Minnesord

Jag läser minnesord också.
Man ska inte tro att dödsannonser och minnesord är något nyväckt intresse för mig.
Som jag minns det har jag alltid varit intresserad.
Länge blev jag varje gång besviken på att det inte stod någonting om det jag alltid undrar mest,
nämligen hur det var med döden och dödsorsaken.
Sjukdom eller olycka, långt eller kort, väntat eller oväntat
och kanske till och med något om den dödes egen inställning?
Jag har så småningom lärt mig att man inte skriver om sånt.
Möjligen har det blivit vanligare på senare tid att man med en kort mening nämner dödsorsaken.
Istället beskriver man den döda som en alltigenom god människa,
som alltid hade tid för sina vänner, ordnade trevliga sammankomster av olika slag i sitt öppna och välkomnande hem, uppoffrade sig, delade med sig av sin klokhet och livsvisdom till höger och vänster,
samtidigt som de hunnit med ett rikt arbets- och föreningliv där engagemanget för olika vällovliga syften sprudlat.
Kan det vara sant?
Minnesord skrivs inte om alla som dör, det har jag förstått.
Väljer man ut de riktigt goda, och vem gör i så fall det?
Är det tidningsredationerna som bara tar in en viss typ av minnesord, eller skrivs det bara en sort?
I själva verket är det väl ändå så att alla som dör har någon vän eller släkting som älskar och sörjer,
och minns människan så som den var?
Med goda och mindre trevliga egenskaper, mer eller mindre lyckat socialt liv och ett och annat arbete som man kanske inte ens trivdes med.
Älskad och saknad ändå.
Eller just därför.
Lite lagom ofullkomlig som de flesta.
När man tänker efter är det ju så att sina släktingar väljer man definitivt inte, men hyser ändå i många fall någon slags kärleksfulla band till, inte alltid, men oftast, och kanske särskilt när de dör. 
Sina vänner väljer man egentligen inte heller i särskilt stor utsträckning, åtminstone inte på grund av att de är särskilt goda.
Vänner blir människor man träffar på, råkar hamna sida vid sida med under kortare eller längre tid, och som man har något gemensamt med eller något utbyte av eller en skön likhet med, eller olikhet, som man uppskattar. Kanske någon som är ungefär lika lite god som man själv?
Ibland tycker jag att man försöker framställa det som att det bara är Gud och Jesus som riktigt kan älska människor precis som vi är,
att det är just det vi vill ha dem till,
men jag tycker nog att vi, de flesta människor, också är väldigt bra på det.
Vi försvarar dem vi älskar i vått och torrt, och vi sörjer, saknar och minns både ont och gott.
Varför kan det inte få skymta i minnesorden?
#1 - - Susanne Rosendahl:

Hej Tina!
Nu var det ett tag sedan jag var med dig men nu har vi fått igång en dator hemma igen så har vi bytt bredbandsleverantör och fått igång internet igen så nu åter till it-vardagen hemma.
Jag brukar också läsa minnesord ibland och har funderat på samma sätt som du så det var igenkännande tankar som dök upp när jag läste. Så brukar jag läsa dödsannonserna också för att liksom ta tempen på livet min och min relation till döden.
Nu dags för lite frukost och tidningen...igen
kram och tankar från
Sussi

#2 - - Franck i Filipshyttan:

Är det inte därför vi tillskriver Gud och Jesus allt det där vi vill kunna själva, men inte alltid kan, för att de kan älska oss alla i alla lägen (trots våra fel, brister och emellanåt duktigt sparsmakade positiva sidor). Plötsligt slog det mig att Gud kanske är som Alfons Mållgan, en hemlig kompis när vi behöver det. Mållgan försvann förresten för Alfons när Viktor dök upp. Du skriver otroligt fint, Tina, bollar mig mellan ledsnad, skratt och dina erfarenheter. Det gör mig rikare.

#3 - - A-M:

Klart att gud är som Mållgan, det har jag vetat länge;). Om sorg och minnen: Något som slog mig med full kraft för snart två år sen var att när någon dör, då sörjer man inte bara personen som den var då, utan man sörjer liksom hela den människans liv, alla åldrar. Åtminstone om man har känt personen länge. Typ hela hans liv.