Varje upplevelse är bonus

Innan jag fick mitt tredje barn var jag gravid två gånger som slutade med missfall sådär i tolfte veckan. Under samma period fick jag halvsides ansiktsförlamning som förstås gjorde mig övertygad om att jag hade en elakartad hjärntumör (mer om hypokondri en annan gång...). Jag kände mig lite motarbetad, samtidigt som jag undrade hur mycket man kan begära av livet egentligen? Jag hade ju ändå med världens bästa man,(kanske inte "häftigast i bandet" men häftigast i landet...) fått två friska barn och både de och jag fick växa upp i ett rikt materiellt överflöd och i så mycket trygghet och harmoni man kan behöva.
Jag bad till de högre makterna: Ge mig bara ett tredje barn också, och låt mig föda upp det. Det är det sista och enda jag begär. Sen lovar jag att inte fråga efter mer.
Och jag fick ju det. Jag fick mitt tredje barn och han blev tjockare än de flesta på min bröstmjölk.
När jag tänker på det ser jag varje upplevelse, varje god måltid, varje solig eller snöig dag, varje ny upptäcktsresa, läst bok, sedd film eller nära mänsklig kontakt som bonus. För att inte tala om varje nytt steg mina barn tar som jag får vara med om att iakttaga eller ibland leda dem vid handen i.

#1 - - Pytte:

Du är sannerligen lysande, även som bloggare! Jag har alltid fascinerats av dig eftersom du kan skriva om så svåra saker med så mycket förnuft, och ett så vackert språk. Hoppas att jag får plats i din fanclub.
Livet ja, det är förunderligt, eller hur? Vissa stunder i vardagen, som denna, när jag sitter på jobbet med välbekanta och vänliga röster runt omkring mig, sommaren dröjer sig kvar och sorlet från en uteservering når mig genom det öppna fönstret, önskar jag att just den här stunden gick att fånga och spara. Att jag fick uppleva allt detta igen, många gånger! Men det är inte förunnat någon människa. Och det smärtar! Fast det är klart, ibland är det just denna flyktighet som är en del av charmen med livet.
En god vän till mig uttryckte sig så här en gång: "Ibland tänker jag att sjukdom trots allt bara är en väg bland andra och måste man vandra den kan man lika gärna veta hur bred den är, hur lång och vart den kan leda. På så sätt blir omständigheterna lättare att förstå." Jag förstår, men därifrån till att acceptera är det fortfarande en bra bit kvar...

#2 - - Erica:

När jag tänker på dig sitter vi i roddbåten ute på Barken i kvälls solen. Alla de andra uppe vid huset, trötta och nöjda efter dagens växtfärgning. Det är alldeles tyst och stilla, vattnet alldeles blankt. Du spelar på din blockflöjt och det känns som om tiden stannar. Tonerna omsluter allt och jag sparar den där stunden för alltid. Vi bestämmer att du ska spela på mitt bröllop, och det gjorde du när den dagen kom. Den bilden, du med flöjten och jag med nothäftet bredvid, finns där också i mitt hjärta. Men var blev tiden av sedan, all mellantid? Jag är glad över att få ha dina bloggar, det känns som om du är närmare. Jag har en liten te-stund med dig här vid datan och vrider och vänder på problem och idéer, som förr. Det känns inte så länge sedan, och ändå som en evighet.
KRAM

#3 - - HME:

Som i Offret fast värre. Släng dig i väggen, Tarkovskij..
Under min uppväxt var du det närmaste en syster jag hade. (Fråga: hur får man vara som flicka i denna värld? Svar: precis hur man vill.) Och vi är såpass lika att det oftast har känts som om dina val i livet kunde varit mina (utom möjligen den där gången när du satsade på 'gång' som idrott..). Du är en viktig del av den extremt stora och trygga plattform i livet som blev/är min.
Jag har ibland funderat över skillnaderna. Du är mer musikalisk förstås och har en lust i att vara med och spela och sjunga. Och jag har kanske drivits mer av någon sorts tävlingslust, och vilja att påverka (inifrån?). Och hypokondrisk har jag nästan aldrig varit - kanske älskar jag faktiskt inte livet på samma sätt. Nu i och med sjukdomen skrev jag att om det var jag som drabbats skulle jag fundera på att gå i psykoanalys och undrade hur du kände inför en sån sak. Men när jag läser dina texter slås jag framförallt av din rättframhet och ärlighet och inser att det är egentligen ditåt jag vill nå. Förutom till själva egotrippen förstås.
Dina texter äger, som våra pojkar skulle uttryckt det.
/HME

#4 - - Lena:

Åh vad jag känner igen mig...man ber till högre makter "om du bara hjälper mig med det här så ska jag inte besvära dig mer"...Då många "kriser" slutat bra, så ber jag sällan om hjälp nu för tiden. Vill inte vara för krävande. Köper aldrig lotter (om det inte är välgörehet), är för tacksam för att äventyra att den lycka/tur som jag har/får ska gälla pengar.
Du skriver med sådan värme och kärlek och det är just så som jag upplever dig...varm och kärleksfull. Kram