Är jag redan död?

1
1
Ibland känns det som att jag är död,
och får se hur allting skulle vara
om jag verkligen var död.
Om någon kan förstå?
Jag ser hur det går för mina utflugna barn, min före detta man och mina svärföräldrar...
Men jag är helt bortkopplad.
Som om jag vore död.
Så känns det kanske alltid när man tappar kontakten med folk, eller när barnen flyttar hemifrån?
Men för mig är det så att jag mycket väl kunde ha dött i augusti 2010.
Istället fick jag track, respirator och dubbel assistans dygnet runt.
Sedan dess lever jag liksom på övertid.
Tre år senare var jag också nära döden, när jag flyttade till ensamheten.
Det är inte alla stunder jag är glad att jag överlevde, men de kanske blir fler och fler.
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Läst en artikel på denna sida http://www.alingsastidning.se/2017/09/rullstolsburna-instangda-bakom-brandvagg/

Längst ner fanns en mening som säger om inte allt så mycket om vad som sker när vi inte längre är dom "normala". Människors rädslor gör att man inte vill vara nära det som kräver mer än den slätstrukna kommunikationen som vi svänger oss med i vanliga vardagen. Det kräver mer än den vanliga ytligheten. Engagemang kräver sin kvinna och man.

Men som svar på frågan: Nej du är inte död. De är synd att inte människor vill se ett annat sorts liv som ändå är ett liv värt att respektera. Du är inte respiratorn hostmaskinen eller assistenterna Du är du och helt unik med en kropp som har förändrats men med en själ som förmedlar det som jag t.ex kan tänka "varför kom jag inte på det där" Men det är för att det är du och det tillhör din person. Med eller utan respirator.

FOTNOT: Marie Hav Lundkvist deltog i mässan med sin bok Med rullstol i grönsakshissen – om hopp och optimism i en tid av förlust och utsatthet. Hon har startat Hopptimistens insamlingsstiftelse och samlar in pengar till hjälpmedel åt funktionshindrade. ”Jag kom in i en helt annan värld när jag blev funktionshindrad”, säger hon. För ett 20-tal år sedan var hon Sverigechef på Lindex och stationerad i Alingsås.


Svar: Jag ska googla henne!
Harpasione

2017-09-10 @ 12:33:33
Postat av: Ida

Anonym var jag. Klickade utan att ha skrivit i uppgifterna.
Ida

2017-09-10 @ 12:34:31
Postat av: Pia

Hej. Jag sitter i rullstol sedan två år så visst är jag lite begränsad i vad jag gör. Men det är inte ens på samma skala som du. Men trots det har jag valt att definiera mig utifrån vad jag ÄR inte efter vad jag GÖR. Det gör saken enklare.....
Och visst blir man avskuren då barnen lämnar boet! O ja! Liiiite stolthet att man lyckats uppfostra dem till vuxna personer som kan stå på egna ben men mycket tomhet! Tomt tomt tomt. Konstigt, sätter man sitt värde efter hur många och hur mycket man tar hand om? Barnlösa, vad sätter de sitt värde efter??? Hur väl de tar hand om en hund? En blomma? Jag ska bli bättre på att skaffa, inse, mitt värde efter hur jag tar hand om mig själv.

Svar: Jag tycker ändå att det är ganska sunt att värdera att jag är värd något för andra. Fast det måste ju inte vara egna barn. Att framställa konst, musik och dans, teater, film, skriva böcker och bloggar är ju också sätt att ta hand om andra människor. Eller bara att jobba helt enkelt, ideellt eller betalt.
Harpasione

2017-09-10 @ 12:54:28
Postat av: Anonym

Det är många orsaker och känslor samtidigt. Ja, man får iaktta lite på håll vad som händer i ens självständiga barns liv. Det är ovant. Men jag håller med Pia om att det är mycket positiva känslor också, för min del lättnad och glädje. När man flyttar på sig (från jobb eller stad) försvinner man ur mångas liv. Inte så stor skillnad mot att vara död. Jag har haft samma känsla. I bästa fall finns någon eller något eller några kvar från de flesta forum som betytt nåt. Sen till det som är betydligt värre - att få en överjävlig sjukdom och bli ofrivilligt ensam

2017-09-10 @ 23:22:37
Postat av: Ylva La

Oj, det blev så svårt så jag klickade på skicka innan jag kom på något slut på meningen. Jag förstår att det är nära döden-upplevelser. Samtidigt som jag är så himla glad att du finns kvar. Även om det hela tiden finns en stor smärta i att inte kunna ändra på spelreglerna.

2017-09-10 @ 23:29:39
Postat av: Anonym

Din insats att genom din fantastiska blogg få människor att stanna upp och tänka till över livets skörhet och vad som kan drabba oss alla gör dig viktigare än de flesta. Du har också bidragit till att fler blir medvetna om att det behövs mer forskning kring neurologiska sjukdomar. Tack för att du finns och orkar❤️

2017-09-11 @ 21:48:31
Postat av: Pia

Hm. ...sant när jag tänker efter. Man får ett värde då man påverkar andra. Man speglar sig själv i andra. Men påverka behöver ju inte betyda vårda. När jag vårdat mina dementa föräldrar till slutet ska här inte vårdas mer! Då ska jag bara påverka andra på mer, för mig, upplyftande sätt.

2017-09-12 @ 21:39:11
Postat av: Marcus

Hej!
Har äntligen letat på bilderna jag ville skicka dig och som jag nämnde i samband med med husfirandet i somras. Jag hoppas du ser min e-postadress genom det här och skickar mig en hälsning så ska jag kan skicka dig bilderna.
Marcus

2017-09-19 @ 20:30:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0