Gjort är gjort

Gjort är gjort.
Men jag borde ätit mer fett och färre kolhydrater.

Jag borde haft fler håltimmar.

Varför är håltimmar nästan utrotade?


Det blir håltimme.

Några kompisar har några kronor var.
Det räcker till en Bergis (i Västsverige Barkis).

Smör och ost finns alltid hemma i någons kylskåp,

eller bara smör,

som man går hem till.
Man skär och brer och smular

Och dricker te till.

Sen finns det en hel hylla med gamla Starlet

som man läser under tystnad.

Sen har håltimmen gått och det är bara att sopa ihop smulorna och gå.

Tillbaka till de vanliga timmarna.


När man sen har barn i sådär 5-10 års ålder,

som ska lämnas och hämtas på kalas och aktiviteter,

då kan man få en slags håltimme igen.

Man avlämnar nervöst och/eller entusiastiskt barn i skum föreningslokal

eller hos kalasglittrig familj,

där man ibland får ägna ett par minuter åt att förklara varför det inte alls passar bra att man stannar och tar del av kaffet, tårtan och den goda stämningen.

Avhämtning någon timme senare,

och se där har man sin håltimme,

bara man varit klok nog att inte samla på sig för många nyttiga ärenden att utföra.


Sitta på en sten vid en vägkant eller en stol på ett café.

Glo.

Köpa en Bergis.

Fast vad är en Bergis utan smör och gamla Starlet?

Nej, bara glo är bättre.


Var rädd om dina håltimmar!


Om du har några?

#1 - - Irving:

Jadu, den där tiden med Bergis och te tänker jag också på då och då. Inte bara på håltimmarna utan också efter timmar av vandring runt torget på fredagskvällarna. Vad kloka vi var kändes det som då vi löste en del världsproblem där vid köksbordet. Och Bounty och Snickers sedan när vi upptäckte dom. Vad gott det var. Kanske lite extra gott för att det fanns två i förpackningarna och man delade. Minnen är som karameller för själen. Som när en av kompisarna då och då slickade på någons kanelbulle, så hon inte längre ville ha den, och den som slickat på den fick den istället. Smart drag. Men du har helt rätt, håltimmar ska man vårda. Ibland gör jag det med en kopp svartvinbärs te och en polynée, underbart. Även om det inte hinner bli mer än en hålhalvtimme...

#2 - - HME:

En sorts hål-fem-minutare får man om man mitt i ett hetsigt arbete tar en paus och läser vad du skrivit på Harpasione-sidan och funderar lite på det. En mental oas.

För en minut sen var min hjärna nära kokpunkten - för många GÖR, varav flera kräver för mycket av min begränsade inititivförmåga. En kollega berättade häromdagen att hon jobbade och stressade alldeles för mycket på ett tidigare jobb, så till den grad att hon var avundsjuk på folk som satt i fängelse. Först i efterhand kunde hon förstå att hon levde fel och att hon hade kunnat styra annorlunda själv.

Varför skulle du ätit mer fett och mindre kolhydrater?

OK, en hålkvart då, men nu är jag nere i varv. Jag ska hämta en kopp svartvinsbärste och ta ett pass till.

#3 - - Ylva L:

Ja ja ja! Håltimma låter så mycket roligare och mer lustfyllt än "ställtid" och annat som Bodil Jönsson lanserat. Inget ont om henne, hon är genialisk, pedagogisk och klok. Håltimma! Jag tror vi mest spelade rumpa (rundpingis) och whist i "uppehållsrummet" (och varför fick inte det absurda ordet något slanguttryck?). Eller spanade på grabbar. Eller gick till tjorren (kiiossken som man säger i Göteborg) och köpte poppers som sprängdes på tungan, eller supersalta.

Konsten att ha håltimma är nog bra att kunna för att slippa stressjukdomar. Och så har man nog roligare.

#4 - - Mari:

Oj, vad många minnen som nu kom ramlande över mig... Vi köpte Jenkatuggummin (som smakade tandkräm)och Nötcreme i påse på våra håltimmar. Tillbaka i skolan spelade vi ett kortspel som kallades för tribblamas. Har aldrig sett det skrivet, så jag vet inte hur det stavas, men jag minns att det var väldigt kul. Vi hade faktiskt en skolvärdinna på högstadíet. Hon hette Inger och fanns till hands för den som behövde henne - och det var många. Tänk vad bra, va!

#5 - - Jenny:

Vi hade en fritidsledare vid namn "Biffen" som fanns tillhanda under våra hålisar och den långa lärarstrejeken som var i slutet på 80-talet. Han var underbar. VG i chokladbollar och krämkaka som vi ofta bakade och slutligen njöt med ett glas blandsaft.
Vi spelade ett kortspel som hette Catch....Man var 2 & 2, skickade runt kort och när man hade 4 lika skulle man göra det "hemliga" tecknet och blixt fort slå på högarna i mitten av bordet. Hade man otur och inte var uppmärksam kunde dom andra hinna slå innan och man förlorade:(

Nu hinner man knappt andas, skynda med barnen till skolan sen till jobbet. Där det är full rulle och kaffet hinner bli kallt, hämta barnen, laga mat, fixa tvätt och sopa undan dammråttorna....det går i ett. Men jag e lycklig för den jag är och det jag har.

#6 - - Irving:

..ibland känns det som att du borde vara minst 100 år med all din klokskap...

#7 - - Jenny Tistell:

Jag måste säga att jag inte förstår det där med färre kolhydrater. Varför då?? Verkar ju dumt. Men det visste du väl att jag skulle tycka :)

Jag var ju lite för liten för starlet när den var som hetast. Men när jag hade åldern inne fanns minst två stora påsar fulla med gamla starlet endast till mig, som jag fick ärva. Det var inte illa! Även om jag i dag skulle föredra att min dotter väljer en annan tidning.

Håltimmarna skall man ta vara på. de kan liksom bli guldkanten i tillvaron, oavsett ålder!

/J