harpasione

Förväntningar

När jag först förstod att jag var obotligt sjuk och mitt liv kanske inte skulle bli så jättelångt var det två tankebilder (minst...) som fick mig att gråta.
Två saker som kanske aldrig skulle bli av.
Jag och Mannen, skrynkliga, som cyklar sakta i en stad.
Att få bli skrynklig, och ändå leva.
Förväntade jag mig.
Och så bilden av mig och mina barnbarn.
Jag skulle ju bli världens bästa farmor och mormor!
Förväntade jag mig.
Bilderna kan fortfarande framkalla tårar.
Men jag försvarar mig.
Genom att undra: Varför ska man förvänta sig saker av livet?
Det är ju bara för att man har förväntningar som man blir besviken.
Ingen fäller några tårar av tanken på att inte få träffa sina barnbarnsbarnbarn.
När medellivslängden är 45 år är det antagligen inte särskilt ledsamt om en urgammal 47-åring dör.
Jag brukar titta och lyssna extra noga när jag möter gamla skrynkliga par som bara skäller på varandra eller ser ut att ha riktigt tråkigt.
Så väldigt mycket i så många liv blir inte som man förväntar sig.
Eller rättare sagt: "Det blir aldrig som man tror.", som vi alltid sa till varandra, en Vän och jag, när man var ung och alltid olyckligt kär.
Men man har ju rätt att sörja.
Rätt att fälla några tårar.
Men man har rätt att försvara sig också.
Drömma, men inte förvänta sig.
Dessutom är jag faktiskt nästan mormor:
Hur mycket skiljer det egentligen mellan en moster och en mormor, när Systern som föder barnet är så liten så liten så hon nästan var mitt första barn, och jag var med på förlossningen, och det var jag som höll honom först och när jag sen åkte hem kändes det som om hur kunde jag bara lämna kvar honom sådär bara hos de där två människorna ( dvs hans mamma och pappa) alldeles ensam utan mig...
Så det så.

Tröst kan man även finna hos Tomas Sjödin, trots att han är pastor, eller just därför, beroende på hur man ser det: http://www.cordia.se/forfattare_one.asp?id=45.