Ett litet litet liv

Jag lever så lite så lite
2% kanske
Eller en gnutta
Och hälften är frustration.
#1 - - O:

Försöker hitta något bra att säga.
Tänker på DIG.
Men det blir bara Keep on!!

#2 - - Yngsta sonen / Kåre:

Men ändå lever du! Tänk vad underbart! <3

Svar: Kan titta på farmen iallafall.
Harpasione

#3 - - Kersti:

Men du kan lyssna till dina barns tankar och funderingar, ibland kan det betyda oändligt mycket för den som delar med sig...

#4 - - Ann-Marie Johansson:

Hej! Jag håller med Kåre, men jag kan ana att priset är högt.
Jag är glad över att du lever och att du dessutom uttrycker dig, så att vi får dela något av vad du tänker.

Hjärtliga hälsningar från Ann-Marie

#5 - - Håkan och G:

Joråsåatt, de två procenten är ändå en avgörande skillnad! Och i samspelet med oss här på bloggen är det fortfarande 100% närvaro.

Vad gäller änkans sorg i förra inlägget, så gäller det väl änklingarnas också; men tankarna på den man saknar, märker jag, förskjuts mer och mer från eländet under den jävla sjukdomen till allt roligt vi gjorde både under den tiden och före.

#6 - - Yvonne Moberg:

Länge länge sedan vi talades vid
Rättare sagt då vi spelade saxofon tillsammans med Bosse som lärare
Tänker på dig varje gång jag tränar o spelar numera för mig själv
Vet hur du lever o md vilken kämpaglöd du tar dig an dagar o nätter
Din bok finns i min hylla och senast igår kväll lånade jag ut den till en vän.
Vinter hälsning från Yvonne

Svar: Kul att höras av! Och bra att du tänker mig när du spelar. Jag saknar spelandet.
Harpasione

#7 - - Catrine:

Tittar dagligen till din blogg! Tänk att dina 2% gör mycket stor skillnad för många! Kramar
Gör en snöängel till dig!

#8 - - Karin:

Ja, fy tusan hur du har det. Här ligger jag och gnäller över att vara tvungen att ligga stilla några veckor och vara beroende av andra. Har ju varit tvungen att vara stilla i över ett år men då varit hemma (ja, några sjukhus vistelser men då kunnat gå upp ur sängen) kunnat gå på toa själv, gjort små utflykter emellanåt (även om det varit ett pris att betala dagen efter), hasat mig ut i köket på kryckorna och tagit en titt i kylskåpet etc. Det funkar liksom och man är hysfat nöjd över tillvaron. Men det här att bara ligga i sängen och i stort sett behöva hjälp med allt, dessutom av främmande människor som alla hjälper till på lite olika sätt. Blääää….. Allt liv blir liksom i huvudet och det är ganska jobbigt, och ofritt. Man orkar inte läsa, surfa och se på tv hela tiden. Hur står du ut????

Svar: Jag står inte ut. Flera gånger om dan. Men jag måste ju. Lägger jag mig ner för att dö blir det till sist för obekvämt på något sätt. Då måste jag ge en order och så är det igång igen. Tills jag ger upp nästa gång.
Harpasione

#9 - - Kristina S.:

Instämmer med Håkan och G. De 2% är viktiga för många.