Rrraaap!

Förslappad svaljmuskulatur
gör att jag rapar!
Under mitt tidigare medvetna liv har jag rapat två gånger:
en gång på Centralstationen i Västerås och en gång när jag pratade i telefon,
och det var absolut inga såna där fullödiga tonårsrapar utan mer bara en liten pysning från övre magmunnen.

"Jamen om du dricker en massa läsk då?", säger alltid folk och tittar misstroget på mig.

En gång svepte jag en hel sockerdricka, på en midsommarfest.
Sen kräktes jag.

I detta udda tillstånd har jag framlevt mina dagar.
Tills nu.
Med skräckblandad förtjusning har jag fått uppleva hur hela min munhåla fylls med sur gammal luft som varit nere bland magsafterna och vänt.
Och så har ni hållt på hela era liv!
Jag vet inte vad jag ska säga...
#1 - - Irving:

Vet du hur underbar du är?!

#2 - - AnSo:

hej ljuvliga! tack för alla kommentarer, och extra stort tack för hjälpen med datorn, det var som du skrev med Fn-tangenten i kombo med den andra, har bärbar..nu lyssnar jag på Marit Bergman och njuter. och kommer föralltid att förknippa just Marit Bergman och hennes musik med just dej. kramar.

#3 - - A:

På något sätt fantiserade jag om hur du skulle sitta i en rullstol med ben och armar förlamade. Men hur vi ändå skulle sitta i timmar och diskutera fram och tillbaka om livet, döden, tiden som är tiden, djuplodande politiska analyser och knivskarpa uttalanden. Och som alltid ett motsatsförhållande i vad du tycker och vad jag tycker. Ett diskuterande bara för diskuterandets skull, och kanske för att provocera varandra.
Inte tänkte jag på att din röst kanske försvinner före benen slutar bära. Nej, det känns tungt, tycker jag.