God morgon!
Jag vaknade väldigt tidigt en morgon och allt kändes mörkt och dystert, men så kom jag att tänka så här:
Livet som rörlig var allt bra mesigt.
Kärnfamilj, jobb, pengar, resor... Puttinutt!
(det var bra ändå för att få barn, mesig uppväxt är nog gynnsamt)
Sen kom förlamningen, och då blev det äntligen lite utmaning att leva.
Det är väl inget att pjoska sig för att få lite ALS.
Jag startade en blogg, gav ut en bok, och gjorde ett sommarprat under de första tre åren.
Jag jobbar nog bäst i uppförsbacke helt enkelt.
Efter de tre åren kom tracken och dubbel assistans dygnet runt.
Två mer eller mindre okända människor i mitt hem, ständigt, och så har jag haft det i tio år nu.
Det är helt nödvändigt för att jag ska kunna leva, och skitjobbigt, men det har lärt mig massor.
Om människor, och relationer.
Sen blev det skilsmässa, flytt från familjen och depression.
Barnen flyttade hemifrån, och så nu Corona pandemin.
Varenda dag slåss jag med ögonstyrningen, kommunikation som inte fungerar, tristess, ensamhet, längtan efter mat, avundsjuka...
Varenda dag trycks jag ner till botten av botten, men jag sparkar mig upp ur slammet.
Varenda dag blir jag lycklig, och då blir jag överlycklig!
Jag har verkligen lärt mig att njuta av stunden.
Sol, lycka, kärlek, sällskap!
Faan vad jag gillar att ha det så här jävla svårt!
Och så hade jag lyckats tänka mig glad, på egen hand.
Tack! Du är fantastisk! Får mig att stanna upp, reflektera och du lär mig massor