Kroppen
Vänder mig med möda, men som jag vill, hit och dit.
Vänsterarmen får jag ibland hjälpa på vägen med den högra.
Jag vaknar.
Utan ont i nacken tack vare nya kudden.
Tvättar mig, klär på mig.
Väljer plagg efter vad jag klarar: inte tajt, bälte i byxorna så man kan strunta i knappen.
Kan dra upp gylfen, men tänker att jag ska ge dottern i uppdrag att tillverka fler snygga dragkedjehängen.
Lyckas bra med mitt nyuppfunna bh-spänne.
Äter frukost.
Tekoppen står färdig- Skönt.
Slipper öppna burken med tepåsar, slipper lyfta het kopp till bordet.
Inget öppnat filpaket.
Försöker skaka den oöppnade filen genom att hålla i paketet och hoppa på golvet.
Blir utskrattad av Sonen, som hjälper mig istället.
Kan klippa upp paketet med min specialsax, men Mannen hinner före.
Äter.
Skeden känns tung och vinglig, men det är gott.
Teet i små försiktiga klunkar.
En järntablett och ett b-vitaminpiller (mot krypningar i benen och för nervsystemet).
Läser tidningen.
Ger mig iväg till jobbet.
Struntar i cykelhjälmen för jag vet inte riktigt om jag fixar att lossa spännet.
Fast det är väl nu jag skulle behöva den.
Låser upp cykeln, kliver över ramen i balans, ena foten på trampan, kroppstyngden mot sadeln, upp och iväg.
Passar mig för gropar och gupp som kan överraska armarnas grepp i styret.
Framme.
Fumlar mig in med låskort och koder och springer inte utan går uppför trapporna.
Så mycket kroppslig möda hela morgonen!
Sen är jag på jobbet.
Deltar i möte och kan komma med synpunkter som åtminstone är lika kloka som innan jag blev sjuk.
Folk kommer och frågar saker som jag kan svara på.
Jag svarar på mejl och ringer upp folk som sökt mig.
Jag känner mig plötsligt ganska kompetent.
Framåt lunch blir jag trött i svalget så rösten börjar stocka sig och jag vet att axlarna och armarna behöver vila.
Då åker jag hem.
Lunch med Mannen.
Vila.
Vad är man utan sin kropp?
Precis densamma.
Fast man knappt tror det själv.
Läs vad Stephen Hawking skriver: http://www.hawking.org.uk/disable/dindex.html
Här står jag på jobbet och tänker på dig. Jag är så glad att få ta del av din dag, dina tankar och dina mödor. Du känns närmare och jag blir lugnare av att veta. Även om jag har svårt att acceptera. Jag hoppas du har en fin och bra kväll med familjen, en såndär myskväll. Man kan ju börja ha det nu, med tända ljus och kura mörker. Kram.