Orättvist?

Så här skrev jag i min dagbok 9 mars i år:

"Jag fortsätter att då och då titta på folk i min omgivning och pröva tanken om det inte hade varit bättre om hon eller han hade fått en obotlig motorneuronsjukdom. Jag friar automatiskt alla småbarnsföräldrar med barn yngre än mina egna, men de andra tänker jag en stund till på. Jag har inte hittat någon självklar än. Någon lite äldre, tänker jag. Men det är ju inte alls säkert att de, för att de är äldre, har hunnit med att göra det de vill och behöver. De kan ju ha gjort en massa dumt också, mot sina barn kanske, som de behöver tid och mognad för att ställa till rätta. Eller nån gammal alkis, som bara har ställt till det för folk och svikit nära och kära. Men hur sorgligt får ett liv bli egentligen? Tänk om en sån dessutom skulle drabbas av en obotlig sjukdom. Hur skulle hon kunna hålla stånd mot paniken och lära sig uppskatta varje ny dag för sin egen skull? Det här uppdraget kan ju inte ges till någon som redan har ett helvete."

Jag går inte och tycker att det är orättvist att just jag skulle bli sjuk. För vad är rättvisa? OM vi hade haft en kommité för rättvis fördelning av allvarliga sjukdomar, då skulle de mycket väl ha kunnat resonera sig fram till att den där människan, hon har väl ändå haft det ganska bra hittills, jag tror inte vi kan hitta någon lämpligare just nu...

Nej, orättvist är inte rätt ord.

Men vilken jävla otur!

#1 - - Lena Linder:

Tina!
Du är ju helt enastående klok!!!
Nu när jag har fått ta del av din blogg kommer jag att läsa den framöver. Det blir faktiskt den första blogg jag kommer att följa. Det du!
Det är allt en himla tur att du är den du är - när det nu är som det är. Med orättvisor och rättvisor. Vet att på mitt kylskåp sitter Robert Nybergs teckning med två barn som samtalar: "-Vilken är din favoritlåt?" "-Rättvisan."
Hälsningar
Lena

#2 - - Elin:

Känns bra att du bloggar! Dels för att jag känner mig nära dig en liten stund om dagen. Och det är just vad jag behöver. Dels för att du ger mig en anledning att vara modern och lära mig bloggvärlden. Du har första platsen bland mina bokmärken.
Varje natt skriver jag långa brev till dig. I tanken. Oftast blir kudden blöt och klumpen i halsen känns alldeles för stor. När jag sedan ska skriva nåt på riktigt vill jag skala bort det snyftiga, det sentimentala och sånt du redan vet. Jag vill skriva bara det som verkligen är viktigt. Alltså kommer det här: Jag är så oändligt glad för att du är min syster! På alla sätt och alltid och hela tiden.
Elin

#3 - - Maria:

Jag lyckades komma in på din blogg i dag på rasten. nu måste vi skaffa en ny dator hemma så att jag kan läsa och få lite mer än en futtig halvtimma. Jag blir så imponerad av din förmåga att se på din sjukdom att inte bara gråta och bli bitter som jag är rädd för att jag skulle bli. jag förstår att du säkert gråter och det gör jag med men du ser så mycket annat... Som din syster får jag nu också en liten inblick ibloggandetsvärld,kanske har jag svarat på het fel ställe? Tänker mycket på dig Maria

#4 - - Lotta S:

Angående orättvisa, så tycker jag att du är väldigt ödmjuk. Jag har ju förlorat min son, 19 år gammal, för ett år sedan på ett fruktansvärt sätt. Han körde moped, rejält full, med lillasyster bakpå. Han hade varit vaken 21 timmar i sträck, körde in i ett träd, tog av sig hjälmen, gick 10 meter och lade sig ner o dog. Levern hade spruckit och han hade >2 l blod i bukhålan. (han blev obducerad) Jag visste att han drack, men hade inte upplevt det som ett stort problem. Ändå är jag inte alls spritliberal och det visste han mycket väl. När jag hör talas om unga missbrukare som hållit på i massor med år, missköter sig, åker in och ut på behandlingshem kan jag känna det oerhört orättvist. Men det är ingen bestående känsla, den bestående känslan är sorg, besvikelse och kärlek faktiskt. All den kärlek jag hyst för min son som väller över, väller ut. Vart ska den ta vägen? Döttrarna är tonåringar och vill inte riktigt ta emot. Barnens far tyckte att vi sörjt färdigt efter en månad och ville gå vidare, och där var inte jag så det blev ohållbart. Jag flyttade ett halvår efter katastrofen. Jodå det finns vänner som jag slösar min kärlek på, men det känns inte riktigt helt. Och det är väl så det ska vara. Sonen kommer alltid att finnas i mitt hjärta och en massa kärlek som jag inte kan kanalisera till annat än minnen och skötsel av en grav.

#5 - - Anders Willén:

Intressant det Du skriver om tur och otur med hälsan. Fram till att jag själv fyllde 63 hade jag verkligen haft tur med hälsan. Jag kunde utan problem både gå i snabb takt och även springa, det senare även uppför trappor. Många av mina jämnåriga bekanta hade alls inte lika lätt för det, flera av dem hade dessutom problem med leder och annat.
Men sedan plötsligt när jag fick diagnosen (bulbär) ALS tog min tur slut. Många av mina jämnåriga som varit skröpligare än jag själv var nu plötsligt oerhört friska jämfört med mig! Nåja, jag skall inte klaga som fick uppleva hela 63 år som tämligen frisk, så jag har nog likväl haft tur!