Handikappad tant

Självtorkande toalett, handikappdator och promenadskoter är på G.
Det är ju jättebra.
I världens bästa land, som tar hand om alla människor, får man sånt.
Ändå känner man sig nääää inte jag.
Man vill inte vara en Handikappad tant.
Plufsig täckjacka för den är ju så lätt att få på,
reklamkeps med uppvikt skärm för jag fick den gratis och det är inte så fett med sjukersättning och jag ser inte vart jag kör med solen i ögonen,
ett litet uppkäftigt underbett för jag har minsann fått lära mig att säga ifrån och kräva min rätt,
fläckar på tröjan och kängsnören som spretar, inte kan man vara så noga med sånt när man har fullt sjå att komma ut över huvud taget...
Alltså fattar ni?
Bilden jag har av Handikappad tant.
Men nu har jag skrivit ner den.
Ut ur mitt huvud.
Jag vet att den inte är sann.
Jag blir inte sån bara för att jag sätter mig på en promenadskoter.
Och precis så är det med henne också,
henne som jag faktiskt ser ibland.
Som ser ut så där.
Hon ser ut så för att hon ser ut så inte för att hon är en handikappad tant.
Om man tittar noga växer alltid respekten.