Jag ler ibland
men jag hatar mitt liv.
#1 - - Lotta:

Tvivlar starkt på att vi kan få dig att börja älska ditt liv. Jag förstår att du hatar det och det vore orätt att försöka ta ifrån dig din rätt att bestämma över hur du känner för ditt liv. Men kan vi få dig att le oftare?

Din humor är mer intelligent och förfinad än vad min är (jag uppskattar den mycket för övrigt). Men jag skrattade gott åt en tjuvlyssnat-kommentar (www.tjuvlyssnat.se) som jag såg häromdagen:

Nånstans i Norrland:
En tjej och en kille ~25 står och pratar. Killen har kört bil för att hämta tjejen.
Killen: Förlåt att jag är sen, men jag klippte två renar på vägen hit.
Tjejen är tyst en stund.
Tjejen: Vad blev det för frisyr?

Åh, så platt det känns - men vad fan, det är ett försök. Jag bidrar gärna med anekdoter om min mammas gastronomiska uppfinningsrikedom, som vi barn tyvärr fått erfara eller den gången om när jag forcerade mig upp för en nedåtgående rulltrappa. Men bara om det är värt nåt för dig.

Svar: Försök!
Harpasione

#2 - - Karin:

Jag förstår att man kan hata sitt liv. Jag förstår att man kan hata sitt nu. Det finns ingen rättvisa i hur ditt och mitt eller andras nu ser ut. Ingen logik, ingen förklaring. De är bara olika.

Jag önskar också att du får le ofta. Att du får tröst, närhet, vänskap, kärlek. Och att datorn inte krånglar.

#3 - - O:

Din historia om "ludd på karamellen" får mig fortfarande att le :-D

#4 - - Eva Hultin:

Fy fan vad tråkigt; svordomarna räcker inte till för att förbanna att du måste ha det som du har det. Jag läser alla dina blogginlägg, men skriver sällan. Jag tappar orden, blir stum, när jag läser hur du har det - men ändå vill jag säga att jag läser allt du skriver. En virituell kram från din gamla granne.

Svar: Tack.
Harpasione

#5 - - Livet just nu:

Inte konstigt att du hatar ditt liv. Verkligen inte. Att du ler ibland tycker jag är fantastiskt. Jag vet inte om jag skulle orka det.
Jag tittar in här varje dag men kommenterar sällan. Hoppas du vill ta emot en kram, det är allt jag kan göra för dig.

#6 - - Mooseeyes:

Jag säger inget om att, som vi säger i Småland. D v s: det har jag full förståelse för. :-/ M

#7 - - Anne:

Jag brukar dagligen fråga mina närmaste och kollegor "Vad kan jag göra för att din dag ska bli lite ljusare?". Hm.. Hur gör man din dag lite ljusare? Tänder en lampa??!!

Hur får man dig, som är instängd i din egen kropp men som är fullt frisk inombords, att för en glimtande sekund känna dig fri? Det är då försöken att locka fram ett leende tar vid. Även de dåliga försöken.

Du lever det som tankemässigt är min mardröm. Och du bekräftar det jag inbillar mig att jag själv skulle känna. Hat mot min egen existens. Döden som befriaren. Integriteten som får vika för behovet av assistenter. Barnens besök som ljusen i mörkret.

Men du visar också ljusglimtar. -Som att tekniken gör det möjligt att ha åtminstone någon kontakt, att uttrycka sig, att ha ett rum för det friska inombords. Du väcker fokus på hur det är att vara "brukaren" så att även dem som saknar uttrycksmedel kan ges en röst. Så att vårdgivarna kan förbättras.

Det närmaste jag kommer att känna den friska Tina är i dina tidigaste inlägg i bloggen. De där du skriver om vad du klarar och inte klarar. Vi kommer antagligen aldrig att träffas. Men du berör och jag bryr mig utan att ha mött dig i verkligheten.

Jag kan inte komma på något som garanterat skulle göra din dag eller kväll lite ljusare. (Det du känner i din situation känns lika sunt som att vara rädd för att flyga, - man kan trots allt trilla ner från hög höjd.)

Det enda jag kan komma på är att visa att jag läser det du skriver.

#8 - - Hyrestanten:

Att läsa dina inlägg är ibland som att få ett slag i magen. Därför hoppas jag att många, många läser din blogg. Vi behöver försöka fatta att vi som ännu kan gå och prata är privilegierade. Klart att du hatar ditt liv. Konstigt vore det väl annars.