Alla har sitt
När jag möter till synes helt friska människor som ser lite sura ut så tittar jag på dem och ler.
Jag tänker
Haha, jag är i alla fall gladare än du! ( om jag är glad vill säga, men det är jag oftast när jag går på stan).
Det är orättvist av mig att tänka så.
Alla har sitt.
Det finns oändligt många plågor som inte är förlamning och kräver dubbel assistans dygnet runt.
Osynliga plågor, som gör att ett leende är långt borta.
Nästa gång ska jag le och tänka att jag hoppas att du kan le en annan dag.
Sen finns det ju de som ÄR lyckliga också.
Och oförskämt friska både inuti och utanpå.
Men varken jag eller de vet vad som väntar dem i morgon.
Så ömsint vackert och ärligt skrivet Tina. Tack för dina ord!
Markus