Att tänka på allt
Det blev tjockt i min planering, eftersom jag är en sån som försöker tänka på allt i förväg.
Jag körde iväg gästerna mitt på dagen för att jag skulle kunna vila ordentligt, för om jag inte kunde somna kanske inte ögonen skulle fungera när jag skulle iväg och då kanske jag skulle glömma något viktigt som skulle förstöra kvällen...
Färdtjänsten skulle gå redan klockan fyra, så jag skulle kunna frysa ihjäl utanför kyrkan innan jag kom in. Trodde jag.
Allt gick naturligtvis som smort.
Jag somnade en stund, ögonen fungerade, jag glömde ingenting, och jag frös inte ihjäl.
Och det var en fantastiskt fin konsert.
Men gick det bra tack vare att jag hade bekymrat mig i förväg, eller hade jag kunnat njuta av mina gäster ett tag till och bara litat på att allt ordnar sig?
När det går åt helvete gör det ändå det på något sätt som är svårt att förutse. Eller hur?!
Hur ska man göra för att bli bekymmersfri?
Tack syster och svägerska för att ni uppmärksammade mig på det här ämnet.
Jag tror att det ärtill viss del förebyggande att oroa sig för sådant man kan styra. Förbereda sig på det värsta och hoppas på det bästa.