Kärlek och Trohet

Man ska inte vara otrogen.
Om man är gift så har man lovat.
Man har lovat att man ska få del av varandras kärlek så länge äktenskapet består,
och underförstått finns väl oftast också överenskommelsen om att den kroppsliga kärleken, så som man är överens om att avgränsa den, ska få levas ut bara med den man är gift med.
Att sedan upprätthålla äktenskapet, troheten, det trygga ömsesidiga avtalet, det är en viljeakt.
Man väljer att odla sin kärlek till en annan människa därför att man vill det.
Att vilja det underlättas förstås av att ha gemensamma minnen av förälskelse.
Kärlek är inte något som finns eller uppstår fristående, utanför oss, i mellanrummet mellan människor, utan det kommer ju inifrån varje människa och sprider sig ut åt alla håll.
Man kan alltid älska fler människor.
En till och en till.
Ett barn till, en vän till, en idol till.
Det ska man inte förvägra sig.
Det är mycket möjligt, till och med troligt, att det dyker upp nya människor i ens liv som man skulle kunna tänka sig att gifta sig med.
Då ska man älska dem.
En till.
Inte förvägra sig det.
Att älska en till bryter inga äktenskapslöften.
Det som får min kärlek att växa kommer alla som jag älskar till del.
Och så kan man skriva upp dem på "killistan", eller "tjejlistan".
Det är en slags reservlista man kan ha, mest bara för att avlasta sitt inre.
Man tänker så här att rätt vad det är kanske jag står där ensam och ogift igen till följd av nån olycklig omständighet och då är det mycket bättre att ha den där listan med kandidater, som man har hållit koll på var de bor, och börja beta av den och undersöka intresset, än att börja leta en ny på måfå bara...