Skratt och gråt
Jag hade druckit mitt kaffe och helt plötsligt såg jag en novembersol skina utanför fönstret.
Novembersol, det är inget man räknar med,
men den finns.
Jag tänkte att jag skulle vilja gå ut en sväng.
Egentligen kan jag inte ta på mig min jacka själv.
Egentligen.
Men jag tänkte på att sist jag tog av den så kunde jag egentligen inte ta av mig den själv heller, så jag hade lämnat dragkedjan hopdragen längst ner och liksom krypit ur jackan baklänges...
...så då tänkte jag att jag skulle kunna göra ett försök att krypa tvärtom i nu...
Och det gjorde jag.
Hävde och krängde,lirkade, så svetten lackade.
Just som jackan nått upp över båda axlarna ringde det.
-Va, ska jag kunna prata redigt nu också, efter denna herkuliska ansträngning,
tänkte jag,
men lyfte luren ändå.
Jag kunde prata, men inte särskilt redigt.
Det ska Vän få veta varför när hon kommer hit och sover över ikväll!
Klart att man får komma hit och sova över.
Särskilt såna som kan bädda själva och kanske plocka ur en diskmaskin, fläta en fläta eller skratta ett litet skratt.
Ja, sen fortsatte jag med jackan.
Nu skulle dragkedjan upp, och helst ända upp, förbi det där tröga stället där det är som smalast vid halsen.
Jag har en nyckelring fastsatt för att ha något att dra i och som jag stod där vid hatthyllan och kämpade slog det mig att jag var i så gott som lagom höjd för att trä på ringen på en av klädkrokarna för att sedan hänga mig i den varvid dragkedjan lätt och smidigt skulle dras upp.
Risken att hela jag skulle bli hängande i hatthyllan ända tills Mannen kom hem på lunch fick mig dock att avstå från att förverkliga försöket.
Jag tog till tänderna istället, och lyckades!
Även mössan kom på och till slut var jag ute på min soliga novemberpromenad.
Och då gick jag och skrattade för mig själv åt påklädningens vedermödor.
Och såg och hörde ett fågelsträck.
Och kände för första gången i mitt liv att det inte vore helt fel att följa med.
Söderut.
Jag tog sikte på utsiktstornet något hundratal meter bort.
Det är väldigt höga trappsteg upp i tornet.
Så höga att det krävs en enorm muskelmassa på översidan av låren för att kunna häva hela sin kropp uppför dem.
Jag försökte häromdagen och konstaterade att jag egentligen inte kan ta mi upp i tornet.
Då hade jag hjälp och sällskap.
Idag var jag ensam.
Men det här var ju dagen då jag kan göra det jag egentligen inte kan.
Visst kom jag upp.
Det gäller att vara försiktig men ändå våga,
treva, känna efter och sen chansa.
Aldrig har utsikten från tornet varit så vacker,
badande i novembersol.
Då kommer gråt.
Inte för att det är så svårt att komma upp i tornet,
inte heller för att lårens muskelmassa är liten istället för stor.
Men kanske för att man ska behöva bli så sjuk för att utsikten ska bli så vacker?
Eller för att jag, när utsikten blivit så vacker, inte ska få vara med mer?
Trill, trill, trill.
Men jag ska ju visst vara med.
Tork.
Idag.
Snörvel.
Imorgon och i övermorgon.
Tork.
Och gud vet hur länge...
Torrt.
Nu ska jag ner från tornet också,
och det är egentligen ganska lätt.
Skratt och gråt och liv i novembersol. Tack. Med den här inspelade rösten vill jag bara säga att jag älskar dig.