Omgiven
Människor som skrattar och pratar och vet att de ska dö.
Som inte tror att det bara är jag som ska det.
En gång åkte vi ut till en väglös stuga i skogen.
Till exempel tre familjer; sex vuxna och nio barn.
En sjö, en backe, en stuga och lite fuktig höst.
Till exempel ett kök, ett rum med långt bord och bänkar,
och ett rum med sex trevåningssängar.
Först är alla ute.
Klafsar och klättrar, letar och hittar.
Man går in.
Hänger upp kläder, lagar mat.
Det ångar och stimmar.
Man äter och pratar.
Dricker kaffe och skrattar.
Sen diskar någon,
men inte jag.
Jag kan passa barnen lite.
De stimmar igen och klättrar i sängar.
Jag klättrar upp överst. Lägger mig. Lyssnar.
Stimmar, imma, somnar.
Ingen tänker på var jag är.
Jag somnar och jag vaknar.
Och alla andra är där.
Så ska det vara.
Och du sa att du inte förstod poesi?
Detta skulle kunna ha skrivits av Thomas Tidholm, som är min favvis - så det är en stor komplimang. Poesi är att leka med orden och rita bilder. T ex. Och jag ser bilderna så starkt att jag nästan tror jag är där. Fast det var ju inte där jag var, men nästan. Och den gången skrattade vi med skräckblandad lättnad när en 4-åring hade klättrat typ tio meter upp i trädet och blivit bajsnödig. Och blev räddad av gruppens bästa klättrare.
Och tack för förklaringen av Harpa Sione. Så typiskt dig att låta oss gå och undra i några månader först.