harpasione

När jag går till min läkare undrar hon förstås alltid om jag har några frågor.
Ända sedan de första besöken, efter att jag fått veta vad jag drabbats av, har jag haft två frågor som jag fortfarande inte har ställt:
1. Kommer du att gå på min begravning?
2. Är mina besök här obehagliga för dig? Alltså, är jag ett så där extra tragiskt fall, alldeles för ung och tre barn och allt, så du får bita ihop lite när just jag ska komma?

Jag går som sagt fortfarande och suger på dessa gåtor.
Funderar nu och då på varför jag undrar just detta.
Man tänker sig läkare som någon som botar.
Men hur är det att jobba med svåra, obotliga sjukdomar och patienter som bara dör hela tiden?
Går man på begravningar då?
Kanske ställer jag frågorna nån dag.
Eller inte.
Jag tror, och hoppas, att min läkare tittar in här och läser ibland.
Då läser hon ju frågorna.
Men hon är så proffsig så hon kommer inte bara att svara rakt av så där.
Det är jag säker på.