Kroppen

Jag ligger och sover på natten.
Vänder mig med möda, men som jag vill, hit och dit.
Vänsterarmen får jag ibland hjälpa på vägen med den högra.
Jag vaknar.
Utan ont i nacken tack vare nya kudden.
Tvättar mig, klär på mig.
Väljer plagg efter vad jag klarar: inte tajt, bälte i byxorna så man kan strunta i knappen.
Kan dra upp gylfen, men tänker att jag ska ge dottern i uppdrag att tillverka fler snygga dragkedjehängen.
Lyckas bra med mitt nyuppfunna bh-spänne.
Äter frukost.
Tekoppen står färdig- Skönt.
Slipper öppna burken med tepåsar, slipper lyfta het kopp till bordet.
Inget öppnat filpaket.
Försöker skaka den oöppnade filen genom att hålla i paketet och hoppa på golvet.
Blir utskrattad av Sonen, som hjälper mig istället.
Kan klippa upp paketet med min specialsax, men Mannen hinner före.
Äter.
Skeden känns tung och vinglig, men det är gott.
Teet i små försiktiga klunkar.
En järntablett och ett b-vitaminpiller (mot krypningar i benen och för nervsystemet).
Läser tidningen.
Ger mig iväg till jobbet.
Struntar i cykelhjälmen för jag vet inte riktigt om jag fixar att lossa spännet.
Fast det är väl nu jag skulle behöva den.
Låser upp cykeln, kliver över ramen i balans, ena foten på trampan, kroppstyngden mot sadeln, upp och iväg.
Passar mig för gropar och gupp som kan överraska armarnas grepp i styret.
Framme.
Fumlar mig in med låskort och koder och springer inte utan går uppför trapporna.
Så mycket kroppslig möda hela morgonen!
Sen är jag på jobbet.
Deltar i möte och kan komma med synpunkter som åtminstone är lika kloka som innan jag blev sjuk.
Folk kommer och frågar saker som jag kan svara på.
Jag svarar på mejl och ringer upp folk som sökt mig.
Jag känner mig plötsligt ganska kompetent.
Framåt lunch blir jag trött i svalget så rösten börjar stocka sig och jag vet att axlarna och armarna behöver vila.
Då åker jag hem.
Lunch med Mannen.
Vila.
Vad är man utan sin kropp?
Precis densamma.
Fast man knappt tror det själv.

Läs vad Stephen Hawking skriver: http://www.hawking.org.uk/disable/dindex.html
#1 - - Irving:

Här står jag på jobbet och tänker på dig. Jag är så glad att få ta del av din dag, dina tankar och dina mödor. Du känns närmare och jag blir lugnare av att veta. Även om jag har svårt att acceptera. Jag hoppas du har en fin och bra kväll med familjen, en såndär myskväll. Man kan ju börja ha det nu, med tända ljus och kura mörker. Kram.

#2 - - Anonym:

Har varit på ungdomsseminarium hela helgen. Vi är väl några som minns hur det var att en hel helg umgås med folk som vill rädda världen och har så eldigt engagemang så det sprutar ur munnen, ögonen och öronen. Så var det. Fast i en annan organisation. Folk som vill skapa bättre mötesplatser för ungdomar, mer rättvist fördelade resurser mellan olika stadsdelar och annat viktigt ur boendesynpunkt. Jag har lyssnat på rap från Vivalla och godnattvisor från Sydamerika. Och jag var med och ledde dem genom någon sorts program över helgen - och det roliga i detta sammanhang var att din blogg var med hela tiden. Jag ler större när jag hör något roligt och jag vågar ta risken att göra bort mig oftare. Jag var ju inte direkt omedveten om perspektivet "vad spelar roll egentligen" redan innan, men det är som du just nu puffar mig i ryggen när jag tvekar. Puffen ställer frågan "och vad gör det om inte alla tycker det var bra - du får ju testa det du vill och det kan bli helt fantastiskt" eller "skit i att tidsschemat sprack - se, fatta vad ballt att han från Rinkeby och hon från moderaterna kan prata sakfrågor utan staket - det finns hopp om världen".
Typ.
När jag läser just denna blogg minns jag en historia om en annan favorit: Bang. Hon - en av Sveriges duktigaste journalister - fick afasi sent i livet. Och även hon fick uppfinna nya möjligheter. I ett samtal försökte hon länge få fram ordet "kyckling", och fick till slut frustrerad fram "liten jävla höna".
lys & trivs, Y

#3 - - Ann:

Att läsa din blogg gör mig så ledsen men också glad. Så ledsen över att sjukdomen, som i vintras mest var en vetskap om att den fanns där, sakta kommer krypande och allt oftare påminner om att den finns, trots att jag inte vill acceptera det. Den ställer svåra frågor om livet. Jag blir glad över att jag får ta del av dina kloka funderingar som aldrig känns förutsägbara. Det får mig också att tänka nya tankar. Bloggen är ju genialisk faktiskt. En tankesmedja som du sa någon gång att du ville starta. Jag är glad över hitta nya sidor hos dig och att få vara din vän. Det känns bra att få ta del av dina bra och dåliga dagar. Jag läste om Stephen Hawking. Han fortsatte att skriva klokt och kompetent även om det tog längre tid. Att skriva gör att man tvingas tänka efter - som att skriva det här till exempel.
/ann