Det sårade djuret ser sig omkring...

...om det kan finnas någon möjlighet kvar att komma ur det ogynnsamma läge det försatt sig i.

Om jag har läst på nätet om en person med ALS-symptom som blivit frisk efter att ha plockat ut sina kvicksilverplomber, ska jag då plocka ut mina?
Om alla med ALS gjorde det kanske två skulle bli friska.
Två av tusen. Eller en, kanske?
Det är ju värt allt för just den.
Eller om man äter B12-vitaminer, eller kombinerar Qigong med en megados avokado, eller går på skratterapi och bara äter färgat smågodis...
Man vet ju aldrig?
Man kan prova allt man hör talas om och gå omkring och hoppas på bättring, men det kostar både tid, pengar och en massa spring, och så kanske det går åt skogen iallafall.
Inom sjukvårdens väggar är det precis tvärtom.
Där använder man sig inte av någonting som inte sedan länge är bekräftat och behäftat och testat på många.
Bara det att ALS-patienter finns det inte så många av.
Men det finns ju ändå en massa idéer inom forskningen.
När det ändå betraktas som obotligt, varför inte experimentera lite mera?
Ha en massa hypoteser. Testa det på några. Man kan ju alltid få indikationer på möjliga lösningar. Alla som ville borde få möjlighet att delta i något slags försök. Tycker jag.
Men det fungerar inte så.
Jag har förstått att det finns en hel massa faktorer som styr vilken forskning som utförs och vilka läkemedel som kommer ut på marknaden.
Faktorer som inte alls har att göra med att skapa ett så gott liv som möjligt för så många som möjligt.
Pengar, ära och prestige.
Men det finns väl ett och annat tusental HIV-smittade afrikanska kvinnor som har insett det långt före mig...