Dagens övning
Lägg dig raklång på rygg på golvet.
Om du vill göra det lite extra verklighetstroget dunkar du först huvudet lite lätt och helt överraskande i en av köksskåpsdörrarna.
Försök sedan att ta dig upp utan att använda armarna.
Jag snubblade idag på mattkanten och föll,
inte som en fura tack och lov,
utan i slow motion så att jag hann tänka:
NU tar jag emot mig, nähä, men nu då tar jag emot mig, nähä, men nu...
Jag dråsade in i köksskåpet och ner på golvet.
Jag gjorde inte illa mig.
Men jag låg där jag låg.
Hmm.
Hävstång. Motvikt. Släng benen åt sidan.
Barnen hade just gått ut för att leka i den nyfallna snön och mörkret.
Mannen satt och jobbade.
När jag testat alla fysikaliska principer jag kom på ropade jag på honom.
Han hjälpte mig inte upp.
Vi rådslog om fler principer, saker att hasa fram till, dra sig upp mot.
Skrattade.
Han försäkrade att han skulle hjälpa mig upp om det verkligen behövdes.
Om jag nu hade trott något annat.
Sen la han sig också ner på golvet, fällde in armarna och försökte.
När jag såg hur han gjorde, och samtidigt stack in ena foten under soffan,
då gick det ju...
Livet är fullt av risker.
Kan inte låta bli att skratta jag med. Texten är underbar. Situationen är både underbar och otäck. Jag vill såklart att du ska kunna ta emot dig med dina armar. Och ta dig upp med dina armar. Men det är ju bra att hjärnan och dess klurighet ibland kan kompensera svaga muskler i armarna. Det finns ju de som enbart använder starka muskler i armarna och inte hjärnan och det tycker jag är värre.
Det där med rösten kanske är det jag menade när jag besökte dig. Att rösten signalerar en annan person, framförallt en långsammare. Men att det känns annorlunda när man väl ser den person man känner. Då kan man se förbi det annorlunda i rösten, vänja sig och lyssna på innehållet.
We love you, med eller utan förändrad röst!