Min största olycka?
Dels för att jag då skulle vara olycklig tills jag blir frisk, eller dör.
Jag är inte olycklig!
Dels för att förlamningen av mig faktiskt har medfört en massa gott för mig och andra.
Mina ögon har öppnats och mina tankar är friare.
Jag har mött människor och fått erfarenheter som jag inte vill vara utan.
Förlamningen är en del av mitt liv helt enkelt.
Det finns inga alternativa liv!
Men vad är då min största olycka?
Kanske att jag har varit så förbannat romantisk?
Jag har varit snärjd av förälskelser sen jag var sju år.
Rest dit förälskelsen rest.
Flyttat efter förälskelsen.
Anpassat mig till den stora kärleken.
Som ju inte finns!
Om jag hade haft en lite mer krass inställning till kärleken, så kunde jag levt mitt eget liv och gått mina egna vägar.
Kanske?
Men det var väl för att jag trodde på kärleken som jag födde tre barn?
Jag har tänkt mycket på den här frågan.
Tack Proust, men jag kanske inte har drabbats av den största olyckan?
Än.