöst, eller? Vilken tröst kan komma ur en sådan tanke, det förstår inte jag. Det får du gärna förklara för mig. Att vara förbannad på Gud eller Djävulen, skulle det hjälpa oss på något vis?

Svar: Det behöver ju inte finnas tröst. Lidandet KAN vara meningslöst. Det kanske bara är ett liv här och nu som gäller? Och ingenting säger att vi borde vara lyckliga någonsin?
Harpasione

#10 - - Håkan o G:

Håller med Harpasione om att lidandet kan vara meningslöst, men livet består trots allt inte av bara lidande. Jag behöver inte vara och är inte förbannad på vare sig Gud eller Djävulen eftersom jag inte tror på dessa konstruktioner. Jag kan vara förbannad ibland på dem som skyller det ena och andra på G. o Dj. och därmed skapar skuld, skam och mer lidande. Jag tycker dessutom att det är ganska trösterikt att lidandet inte beror på någon medvetet riktad "tanke". "Otur" är lättare att acceptera än "ovilja".
Svårare är att förhålla sig till "Ingenting säger att vi borde vara lyckliga någonsin" Bara erfarenheten som säger mej att vi trots allt är lyckliga ibland; till och med mitt i lidandet kan det dyka upp positiva stunder, tankar och händelser. Vår upplevelse av livet är inte helt olycklig (eller för den delen helt lycklig) och ur den erfarenheten kan det växa ett hopp om en ny "lycklig stund"
(Just nu tex tycker jag mej uppleva både lycka och elände samtidigt när jag är ensam på resa.)

#11 - - Mooseeyes:

Harpasione: Ja, så kan det vara. Vad kan jag säga? Jag är inte främmande för den tanken. Tvärtom. Jag har varit djupt deprimerad och vet vad det innebär att helt sakna tro. Men jag har kommit upp ur mina depressioner, och på den humörsida jag nu befinner mig på, och har befunnit mig under lång tid, är det en omöjlig tanke.

Jag har också erfarenheter av vilket slags positiva överraskningar på den positiva sidan ett andligt synsätt kan bjuda på. Men mina vittnesmål skulle ändå inte övertyga er, det är jag ganska säker på. Var och en bestämmer om hen vill kliva på det andliga tåget eller inte, precis som i barnfilmen Polarexpressen, om ni sett den.

Håkan: Jag har en känsla av att vi pratar förbi varandra. Kom ihåg att det finns andra synsätt än den kristna vilka utgår ifrån att det finns en bakomliggande mening med allt som sker. Den tanken är inte automatiskt kopplad till skam och skuld, utom i en kristet färgad tolkning.

#12 - - Mooseeyes igen:

Harpasione: Jag ska säga vad min erfarenhet av den tanken är. Men den är min, allt beror ju så mycket på vad man har för läggning. Jag är sån till min läggning att jag gör saker helt och fullt. Det betyder att när jag faller i tvivelsmål, då tvivlar jag ända ner till botten. Vilket gör att jag tycker mig kunna säga "done that, been there"; jag har tvivlat mig igenom och kommit ut på andra sidan. Jag har lite förståelse för folk som blir hängande på halva vägen, varken riktigt tvivlar eller riktigt tro. Men som sagt var, det är nog i stor utsträckning en personlighetsfråga.

Jag tycker helt enkelt att ni ger uttryck för halvmesyrer, både du och Håkan.

#13 - - Kristina S:

Håkan o Gerd,
Jag är så mycket överens med er!

#14 - - Åsa Nyberg Botshinda:

Jag är så glad att du, ni var här. Det är något med riktiga möten. Att hålla i din hand och se dina ögon le och träffa dina barn. Att minnas allt kul från länge sedan. Självklart tänker jag: Varför har vi inte rest till varandra tidigare? men så är det när allt är frid och fröjd....
Jag tänker på dig.KRAMKRAM. PS: hoppas "Soffmys" ger dig sköna ögonstunder :)Din vän Åsa

Svar: Puss!!!
Harpasione