Finns det tråkiga människor?

Det finns människor som inte delar med sig av sig själva.
De kanske inte vill eller vågar.
De är tysta.
De har samma frisyr år efter år, kanske.
De kanske har en hobby, men det säger de ingenting om.
De kanske brinner, men det märks inte.

Det är tråkigt
att de inte visar sig.
Men det är ju inte säkert att de ÄR tråkiga.

Kommentarer
Postat av: O

De kanske känner att de inte är särskilt intressanta. Att omgivningen tycker de är tråkiga. Finns det inte ett osynligt barn i berättelserna om Mumintrollen? Sån känner jag mig ibland.

2017-02-14 @ 20:39:37
Postat av: Pia

Tråkiga? Blyga? Eller bara bortskämda rent socialt! Det krävs två vid ett samtal, båda måste GE något. Det värsta jag vet är folk som bara kan svara ja och nej på frågor. Och inte inflikar ett enda dugg själv. De får förbereda sig med tre påståenden när de ska träffa folk....tre saker att berätta. Det är inte bara den andra som ska hålla låda och fråga fråga fråga för att hålla samtalet igång.
De är som fyraåringar på 50-talet! Då skulle barn sitta stilla och ses men inte höras. Väx upp och ta ert sociala ansvar eller sluta träffa mig tack.

2017-02-14 @ 20:52:16
Postat av: Lena

Det finns inga tråkiga människor men mer eller mindre lättillgängliga. Bara för att personer inte pratar så mycket betyder det inte att de inte är intressanta.


Det krävs lite

2017-02-14 @ 21:53:24
Postat av: Lena forts

mer engagemang för att lära känna dem.

2017-02-15 @ 09:25:38
Postat av: Irving

Jag kan nästan tycka att det är de tysta som är de intressanta. Om man har tålamod och väntar så att de öppnar sig kan man få höra mycket intressant. De avvaktar och studerar bara först. Tror jag.

Svar: För mig som inte kan prata är det frustrerande med alltför slutna människor. Men om man hittar rätt frågor kan man få igång värsta musslan.
Harpasione

2017-02-15 @ 09:54:02
Postat av: Lisalucidor76

De kanske HAR tråkigt och är samtidigt väldigt ensam. Då kan man nog tystna

Svar: ,Det låter motsägelsefullt tycker jag.
Harpasione

2017-02-16 @ 06:53:55
Postat av: Mia

En väninna till mig är alltid tyst när hon möter nya människor. Ärftligt, tror jag, eftersom hennes barn är likadana. Det provocerar mig väldigt, jag vet hur oerhört klok och vältalig hon är när hon väl känner sig trygg. Jag kan bli irriterad och frustrerad när hon sitter där tyst, tycker att hon kommer lätt undan när hon inte visar var hon står. Men så vet jag också att det är en blyghet. Nu är det ju väldigt i ropet att lyfta fram detta med att en inte ska behöva ta plats, att det är minst lika värdefullt att vara tillbakadragen. Det är nog sant men likväl provocerar det mig.

Svar: Jag visste inte att det var i ropet. Var har du sett det?
Harpasione

2017-02-17 @ 16:43:18
Postat av: Mia

Jag såg TED talks-föredraget "The power of introverts" för några år sedan, det blev också bok som finns översatt till svenska. Författare Susan Cain. På Facebook har jag läst flera artiklar i ämnet det senaste året, minns inte varifrån de var hämtade.

Svar: Jag är extrovert jag.
Harpasione

2017-02-18 @ 21:40:19
Postat av: Mia

Kan inte ens tänka mig hur det är att vara extrovert och tvingas till ett introvert beteende, att det nu tar tid för dig att kommunicera och att du kanske måste "fatta dig kort" av tekniska skäl.

Svar: Men det är nog det som gör att jag lever fortfarande. Jag är ständigt liksom uppblåst av ett inre behov av kommunikation.
Harpasione

2017-02-19 @ 13:06:47
Postat av: Bittan

Det här är intressant ju. Fått anledning att fundera över det flera gånger. Bland musslorna blir jag extra pladdrig. Vill få igång, vill kommunicera och när gensvaret som oftast blir ljumt eller uteblir blir jag också mussla. Ibland tänker jag att jag ska minsann bli permanent mussla men det lyckas ju inte. Jag vill ge och ta. Men tänker också att det vore tusan så bekvämt att bara ta och vara Mona-Lisa.

2017-02-25 @ 13:21:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0