Harpa
Hon brukade komma och möta mig när jag gick hem ensam i mörkret.
Från Frälsningsarmén, volleybollträningen, scouterna, IOGT, skridskoåkning, gymnastik, fotboll eller Unga Örnar...
Blockflöjt spelade jag på skoltid.
Efter det obligatoriska flöjtandet tyckte jag det skulle passa bra att börja spela harpa.
Vad fick jag den drömmer ifrån?
Säkert inspirerad av något inslag i Bosse Larssons lördagsunderhållning.
Min snälla mamma ringde faktiskt till kommunala musikskolan och frågade om det gick an att börja spela harpa.
Det gjorde det inte.
De rekommenderade gitarr, det är ju iallafall ett stränginstrument.
Jag och min Långa kompis började spela gitarr.
Jag började på min mormorsmors gamla bluesgitarr. Den kallades bluesgitarr, det var något med formen tror jag, men någon blues hade nog aldrig min mormorsmor spelat.
Hemsytt tygfodral, och mormorsmors gamla stålsträngar som skavde mina späda fingertoppar näst intill blodiga.
Vi åkte troget till vår lektion varje vecka och tyckte nog det var både plågsamt pinsamt och roligt. När det är plågsamt pinsamt fnissar man mycket.
En gång råkade vår magister spela av en av stålsträngarna. Han plockade bort den och tänkte generöst bjuda på en ny sträng men frågade först om jag ville behålla den gamla. Jag förstod först inte, om det var menat som något slags skämt, så jag log fånigt och svarade ett svävande nej varpå han slängde strängen i papperskorgen och gick in i sitt lilla förråd i lektionssalen för att hämta en ny sträng.
DÅ, kände jag, att jag absolut verkligen nödvändigtvis ville ha kvar min mormorsmors gamla anrika stålsträng. Jag väste panikslaget till min Långa kompis:
-Jo, jag måste ha den!
Det föll på hennes lott, eftersom hon satt mest utom synhåll från förrådsdörren, att smyga sig fram till papperskorgen och nappa åt sig strängen innan den skämtande magistern kom ut igen.
Jag minns inget annat än en oerhörd spänning i maggropen, svårartat återhållet fniss och att det lyckades.
Vi övade aldrig och spelade uruselt, varför vår korpulenta men förmodligen virtuosa gitarrlärare alltid petade sig förstrött i örat och tittade långt ut genom fönstret medan vi plinkade oss igenom den läxa vi just haft med ungefär lika stor oskicklighet som vi tragglade nästa veckas stycke.
På vår sjätte termins spelande fick vi en tillfällig vikarie som frågade om vi var nybörjare.
-Nej, vi har spelat i snart tre år, sa vi.
Troget och med hemsytt tygfodral.
En gång cyklade vi dit i hällregn och kom till musikskolan lika drypande våta som våra gitarrer. Då tittade virtuosen chockat på oss och skickade oss direkt hem med stränga order om att torka gitarrerna långsamt och inte vid ett element.
En annan gång råkade jag vurpa på vägen dit och körde cykelstyret rakt genom sargen. Mormorsmors bluesgitarr gick att spela på ändå.
Sen fick jag en ny gitarr, en Lugnås med plastfodral, och fortsatte spela lika uruselt ändå.
Jag tror det kommer att gå mycket bättre med harpa.