Viktigt

Jag läser ibland i en bok som heter: "Du är hos mig ändå", berättelser samlade av Suzanne Sjöqvist.
Barn till sjuka föräldrar och barn vars föräldrar har dött,
lider ofta av att de känner att människor runt om tycker synd om dem.

Tyck inte synd om dem.
Tänk att de har fått en mäktigt svår uppgift,
ett toppjobb som de inte riktigt har utbildning för,
men som de är kompetenta nog att klara av ändå.
Och när de klarar det då får de lön för mödan.
Då har de något som många andra inte har.
En erfarenhet som kan göra dem så starka.

#1 - - Ann-Marie Alexandersson:

Hej, Tina! Jag läser din blogg några gånger i veckan, men jag kommenterar inte. Jag vet inte hur jag ska kunna säga mågot klokt som tillför dina inlägg något. Du är så underfundlig och tankeväckande att jag stannar där - i mina egna tankar. Tack.

#2 - - Maria:

Ja, här är det en till som läser men sällan kommenterar, men tänker gör jag på dig och din familj och min familj och många andras familjer och andra människor. Och ibland gör de där tankarna att jag att jag tar i tu med saker på ett annat sätt än om jag inte läst.

#3 - - A-M:

Tack. Bra. Jag ska verkligen försöka tänka så.

#4 - - SB:

Jag läser också din blogg med stor behållning. Min syster har parkinsons sjukdom, började som smygande symtom för snart tio år sedan. Hon är en sån livskraftig, företagsam, teknikälskande människa. Ganska olik mig faktiskt. Hennes senaste inköp är en eldriven LÖVSUG... Det är mediciner och mediciner som håller henne uppe, eller igång kanske man ska säga, och hon är igång!! Den viktigaste erfarenheten för mig är att hon inte är en annan person nu, bara pga sjukdomen. Jag vill helst att hon ska: ta det lugnt, sluta röka, äta sunt, motionera, vara regelbunden och allt annat som är bra och nyttigt och som man bör göra om man har parkinson. Nu inser jag att hon vill leva och att hon är hon, trots sjukdomen. Och det här med gråt... Vi är i alla fall lika på en punkt, vi gråter för minsta sinnesrörelse. Vi kan börja gapskratta när vi inser att vi börjat lipa för samma sak samtidigt, skönt. När jag fick höra om din ALS så började jag gråta så klart, det bara blir så, och så tänker jag på min syster. Känslan av maktlöshet är så bottenlös. Men både du och min syster förmedlar att ni faktiskt lever. Det är det som räknas.
Hej så länge

#5 - - Ann-Sofie o Jörgen:

Hej Tina, det är mycket tänkvärt och mycket sant. Jag minns när min pappa blev sjuk och dog när jag var 17 - det jobbigaste jag var med om då var inte att det faktiskt hade hänt för det hade vi alla vetat länge. Det som var jobbigt var just att människor jag mötte inte visste hur de skulle bete sig och det var mycket "tycka synd om" som gjorde att mina möten med människor oftast blev mycket krystade vilket gjorde allt mycket jobbigare. Jag hade själv önskat att folk hade betett sig mer som vanligt för det var nog behovet av "vanlighet" som var störst när allt annat var så jobbigt. Samtidigt är det svårt att veta hur man ska bete sig. Jörgens pappa gick bort när han var 16 och det han tyckte var jobbigt var att ingen sade någonting, förmodligen för att folk inte visste hur de skulle bete sig. Vi är nog lite till mans
dåliga på att hantera sjukdom och död och det kan man fundera över varför det är så när det är högst naturliga händelser i livet. Det blev nog lite kryptiskt men förhoppningsvis förstår du hur jag menar. Det är lite ovanligt det här att "blogga", men intressant - att göra sina tankar offentliga på ett sätt som man vanligtvis inte gör. Det har jag fått av dig, tack för det. Apropå inlägget om Gynekologen i Askim så har jag samma känsla som du. Jag sitter och tänker på om det verkligen är så eländigt och känner mig rätt lyckligt lottad här i livet. Småproblem i tillvaron ter sig ganska futtiga när man tittar på denna tv-serie om medelålderskriser i kubik, men som vanligt kanske det är fyrtiotalisternas kris - det var ju de som myntade både 30- 40 och 50-årskriser och idag har sett till att fokus har hamnat på åldrande och framtidens äldreomsorg... Du har tidigare uttryckt att du "tål vad som helst" och därför vågar jag skicka följande länk utan att ha läst innehållet själv. Jag får på jobbet diverse forskningsnyheter från olika akademiska discipliner och såg en rubrik som kanske kan vara av intresse: "OM ALS HOS MÖSS OCH MÄNNISKOR

