Ettan
På rasterna satt vi bakom skolan och åt gräs för vi var så fattiga.
Vi varnade vår fröken att vi inte skulle förstå och prata så mycket eftersom vi inte kunde svenska.
Jag tror att hon accepterade det utan kommentarer.
Klok fröken :)
Åh att vara barn...och då fantasin är oändlig. Varför glömmer vi bort fantasin som vuxna. Fin berättelse. Kram
Vilket härligt minne och en sån skön fröken!
Bra pedagog :-)
Åh, vilken underbar empati!