Harpa

Harpa Sione, det var min hemliga låtsaskompis.
Hon brukade komma och möta mig när jag gick hem ensam i mörkret.
Från Frälsningsarmén, volleybollträningen, scouterna, IOGT, skridskoåkning, gymnastik, fotboll eller Unga Örnar...

Blockflöjt spelade jag på skoltid.
Efter det obligatoriska flöjtandet tyckte jag det skulle passa bra att börja spela harpa.
Vad fick jag den drömmer ifrån?
Säkert inspirerad av något inslag i Bosse Larssons lördagsunderhållning.
Min snälla mamma ringde faktiskt till kommunala musikskolan och frågade om det gick an att börja spela harpa.
Det gjorde det inte.
De rekommenderade gitarr, det är ju iallafall ett stränginstrument.

Jag och min Långa kompis började spela gitarr.
Jag började på min mormorsmors gamla bluesgitarr. Den kallades bluesgitarr, det var något med formen tror jag, men någon blues hade nog aldrig min mormorsmor spelat.

Hemsytt tygfodral, och mormorsmors gamla stålsträngar som skavde mina späda fingertoppar näst intill blodiga.

Vi åkte troget till vår lektion varje vecka och tyckte nog det var både plågsamt pinsamt och roligt. När det är plågsamt pinsamt fnissar man mycket.

En gång råkade vår magister spela av en av stålsträngarna. Han plockade bort den och tänkte generöst bjuda på en ny sträng men frågade först om jag ville behålla den gamla. Jag förstod först inte, om det var menat som något slags skämt, så jag log fånigt och svarade  ett svävande nej varpå han slängde strängen i papperskorgen och gick in i sitt lilla förråd i lektionssalen för att hämta en ny sträng.
DÅ, kände jag, att jag absolut verkligen nödvändigtvis ville ha kvar min mormorsmors gamla anrika stålsträng. Jag väste panikslaget till min Långa kompis:
-Jo, jag måste ha den!
Det föll på hennes lott, eftersom hon satt mest utom synhåll från förrådsdörren, att smyga sig fram till papperskorgen och nappa åt sig strängen innan den skämtande magistern kom ut igen.
Jag minns inget annat än en oerhörd spänning i maggropen, svårartat återhållet fniss och att det lyckades.

Vi övade aldrig och spelade uruselt, varför vår korpulenta men förmodligen virtuosa gitarrlärare alltid petade sig förstrött i örat och tittade långt ut genom fönstret medan vi plinkade oss igenom den läxa vi just haft med ungefär lika stor oskicklighet som vi tragglade nästa veckas stycke.

På vår sjätte termins spelande fick vi en tillfällig vikarie som frågade om vi var nybörjare.
-Nej, vi har spelat i snart tre år, sa vi.

Troget och med hemsytt tygfodral.

En gång cyklade vi dit i hällregn och kom till musikskolan lika drypande våta som våra gitarrer. Då tittade virtuosen chockat på oss och skickade oss direkt hem med stränga order om att torka gitarrerna långsamt och inte vid ett element.

En annan gång råkade jag vurpa på vägen dit och körde cykelstyret rakt genom sargen. Mormorsmors bluesgitarr gick att spela på ändå.

Sen fick jag en ny gitarr, en Lugnås med plastfodral, och fortsatte spela lika uruselt ändå.

Jag tror det kommer att gå mycket bättre med harpa.
#1 - - Imse Vimse:

Har nog inte hört talas om något barn som har spelat harpa i skolan. Men varför inte? Det låter ju vackert.
Varför får man inte spela lite ovanligare instrument, som harpa eller säckpipa eller nyckelharpa? Det vore nog roligt för barnen att ha lite sådana instrument att välja på. Själv spelade jag mandolin ett tag. Uruselt. Har tyvärr inte lärt mig spela något annat instrument.

#2 - - Franck:

Tina, du skriver så levande. Vardagsnära, i vacker bemärkelse (om någon undrar). Minns du att jag berättade om min far jag inte visste så mycket om (han lämnade inte så många spår helt enkelt)? Jag skrev inte så för att beklaga mig, herregud jag är faktiskt 47 år. Det har haft sina poänger, så klart. Att trampa upp helt egna spår (kan du se en frostbiten gräsmatta framför dig, helt övertrampad av samma par skor, en människa...).
Med varje text här, det jag ser av dig, lämnar du substans så konkret att jag ser dig som i film, som ett minne. Det är vackert, Tina, tack för att jag får ta del av detta. Jag har förresten otaliga minnen av att ha mött dig, på Kollektivhusgården framför allt, och jag ser dig leende titta, nyfiket, på människan framför dig. Du är ganska ovanlig på det sättet, så öppen för människan framför dig. Jiddischfolket i Stockholm kallade det 'a Mensch', en sådan människa, empatisk, närvarande och nyfiken (på ett trevligt sätt). Dom hade väl inte dom orden, och heller inte våra referensramar, men i mina referensramar är du verkligen a Mensch. Och de strängar du har (kanske också den du, eller din Långa kompis, snodde tillbaka) på din lyra (liten harpa?) spelar du mycket väl. Varför räknas inte det?

#3 - - Irving:

Harpa Sione. Ett mycket vackert namn. Och ovanligt. Min låtsaskompis hette något så simpelt som LåtsasTore. Men det är väl inte så mycket namnet som räknas, utan funktionen hos en låtsaskompis. Jag som inte hade några syskon hade mycket nytta av min.
Jag minns det där hemska huset som var musikskola, jag spelade ju blockflöjt där. Och faktiskt minns jag era gitarrlektioner. Jag var lite avundsjuk för ni verkade ha så kul. Själv kunde jag inte se gitarrlektioner med samma avslappnade inställning, jag var alltid tvungen att öva och kunna. Och det insåg jag att jag aldrig skulle göra även om jag började spela gitarr. Har lite samma inställning nu faktiskt- jag vill sällan lära mig, jag vill kunna på en gång. Jag köpte en gitarr av en klasskompis på gymnasiet och började ta lektioner. Men det rann ut i sanden när jag inte kunde spela efter fem lektioner eller så. Började igen några år efter det men inte heller då blev det något. Nu står gitarren i sonens rum och plinkas på ibland. Förra året var han inne på att starta ett band med några kompisar. De fick öva in en låt med trummor och bas och allt och sedan uppträda i skolan. Jättehäftigt var det. Sonen stog längst fram med mikrofon och stativ och såg hur cool ut som helst. Och sjöng bra gjorde han också. Kändes häftigt! Fast nu är han inne på trummor istället. Vi får se vad det blir av det.

#4 - - Helena:

Min låtsaskompis (eller snarare mitt andra jag) var hämtad från Krok-Almquist (en flora) som redan i de yngre tonåren blivit en bibel. Satt och bläddrade bland de latinska namnen och fastnade för Satureja som var bland det vackraste jag hört. Så Satureja fick vara den som jag egentligen ville vara. Hon kom från Lombardion. Och kanske skulle hon träffa sin drömprins Leontodon. Alla är de släktnamn på växter...
De där låtsaskompisarna eller alternativa egona som man hade i tonåren (eller när det nu var) kanske man skulle ha burit med sej lite längre. De borde kunna fungera alldeles utmärkt under hela livet. Nej, jag kan inte spela gitarr, men det kan Satureja -- mitt andra jag.

#5 - - Gunilla:

www.harpasione - tummade på papperslappen med adressen till din blogg. Funderade,tänkte att det har med passion attgöra.Harpa Sione,vilket härligt namn, vilken berättelse och vilken berättare Du är Tina.