Senaste nytt med Jesper Rönndahl

Idag har jag varit och provat rullstolsplatsen på teatern jag ska på nästa vecka.
Min permobil är bredare och betydligt längre än de rullstolar platserna är gjorda för eftersom jag halvligger.
Jag får stå lite snett och hoppas att det inte är så många andra rullstolsburna som har bokat.
Jag kommer inte att se så mycket av scenen, men jag hoppas det räcker att lyssna.
Det gick inte att boka mer än en ledsagare gratis, så det är bara att hoppas att båda assistenterna får komma in.
En assistent måste hela tiden sitta framför mig så hen kan se mina ögon, så vi får ta med en liten pall.
När jag ska hosta krävs det två assistenter och jag kommer att störa dem som sitter intill.
Tur att jag har gott om tid att planera.

Jag har öppnat igen

Tänk att man kan GÖRA barn.
Lätt som en plätt så finns det ett till.
Och de är som kopior av en själv, med ögon näsa mun fingrar tår, men samtidigt egna människor.
En överraskning, är vartenda barn.
Det finns barn till alla som är snälla.
Om man är snäll mot ett barn i 18 år klarar de sig själva sedan.
Om man inte Kan göra barn själv så finns det alltid barn som har blivit över som man kan ta hand om.
Om man är snäll.

Makuleras! Verbum förlag kommer att makulera min bok inom kort, så skynda att kö

2
Om det bara var jag, heter den.
Jag ska själv köpa några förstås, men sedan är den slut.
 

Öppnar igen nån dag

2
Idag håller jag stängt
Ingen får veta vad jag tänker på
lyssnar på
läser
Jag koncentrerar mig på att undvika fysisk smärta och hålla jämn kroppstemperatur
Så går den här dagen också

På Brevtiden

1
1
Jag har en kartong med brev från Brevtiden.
Brevtiden höll på ända in på 2000-talet.
Nu är Brevtiden i stort sett slut.
Något är vunnet och något annat förlorat.
Igår kväll öppnade vi kartongen och läste.
Jag hade många brevvänner.
I Ungern, Polen, Turkiet, Norge, Kenya...
Genom en annons i en brevvänstidning.
Dessutom brevväxlade jag med kusiner och kompisar.
Det blir mycket minnen i kartongen.
Jag är precis den jag var när jag skrev alla de där breven, det är det jag tänker när jag läser dem.
Jag sitter vid mitt skrivbord och är 14 år och skriver de där orden.
Det har bara gått tid sedan dess.
Och tiden är ingenting.

Engelskan och jag

När jag gick i trean fick jag betyg första gången.
Ett till fem, etta för kroniska skolkare och fem var bäst.
Jag fick fyra i allt, utom engelska, och kanske gymnastik.
Trea i engelska.
Det fick säkert alla eftersom vi mest hade sagt ruler och pencil och sjungit lite sånger.
Det lilla barnet jag var
och som jag fortfarande är
uppfattade förstås att jag var urdålig på engelska.
Det är så betyg fungerar.

Jag ska inte skylla allt på det betyget
men jag har aldrig blivit vän med engelskan.
Jag känner mig som en helt annan person när jag tvingas prata engelska.
Jag har läst franska och spanska också, och det är en helt annan grej.
Tyska tror jag skulle passa mig utmärkt, men det var fel kompisar som valde det i sjuan.
Engelskan är kanske belastad av dåliga amerikanska filmer och musik, vad vet jag?
Jag förstår inte humor på engelska.
Jag har verkligen försökt.
Nej, svenska är mitt språk, och så länge jag är förlamad tänker jag inte kommunicera på något annat språk.
Men när jag blir frisk ska jag åka till USA med någon matglad person och äta på Diners drive-ins and dives. Och prata som faan...


Meningen med livet

Jag vet vad som är meningen med livet också.
I alla fall för mig.
Det är att göra världen till en lite bättre plats att leva på.
Om man har barn ska man försöka få dem att bli minst lika goda människor som en själv.
Sen finns det ju andras barn också, som man kan ta itu med, på jobb eller fritid.
När jag och min bästa kusin var små, typ tretton år kanske, så bestämde vi att hon skulle stoppa ökenspridningen och jag skulle alfabetisera världen.
Hon blev jägmästare och jag lärare.
Det finns mycket att göra för världen.
Stoppa olika saker är bra.
Orättvisor, svält, sexuella övergrepp, barnmisshandel...
Eller om man hellre vill rädda något.
Regnskogen, politiska fångar, isbjörnar, barn, utrotningshotade svampar...
Det finns en mening för alla.
Godnatt!

Igår hände följande:

1
Jag gick och handlade.
När jag gick ut från Coop kom en obekant dam fram och säger, till assistenterna
 
Vad skönt att man kan komma ut!
 
Sedan vänder hon sig till mig, nära mitt ansikte, och säger igen, lite högre nu
 
Vad skönt att man kan komma ut!
 
Jag blir full i skratt, ler och höjer ögonbrynen till ett ja.
Då frågar hon assistenterna
 
Svarar hon?
 
Hon kan ju inte veta hur jag kommunicerar.
 
Assistenterna förklarar att jag säger ja, och så går vi hem.
 
Sånt här händer mig då och då.
Jag förstår. Allting.
Välmeningen.
Ändå blir jag förvånad och full i skratt varje gång.
Jag är ju jag som jag alltid har varit. Inuti.
Och det är klart att jag går ut. När jag vill gå ut, så gör jag det.
Vad trodde hon?
 

Jag läser en bra bok

1
En piga bland pigor
av Ester Blenda Nordström.
 
Jag ryser av välbehag när jag läser om alla sysslor som de sliter med.
Och maten. Fläsk, salt sill, potatis och kaffe.
Värk i kroppen, blåsor under fötterna, slit och släp.
 
Jag saknar det.
 
Fast det var inte riktigt det som var meningen med boken.
 
Ester wallraffade som piga och boken gavs ut 1914.
 

RSS 2.0