Återkomsten 2
Det gjorde ont.
Jag blev svag. Svagare.
Förbannad förtvivlad för att jag blev så svag.
Men väldigt bra att slippa göra det när jag är ännu svagare.
Så jag skulle bli ännu ännu svagare.
Nu är jag i alla fall hemma, och har blivit lite starkare.
Kanske kommer att kunna bli ännu lite lite starkare.
Idag, första morgonen hemma, hade jag återfått förmågan att ta mig upp ur sängen själv, dra ner byxorna själv men inte dra upp dem igen.
Det enda hemska med att komma hem är ju att det blir så uppenbart vilka förmågor som försvunnit.
Nu reser jag mig inte ur soffan på första försöket utan kanske på tredje, jag orkar ösa in nästan hela måltiden själv men får avsluta med lite matning.
Matning förresten, det har jag bävat för, tyckt att det är väl ändå lite väl handikappat.
Men när man väl sitter där hungrig med den goda maten framför sig och inte orkar lyfta gaffeln utan att bli genomsvettig och tappa hälften, då beklagar man inte ett dugg en framsträckt hjälpande hand.
Och så är det med all hjälp.
Därför har jag slutat bäva.
Sjukhus ska man helst inte ligga på.
Det är en annan värld.
Det riktiga livet har man lämnat hemma.
Men när man väl ligger där, för att man måste, då blir man väl omhändertagen.
Om någon trodde att undersköterska på något sätt skulle ha att göra med att de står under någon annan, så kan jag tala om att det inte alls är så det hänger ihop.
Under, i det här sammanhanget är snarare släkt med underbar, underverk och kanske underbyxor.
Nu har jag skrivit långt,
fast jag borde vila.
Nu ska jag vila.
Välkommen hem, Tina! Vi som följer dig via bloggen har längtat efter att ha dig hemma igen. Bra att det är gjort, men tråkigt att det tog så på dina krafter. Skönt att du mötte vänliga människor på sjukhuset. De allra flesta människor är nog egentligen väldigt bra, men jag är också övertygad om att inställning och förväntan påverkar även här. Jag tycker att din inställning hjälper mig att se på livet från en annan synvinkel än den gamla vanliga. Tack för det! Kram!