Återkomsten 2

Det gjorde ont.

Jag blev svag. Svagare.

Förbannad förtvivlad för att jag blev så svag.
Men väldigt bra att slippa göra det när jag är ännu svagare.
Så jag skulle bli ännu ännu svagare.

Nu är jag i alla fall hemma, och har blivit lite starkare.

Kanske kommer att kunna bli ännu lite lite starkare.

Idag, första morgonen hemma, hade jag återfått förmågan att ta mig upp ur sängen själv, dra ner byxorna själv men inte dra upp dem igen.
Det enda hemska med att komma hem är ju att det blir så  uppenbart vilka förmågor som försvunnit.

Nu reser jag mig inte ur soffan på första försöket utan kanske på tredje, jag orkar ösa in nästan hela måltiden själv men får avsluta med lite matning.

Matning förresten, det har jag bävat för, tyckt att det är väl ändå lite väl handikappat.

Men när man väl sitter där hungrig med den goda maten framför sig och inte orkar lyfta gaffeln utan att bli genomsvettig och tappa hälften, då beklagar man inte ett dugg en framsträckt hjälpande hand.

Och så är det med all hjälp.

Därför har jag slutat bäva.


Sjukhus ska man helst inte ligga på.

Det är en annan värld.

Det riktiga livet har man lämnat hemma.
Men när man väl ligger där, för att man måste, då blir man väl omhändertagen.

Om någon trodde att undersköterska på något sätt skulle ha att göra med att de står under någon annan, så kan jag tala om att det inte alls är så det hänger ihop.

Under, i det här sammanhanget är snarare släkt med underbar, underverk och kanske underbyxor.


Nu har jag skrivit långt,

fast jag borde vila.

Nu ska jag vila.

#1 - - Mari:

Välkommen hem, Tina! Vi som följer dig via bloggen har längtat efter att ha dig hemma igen. Bra att det är gjort, men tråkigt att det tog så på dina krafter. Skönt att du mötte vänliga människor på sjukhuset. De allra flesta människor är nog egentligen väldigt bra, men jag är också övertygad om att inställning och förväntan påverkar även här. Jag tycker att din inställning hjälper mig att se på livet från en annan synvinkel än den gamla vanliga. Tack för det! Kram!

#2 - - Jenny:

Ååå, vad jag e glad att höra att allt gick bra. Skönt att vara på hemmaplan igen oxå.....
Kram

#3 - - Franck:

Välkommen hem, Tina! Mari ovan uttrycker så väl det jag tänker och jag hoppas att du nu kan ta dig tid att återsamla kraft för livet hemma. Skönt att operationen gått bra och att han, undersköterskan, tagit väl hand om dig!

Franck, denna gång i selen

#4 - - Ann:

Skönt att få läsa bloggen och veta att du är hemma igen och att PEGen är på plats. Hoppas att krafterna återvänder relativt snart och du är redo för nästa spännande avsnitt av Let´s dance.
Kram!

#5 - - Ylva L:

Välkommen hit - vi har saknat dig.
Underbara undersköterskor...verkligen och jag gick rätt i fällan, naturligtvis tänkte jag kvinnor. Bra att vi kan lära av varandra på det här forumet. Önskar att krafterna återvänder till dig och att du slipper använda PEGen trots att den nu sitter där ifall. Kan inte låta bli att tänka golf-peg och hinner få en snabb association till någon som har riggat sin golfboll på din mage. Kanske kan det bli tvärtom också - att när jag ser golf på tv nästa gång associerar jag till din mage?

#6 - - Anders Willén:

Jag var nyligen hos kirurgen för att diskutera PEG-operation. Men, eftersom jag lyckats undgå viktminskning (178 cm, 63-64 kg) så föreslog doktorn att vi skulle vänta med PEG-operation. Ett annat skäl var kanske att enligt nyligen genomförd spirometertest var mina värden bra.
Jag hoppas att PEG'en fungerar bra på Dig Tina!

#7 - - Anders Willén:

Tina,
Jag hoppas verkligen att, trots den dystra början efter Din PEG-operation, det senare kommer att kännas bra för Dig. Och att Du kommer att vara en av de där trots allt förbätringar inträder!!