Rättelse

Nej, det är klart att jag egentligen inte är rädd att människor ska vara elaka mot mig.

Jag är rädd för att ni ska bli skrämda och sorgsna av att jag försämras.


Och ömka mig.


Ömka inte,

Det är inte särskilt synd om mig.

Nu.


För ett år sen var det kanske möjligtvis lite synd om mig,

men inte nu.


Det finns inga alternativa liv.

Man får ett,

(den här gången i alla fall... )

och det ser ut som det gör.


Man vet aldrig.

Lika lite som jag visste i juni 2006,

innan mina farhågor började,

om hur framtiden skulle se ut,

lika lite vet jag nu.


Spännande.
Kanske köper vi en julgran ikväll.
Man vet aldrig.

#1 - - O:

Det är ju ändå så för oss alla att ingen vet vad som kommer att hända. Om en stund, nästa dag eller om ett år. Dina vänner måste få vara ledsna över att du blir sämre. Men låt dem få fortsätta att vara dina vänner och låt dem dela både sorg och glädje med dig. Med dina kloka tankar ger du oss alla mycket värme och ett nytt perspektiv på livet. Ha en bra helg. Kram.

#2 - - Ylva L:

Är det inte mest människors oäkta känslor man är rädd för ibland? För det är ju inte svårt att svara på barns direkta frågor eller en ärlig undran. Det där inlindade, glidande och konstiga brukar däremot bli jobbigt.

Jag är både skrämd och rädd. Också. Men de känslorna tar inte över, kanske för att du själv så tydligt ger utrymme för så mycket mer. Så mycket starkare är känslan av att det är roligt att umgås med dig. Nu via bloggen ger du ju oss tankar som vi normalt skulle behövt många promenader, pysselstunder eller middagar för att ha bytt ut med varandra.

Det är tur att man inte vet något om livet. Inte ens om granen verkligen blir klädd ikväll eller ej.

#3 - - Ylva L:

och man vet aldrig om man skriver det man tänkte skriva.....jag är både skrämd och sorgsen ville jag skriva - men tydligen blev jag både skrämd och rädd.

#4 - - Ni Suk:

Jag har inte pratat med dig sedan i september (eller var det augusti) då du fortfarande lät som förr. Men vi har mejlat några gånger och då låter du som vanligt och det känns ju bra. Om jag ringer kommer jag antagligen att säga en och annan inlindad, glidande och konstig sak.. (Du får räkna dem och sätta minuspoäng!) Fast vi har väl aldrig pratat i telefon utan att ha något praktiskt att avhandla, så varför börja nu? Det skulle framstå som konstigt och lite inlindat bara det.. fast det kanske det kan vara värt.

I förväg får du här ett rejält grattis på födelsedagen! Ett magiskt primtal, eller hur? Jag lever i den tron i alla fall.