Passar jag för mitt liv? Del 2
Jag var ju en ganska aktiv och rörlig människa när jag var frisk.
Det är som om jag har kopplat bort kroppen totalt.
Senast jag kunde röra på mig var det benen. Jag kunde lyfta upp fötterna på fotstöden själv. Och trycka ifrån lite mot fotplattorna, så jag kom upp några mm i permobilen.
Det var nästan jobbigare att kunna lite än ingenting alls.
Nu tänker jag ibland att jag ska verkligen försöka att flytta en hand till exempel, men det går liksom inte ens att försöka.
Svårt att förklara hur det känns att vara helt förlamad.
En sak som många tycker verkar jobbigt är att inte kunna klia sig .
Men för mig är det så att om jag inte kan klia mig själv, så kliar det inte på mig. Det är klart att jag känner retningar i huden då och då. Men 99% av gångerna går det över av sig själv om jag tänker på något annat.
Den sista procenten försöker jag förklara för en assistent, men det är nästan omöjligt att träffa precis rätt.
I vecket på utsidan av höger näsvinge...
Typ.
Jag som inte är en lysande sovare tror att jag hade haft allra svårast för att inte kunna skruva på mig när jag inte kan sova. Du har tränat upp dig och skulle verkligen ta den där OS-medaljen i att härda ut. Det är värt all beundran. Obegripligt och fantastiskt.