harpasione

Skogen och träden

När dör ett träd iskogen?
När ett träd i skogen dör,
vid något bestämt ögonblick gör det väl det,
då står det kvar.
Processerna i vävnaden upphör.
Ingen fotosyntes i bladen, ingen sav som stiger, ingen näring som transporteras, inget utbyte med svamphyferna kring rötterna.
Men det står där.
En fågel bor kvar i ett hål, mossan växer vidare på barken.
I en storm välter trädet, kanske lutar sig mot något träd bredvid.
Några år.
Storm igen, eller bråkig älg, och så ligger trädet på marken.
Mera mossa, tickorna mumsar vidare men måste vända sig på andra hållet, skalbaggar flyttar ut och in, spindlar gömmer sig, fåglar letar mat, grävling bökar, människa kanske sitter och vilar.
Ställer sin termos.
Trädet är dött, sen flera år, men det är ju med.
Materian i de sista löven det hade har kanske varit nere i jorden och uppe hos grannen och tillbaka igen flera gånger innan stammen sjunker undan i marken och inte längre syns.
Finns inte trädet då?
Eller finns det, alldeles i närheten i en annan skepnad?
Det finns vissa grundläggande och stora skillnader mellan träd och människor,
men är vi egentligen så mycket mer individer än träden i en skog?
Varje liv är sammanlänkat med andra liv i närheten,
och varje liv gör ett avtryck.
Varje liv gör ett avtryck i sin omgivning och i andras liv.
Hur kort eller långt livet än är så gör det ett avtryck.
Avtrycket är inte gott eller ont,
och om det leder till något särskilt kan vi inte veta.
Men kanske består värdet, eller meningen, ändå i just det avtrycket?