Uteserveringar

Om man går till en uteservering ensam, beställer en kopp kaffe, sätter sig vid ett ensamt bord och tittar ut över folklivet, då kan det kännas nästan som om man är död och borta. Det får ju inte komma någon som känner igen en och slå sig ner och prata. Då är det förstört. Möjligtvis kan nån flyktigt bekant få passera en bit bort som man hälsar med en liten nick. Det är skönt att sitta så där. Mitt i allting. Det pågår en massa runt omkring, som man ser och hör. Roas av. Tänker på. Men man är inte med.
Då tänker jag att det finns såna uteserveringar, kanske en våning upp från gatuplanet, där de döda, de som en gång funnits, sitter och tittar. Och lyssnar.
Povel Ramel. Ingmar Bergman. Mormor. Och mormorsmor. De sitter vid samma bord.