harpasione

I Zambia är medellivslängden för både män och kvinnor 40 år.

Människor i Zambia vet inte vad "intressen" är.

Det finns inte utrymme för några intressen utöver att överleva och försörja dem man har ansvar för.

De liv en mamma har ansvar för kan mycket väl vara de efterlevande barnbarnen
till de fem barn hon både fött och begravt.

Mamman kan ha AIDS.

Hon kan ha smittat, eller riskerar hela tiden att smitta, sina barnbarn?
Om hon dör?

Jag läser hans krönikor varje söndag i DN.
Igår kväll läste jag hans blogg:

denblekakonsulten.blogspot.com

När jag låg i sjukhussängen

och hade nära till att tycka synd om mig själv

tänkte jag på kvinnorna i Zambia.

Om de fick ligga i en säng.
En nybäddad säng.

Ringa på en klocka när det är svårt att vända sig

och det kommer en underbar undersköterska

eller två

som vänder dig med draglakanet

och undrar

om det är något mer du vill?

Om de fick en medicin som kostade 8000 kr i månaden

nästan gratis.

Om mat var något som bara fanns där,

mer än man kan äta,

hela tiden.

Skulle de tycka synd om sig själva då?

Sjukdomar som man dör av kommer alltid att finnas.
Hur skulle det annars se ut?

Vi kan inte,

hur många forskningsstiftelser

eller nya läkemedel

vi än hittar på,

ändra på det.

Men att vissa sjuka

ligger på en bastmatta i kolmörkret

utan mat

med bara en stor oro i magen

för hur det ska gå för barnen,

medan andra vältrar sig i hjälpmedel, medicin, assistenter, vård och omsorg,

förutom maten, taket över huvudet och det andra självklara,

det borde vi rimligtvis ta itu med först.

Det borde gå.

De AIDS-sjuka mammorna i Zambia

har en enda grotesk förmån.

De är så många

att de har
varandra.