Personlig assistans
Kan inte: klippa naglarna på höger hand.
Var hos arbetsterapeuten igår och gick igenom vad jag kan och inte kan.
Hon gjorde sina kryss och konstaterade sedan:
1. -Njaäe, det här räcker nog ännu inte för att få beviljat personlig assistans.
2. - Jag tror att du underdriver lite...
Frågorna är svåra: Kan jag klä på mig?
Ja, jag kan för egen maskin se till att jag har någonting på mig, som sitter kvar även om jag rör mig.
Nej, jag kan absolut inte klä på mig vad som helst som jag brukade ha på mig förut, så att det sitter kvar.
Kan jag lägga make-up?
Nej, förmodligen inte, men jag har inte försökt varken nu eller tidigare.
Kan jag göra frukost själv?
Jo, jag kan se till att jag får något gott och näringsriktigt i mig.
Nej, jag kan inte skaka om ett fullt filpaket...
Sådär håller det på.
Det är ju så små saker som avgör.
Mycket går att strunta i eller göra på ett annat sätt.
Det är klart att det är skönt att klara sig själv, men jag har inte svårt att ta emot hjälp när jag behöver det heller.
Och visst måste det kunna vara trevligt att ha någon vid sin sida som bara hjälper till med det som behövs.
Men plågsamt att aldrig vara ensam.
Sitta och småfisa och peta sig i näsan.
Nja, inte peta näsan kanske.
Mina fingrar bara viker sig om man försöker pressa in dem i trånga mörka hålor.
Men småfisa då...
Jag skrev ett långt och spirituellt svar. Bland annat om hur klok och rolig du är och att jag inte riktigt hann utnyttja det på den tiden vi var grannar, för både du och jag - särskilt jag - var alltid på väg til nästa grej. Och nästa.
Så försvann alltihop, så som det ibland tenderar att göra när man grejar med datorer.
Jag läser dig med nöje och vemod och tänker att du, eller din man, skulle se till att bevara din blogg för eftervärlden - i fysisk form och i tilltalande förpackning. Det har ni kanske redan tänkt på. Eller ska bloggar vara som sandslott? Stoltsera i all sin prakt tills vågorna äter upp dem?