Dagen efter kanelbullens dag

Gårdagen passerade utan bullar.
Det måste repareras.
Bullar kan jag nog inte baka, men väl äta.
Barnen bakar mer än gärna.
Särskilt bullar.
Och vad de kan!
När inte jag kan.
Jag kan:
Äta och prata.
Jo, jag kan äta själv och tala för mig, men inte vad som helst och hur mycket som helst.
En vanlig macka kan kännas för stor och tung att fumla med. Då får man dela den.
Bestick får inte vara för tunga. Jag ska ta med mina egna, lätta, idag när jag ska äta lunch med två Vänner.
Tuggor och klunkar ska inte vara stora utan små.
Det bästa är mat som är en så där lagom fast röra, bara att ösa in, eller små bitar att plocka in.
Men det har jag ju alltid tyckt.
Hur många har hört mig tala lyriskt om "enhetsrätten"- sånt där som man lagar till allt i en gryta eller form?
Eller vår slogan på Fältbiologernas kansli på 80-talet: "Det som är billigt är gott", fast det är ju en lite annan aspekt av kulinariteten.
Tala lyriskt kan jag fortfarande.
Fast kanske i begränsad omfattning.
Om jag är utomhus, har ansträngt mig, det är kallt eller jag har pratat för länge så tar rösten liksom slut, blir nasal och tonlös. Tål inga långa, eller snabba, haranger. Det är frustrerande. Särskilt om jag pratar med någon som inte förstår vad det beror på, eller om det är något viktigt jag vill ha sagt förstås.

Jag kan inte skälla på barnen längre och det är utvecklande för uppfostringsmetodiken...
Fast jag kör ju inte med "uppfostran" längre, egentligen. Jag är frälst av Jesper Juul. Uppfostran är förlegat. Vi ska behandla våra barn som vi borde behandla våra övriga medmänniskor, med hänsyn taget till att de har lite mer begränsad erfarenhet av vissa saker. Barnen alltså.
Nu fick jag det "sagt" också.