Kränkt

Kränkt.
Ett överanvänt och urvattnat ord som jag inte förstår längre.
En gång läste jag i en insändare att en person kände sig kränkt för att hon inte fick någon sittplats på bussen för att det var så mycket folk.
Är kränkt en sån där vanlig känsla som verkligen känns, som att vara ledsen eller arg eller glad eller kan det vara något mer teoretiskt?
Försöker tänka efter om jag har känt mig kränkt nån gång.
Skulle det vara förmätet eller rent av korkat om jag tror att jag aldrig har känt mig kränkt?
Eller är det när man var liten och var tvungen att säga förlåt fast man inte menade det?
Är det alltid väldigt hemskt att känna sig kränkt eller finns det samma grader av det som att vara t.ex. ledsen?
Typ att bli lite ledsen för att man inte vann något på Trisslotten eller mycket ledsen för att ens hamster dog.
Typ känna sig lite småkränkt av att nån ritat en ful bild av ens favoritprofet eller helt superkränkt...?
Nej, jag förstår inte alls hur det känns att bli kränkt av en Muhammedbild.
Jag förstår heller inte alls hur det kan vara så oemotståndligt vare sig att rita eller publicera en bild av Mohammed som rondellhund när man vet att miljontals människor säger sig bli kränkta av en sådan bild.
Det måste väl finnas andra sätt att försvara yttrandefriheten, om det bara är det man vill?
Så jag har faktiskt bestämt mig för att inte ha någon åsikt alls i den där frågan.
Det är ganska skönt.
-Blanda inte in mig, det där får ni lösa själva, som jag brukar säga.

#1 - - Allan:

Eller som Susanne Reuter skulle ha sagt: "Blanda inte in mig i vårt förhållande".

#2 - - Allan:

Kan inte fru bloggexpert förklara vad "trackbacks" och "permalink" står för? Permobil och permafrost har jag hört talas om, men där går gränsen.

#3 - - Ylva L (tänk att du är uppe i flera Ylvor som kommenterar!):

Kränkt skulle kunna vara det man blir när den pösige bilisten slänger ett öga mot cykelbanan och ändå kör ut och blockerar cykelöverfarten i väntan på att kunna svänga vänster. Fast man väljer ju sina känslor till stor del. Om man inte vill bli kränkt kan man ju bara bli lite arg, eller inte alls arg utan bara tänka hoppsan och sakta in och köra runt bilen.
Och där ligger väl en del av förklaringen - du väljer att inte se andras handlingar som medvetet onda mot dig, antar jag. Och en annan förklaring tror jag är att du har högt EQ och bra fantasi och kan tro att bilisten i själva verket inte såg dig som kom cyklande, eller att han (alltid en han) inte trodde att den cykelvägen 5 meter senare ledde fram till den cykelöverfart han kör och ställer sig på.
Typ.
Kan det vara så? Jag kan nog påstå att jag känner mig kränkt i vissa situationer. Men jag står nog lite längre från Dalai Lamas och ditt lugn.

#4 - - Lena:

Att bli kränkt...känns som om det går djupare in i själen än att man blir ledsen. Tänker på mobbning, att inte bli sedd alls eller att inte få känna sig så värdefull som man förtjänar.
Håller med angående Muhammedbilden. All energi som lagts ner på att demonstrera mot publiceringen i Na borde ha handlat om demonstrationer mot krig, orättvisor mm.

#5 - - Lotta S:

Jag kan inte heller förstå hur man kan känna sig kränkt av en muhammedbild, men jag har heller inte växt in i en superreligiös kultur. Men jag har kännt mig djupt kränkt. Kanske djupet kommer av närheten till den som kränkte. När jag läser det tidigare inlägget om att man själv väljer om man vill känna sig kränkt blir jag irriterad. Jo jag har hört det i många sammanhang och kunnat hålla med tidigare. Men när ens eget barn dör, min förstfödda, min enda son som var så omtyckt, så älskad av så många, då faller alla sådana klychor. Väljer jag att bli ledsen? väljer jag att få dåligt samvete, väljer jag att inte se positivt på det inträffade? väljer jag att bli förbannad? Nej jag tror inte det. Jag reagerar som jag måste för att inte gå under. När jag känner mig stark kan jag prata med de människor om hur jag uppfattar att de bemöter mig, ibland kränker med plumpa kommentarer eller osynliggörande. Oftast blir det bra och de förstår. Det är väl ändå det som är det bästa. Att vi människor ska vara empatiska, hjälpsamma och förstående. Om några visar tvärtom- uppträdande tycker jag att det bästa är att säga till. Ofta orkar jag inte och går hem o blir ledsen. Omgivningens rreaktioner och bemötande är så viktigt när livets existens gungar.