Umeå universitet. Hopklumpningar av enzymet SOD1 finns hos både möss och människor med sjukdomen amyotrofisk lateralskleros, ALS. Det visar Karin Sixtensdotter Graffmo. Läs mer >> http://www.forskning.se/servlet/GetDoc?meta_id=92456".
Jag har som sagt inte läst det, men om jag var vore i din sits skulle jag förmodligen läsa allt och lite till. Vi tänker på dig varje dag. Kram.

#6 - - Helena:

Dessa tankar är verkligen en balansgång och man vill ju minst av allt trampa i klaveret. Men är det inte helt naturligt att tycka väldigt synd om någon som har råkat illa ut? Även om jag självklart förstår att det inte är helt lätt att vara den man tycker synd om. Många av oss har svårt att uttrycka känslor och istället för att säga "jag tycker väldigt mycket om dej, du betyder mycket för mej" o.s.v. så är det lättare att säga "stackars dej, vad jobbigt du måste ha det" eller något liknande. Jag har själv blivit mycket bättre på att berömma andra "utan anledning", dels med mycket god hjälp av denna blogg, dels för att jag gick in i den berömda väggen för ca ett år sedan (men det känns väldigt futtigt i detta sammanhang). Och det känns så skönt att t ex kunna säga till någon att "vi pratade om dej igår och vi var alla ense om att vi tycker att du är så duktig/vacker/trevlig" eller liknande. Man ska delge andra sina positiva tankar på en gång, för man kan aldrig veta vad som händer imorgon.

Så: Tina, jag tycker att du är fantastisk. Denna blogg är verkligen livsbejakande och stödjer mej oerhört mycket i min vardag. Jag tycker att du är modigast i hela världen. Jag vet att du kanske inte alltid är lika modig (eller?, vore väl konstigt annars) men ändå. Du sprider glädje och hopp omkring dej och det tar vi (iallafall jag) mycket tacksamt emot. Jag tror att ett starkt psyke kan uthärda mycket!

#7 - - H:

Om det faktiskt är så att det handlar om en oturlig kombination av anlag från båda föräldrarna - som om man har den alltid leder till att sjukdomen bryter ut förr eller senare (oberoende av miljö eller mental påfrestning el dyl) - då spelar förstås inte lite kvicksilver till eller från någon roll. Kanske har jag förresten hört att då man tar ut kvicksilverplomber exponeras man för många gånger högre halter, av potentiellt farliga former av kvicksilver, än vad som orsakas om man har plomberna kvar.

Om man kan ha den speciella genuppsättningen utan att det bryter ut eller att förloppet blir långsammare (bortsett från andra varianter av genuppsättning)? Vad är det då som skiljer drabbade från mindre drabbade från (ännu) ej drabbade? Vad säger Graffmo och hennes kollegor.

Jag håller med Helena ovan (och alla ni andra som sagt ungefär detsamma) i det att dina ord här betyder mycket på olika sätt, och är lätt beroendeframkallande. Men känn för den skull inte några förväntningar på att producera klokheter varje dag. Vi tål för övrigt också vad som helst tror jag.

#8 - - O:

Hej! Läser din Blogg minst en gång varje vecka och tycker du är en finurlig och fantastisk person. Beundrar dig och ditt sätt att formulera ord, tankar och känslor.