Orättvist?
"Jag fortsätter att då och då titta på folk i min omgivning och pröva tanken om det inte hade varit bättre om hon eller han hade fått en obotlig motorneuronsjukdom. Jag friar automatiskt alla småbarnsföräldrar med barn yngre än mina egna, men de andra tänker jag en stund till på. Jag har inte hittat någon självklar än. Någon lite äldre, tänker jag. Men det är ju inte alls säkert att de, för att de är äldre, har hunnit med att göra det de vill och behöver. De kan ju ha gjort en massa dumt också, mot sina barn kanske, som de behöver tid och mognad för att ställa till rätta. Eller nån gammal alkis, som bara har ställt till det för folk och svikit nära och kära. Men hur sorgligt får ett liv bli egentligen? Tänk om en sån dessutom skulle drabbas av en obotlig sjukdom. Hur skulle hon kunna hålla stånd mot paniken och lära sig uppskatta varje ny dag för sin egen skull? Det här uppdraget kan ju inte ges till någon som redan har ett helvete."
Jag går inte och tycker att det är orättvist att just jag skulle bli sjuk. För vad är rättvisa? OM vi hade haft en kommité för rättvis fördelning av allvarliga sjukdomar, då skulle de mycket väl ha kunnat resonera sig fram till att den där människan, hon har väl ändå haft det ganska bra hittills, jag tror inte vi kan hitta någon lämpligare just nu...
Nej, orättvist är inte rätt ord.
Men vilken jävla otur!
Tina!
Du är ju helt enastående klok!!!
Nu när jag har fått ta del av din blogg kommer jag att läsa den framöver. Det blir faktiskt den första blogg jag kommer att följa. Det du!
Det är allt en himla tur att du är den du är - när det nu är som det är. Med orättvisor och rättvisor. Vet att på mitt kylskåp sitter Robert Nybergs teckning med två barn som samtalar: "-Vilken är din favoritlåt?" "-Rättvisan."
Hälsningar
Lena