Återkomsten
Grått nytt år.
Jag kan gå 800 m, sen är jag trött och darrig i benen.
Permobilen kommer snart.
Jag kan med ansträngning lyfta ett lätt bestick från tallriken till munnen,
helst med protein och fett på.
Korv, avokado, kräftstjärtar, köttbullar...
Jag kan svälja allt.
Men jag kan få en droppe i vrångstrupen också.
Jag kan skriva min namnteckning,
och skriva på datorn.
När jag inte orkar räta ut långfingret skriver jag med knogen eller mitt tangent bord på skärmen.
Jag kan gå långsamt uppför en trappa.
Jag kan ramla fort utför en trappa,
men det har jag inte gjort.
Jag kan läsa, det är klart att jag kan läsa.
Jag sitter i soffan med boken i knäet och bläddrar med mina egna fingrar.
Jag har just läst ut tredje boken i Millenium-trilogin.
Sådana där som Ekelöf och Tranströmmer, de är ju duktiga på att få till det.
Men jag förstår ändå ungefär hur de gör.
Filar, slipar, funderar, formulerar.
Tror jag.
Men att skapa det som Stieg Larsson har gjort med de där tre böckerna det är helt obegripligt för mig. Att hitta på en story befolkad med fiktiva personer och göra det så trovärdigt, så fängslande, så omfattande och så komplicerat, det övergår helt och hållet mitt förstånd.
Och då blir jag imponerad.
Det blir jag med. Imponerad alltså. De där tre böckerna är bland det bästa jag läst!